Inget personligt podcast

Kapitel 20- Varför kan du inte känna all kärlek omkring dig?

0:00
17:55
Spola tillbaka 15 sekunder
Spola framåt 15 sekunder

"Det som hände var för länge sedan, Natalie. Det är du som inte kan släppa det förflutna."

Åh, vad jag önskar att jag kunde göra det – bara släppa det förflutna. Vara fri. Leva i nuet. Hela mitt liv, vilket nu motsvarar trettio år av terapi, trettio år av meditation och sjutton år i tolvstegsprogrammet, har jag försökt acceptera och släppa taget. Jag kan inte kontrollera världen, men jag kan ta ansvar för mina handlingar, för att söka hjälp. Budskapet har alltid varit detsamma: Acceptera, känn efter, släpp taget och var tacksam. Acceptera, känn efter, släpp taget, var tacksam. Bli medveten, agera därefter, ge mig själv kärlek, värdera mig själv, ignorera rösterna i mitt huvud som ständigt upprepar budskapet om min ovärdighet. Det där budskapet som andas genom varje por i min kropp. Innan jag ens hinner märka det, är det där – viskar i mitt öra, förklarar varför människor omkring mig beter sig som de gör. Bekräftar min underliggande tro. Bländar mig för verkligheten – den komplexa, detaljerade verkligheten. Självklart vet jag allt detta, så till och med att känna smärta eller ilska skäms jag för. Hur vet jag om det jag känner är verkligt – eller bara trauma? Var finns min sanning? Vad är verkligt? Och igen: varför kan jag inte släppa denna identitet?

För inte så länge sedan kunde jag äntligen gå på en gruppterapi för adopterade, organiserad av samma institution som erbjuder gratis terapi för alla adopterade – adopterad.com.

Jag hade letat i många år efter ett sammanhang där jag kunde träffa andra adopterade och prata om saker som bara vi riktigt kan förstå. Redan 2017, mitt i en djup depression, sökte jag psykiatrisk hjälp – trots att jag redan gick hos en psykolog. Jag kände att jag inte orkade längre, så jag hade ett möte med en psykiater som skulle skicka mig vidare till ytterligare en, och därifrån kanske jag skulle få medicin.

Den här psykiatern intervjuade mig i en timme. Han ställde alla möjliga frågor, bland annat vilken sorts hjälp jag sökte. Jag svarade utan att tveka: Jag vill gärna gå i gruppterapi med andra adopterade. Han såg förvånad ut. ”Varför det?” frågade han. ”Jo”, sa jag, ”jag har lång erfarenhet av tolvstegsgrupper och vet att det hjälper enormt att lyssna på andras berättelser.” ”Men varför då?” upprepade han. ”Det gör ju bara att du identifierar dig ännu mer som ett offer. Människor med trauma, som du, blir väldigt egocentriska av den smärtan.” ”Ja, jag vet,” svarade jag. ”Det är därför jag redan går i tolvstegsgrupper för vuxna barn till dysfunktionella familjer – för att bryta just det egocentriska och lyssna på andras berättelser.”

Han såg frustrerad ut, irriterad. Jag var lugn. Jag gav mig inte. ”Och vad tror du förändras av att hitta din biologiska identitet? Ingenting kommer att förändras!” insisterade han. Jag svarade tålmodigt: ”Jag förstår att det är svårt att förstå för någon som inte är adopterad.” Då svarade han: ”Jag är adopterad. Och jag har inget behov av att hitta min biologiska identitet.” Jag tittade på honom, tog en liten paus, och sa: ”Okej, om du inte känner det behovet, så förstår jag att du inte kan känna empati för mitt.” Det gjorde honom förstås ännu mer irriterad. Han försökte övertyga mig om att det enda jag behövde var terapi för att laga mitt anknytningsmönster, och att min psykolog inte gjorde ett bra jobb.

Låt mig bara tillägga en liten detalj: den psykologen heter Martha Cullberg, en av Sveriges mest framstående psykologer som har skrivit flera böcker. Det blev tydligt hur lite samhället – och han i synnerhet – förstod om ämnet. Inte ens denne psykiater, som själv var adopterad, kunde förstå graden av trauma jag bar på. Självklart behöver inte alla veta sin biologiska bakgrund – men det är inte särskilt svårt att förstå att den som inte vet det, kan vilja ta reda på det.

Så våren 2025, när jag äntligen kunde gå med i en grupp och träffa andra adopterade, tackade jag himlen och alla helgon i alla religioner för att jag äntligen kunde få förstå mig själv lite mer – genom andras berättelser. Och precis som jag föreställt mig, såg jag en enorm smärta speglad i var och en av dem. Och inte bara det – jag hörde samma frågor som jag själv bär på: Varför gör det här så ont? Vad har hänt mig? Hur kan jag förändra det? Ingen annan verkar känna som jag…

Jag grät under hela första sessionen. Inte av smärta, utan av tacksamhet. Vi var en grupp främlingar, adopterade från olika länder och åldrar – men så lika.

Acceptera, känna efter, släppa taget, vara tacksam.

I denna strävan att acceptera mig själv, att förstå vad som händer i mig, att förlåta mig själv – år 2018, sista gången jag gick med Simon till Mormödrarna på Plaza de Mayo, bad jag om ett möte för att lära mig mer om adoptionslagen. För vi är aldrig frikopplade från historien som föregår oss.

Personen jag pratade med berättade om adoptionslagens historia i Argentina. Lagen skapades 1948, och gav adopterade barn samma rättigheter som biologiska arvingar. Men innan adoption fanns som rättsligt begrepp, vad fanns då? Det fanns så kallade "barncirkulationspraktiker", där ansvaret för ett barn överfördes från en vuxen till en annan. I Argentina finns en lång tradition av detta – under 1800- och stora delar av 1900-talet skedde sådana adoptioner antingen genom välgörenhetsorganisationer eller informellt mellan privatpersoner. Barnen var inte "riktiga barn", biologiskt sett – men de fick i alla fall samma arvsrätt som de biologiska barnen.

Men vad betyder det egentligen? Vilket stigma bär man som adopterad? Eller snarare – vad kände jag när folk omkring mig fick veta att jag var adopterad? Vad uppfattade mitt lilla barnsinne?

Det första ordet som dyker upp är illegitimitet. Att inte riktigt vara. Att inte riktigt höra till. Att inte riktigt förtjäna.

I juni 2002 flyttade jag till Sverige. Långt från Argentina. Och även om det kunde varit ännu längre bort, kändes det verkligen som att komma till en annan planet. Kort efter att jag anlände, insåg jag att det svåraste var att hitta mig själv. I Argentina hade jag min roll, min identitet, min plats. Jag spelade en roll i ett samhälle som speglade tillbaka vad det såg i mig. Jag såg mig själv på ett visst sätt – och samhället gav mig en spegelbild av det jag kommunicerade.

Men i det nya landet var spegelbilden helt förändrad. Jag blev någon annan. Någon jag inte kände igen. Jag förstod inte vad det här nya samhället sa om mig. Nu, tjugotre år senare, har jag utvecklat en identitet rotad i min omgivning. Jag är i princip en svensk. Jag är fortfarande en främling i sammanhanget, men av andra orsaker än i Argentina. Jag kommer ju faktiskt från en annan verklighet.

Vad jag vill säga är: vi människor är aldrig immuna mot omvärlden, vi är aldrig fria från det budskap samhället skickar oss om vilka vi är. Som jag alltid säger: vi är fiskar i strömmen, fåglar i vinden, på jakt efter vår väg, vår historia – en historia som lever i ett historiskt sammanhang styrt av osynliga krafter, bortom vår medvetna kontroll.

Som jag nämnt tidigare, vi adopterade – eller människor med bytt identitet – omges hela livet av budskap om varför vi inte växte upp med våra biologiska föräldrar. Från dag ett får vi höra dessa budskap, medvetet eller omedvetet, upprepade som mantran. Mantran om illegitimitet och ovärdighet. Tysta mantran, inetsade i våra ögon, som filtrerar allt genom deras ljus och upprepar samma budskap i all evighet. Utan att vi ens märker det.

”Tror du att du hade varit annorlunda om du vuxit upp med din biologiska familj?”, har många frågat mig. ”Jag vet inte – jag har aldrig varit icke-adopterad. Det här är allt jag vet.”

Den vanligaste klyschan jag hört – och förnekat – är att min låga självkänsla kommer från att min biologiska mamma övergav mig. Att jag identifierar mig som någon som går att överge. Enligt den klyschan kände jag mig mindre värd än ett barn som vuxit upp med sin biologiska familj. Fel från början.

”Det kan inte vara så enkelt,” tänkte jag. ”För om det vore det – varför identifierar jag mig då inte som ett mycket önskat barn? Ett barn som mina adoptivföräldrar till och med bröt lagen för att få?” Mantrat ”övergiven” är starkare än mantrat ”oerhört önskad”. Jag internaliserade avvisandet och övergivandet mer än kärleken och längtan från mina adoptivföräldrar. Så orättvist. Tänk om jag hade internaliserat kärleken! Vilken styrka jag hade haft då!

Men jag är bara en fisk i strömmen av mitt öde. De röster jag internaliserade var mina adoptivföräldrars när de pratade om mina gener, mina skolkamraters när de kommenterade min hudfärg, lärarnas behandling för jag inte var vit och blond, min pojkvän i ettan – också adopterad – som sa att vi hörde ihop för att vi hade samma hudfärg. Min mammas väninna som sa om någon annan som skulle adoptera: ”Fy, man vet ju inte varifrån de generna kommer.” Andra som, när de hörde att jag var adopterad, nästan sa ”stackars dig” … Flickornas blickar på sommarlägret som inte ville leka med mig för att jag såg annorlunda ut.

Samhällets spegel sa tydligt: Jag var fel från början. Och jag? Jag sprang. Försökte motbevisa budskapet. Outtröttligt kämpade jag för att stänga av den där radion inom mig.

Jag vet att det finns andra röster inom mig – när jag lyckas vara stilla och rensa tankarna. Röster oberoende av verkligheten, röster som med tålamod och kärlek bygger upp mig till en mer sann, rättvis och mild identitet. Röster från en kraft större än jag själv. Röster som vill mig väl.

Ibland kan jag inte sova för att jag tänker på vilken bortkastad tid alla dessa år varit – utan att kunna befria mig från mitt inre fängelse. Om jag bara kämpade mer, försökte hårdare... Men då påminner jag mig:

"Naty, du är bara en fisk i strömmen. Du har alltid gjort ditt bästa. Du är precis där du ska vara, och du är precis den du ska vara."

Allt är perfekt.

Acceptera. Känn efter. Släpp taget. Var tacksam.

Och ibland… kan jag till och med somna om.

Fler avsnitt från "Inget personligt"