
Kapitel 19-Närmade du dig aldrig adoptionskontakterna? (Vikten av minnet)
Att närma mig direkt till källan för information om min illegala adoption hade förmodligen varit det mest logiska och förnuftiga i hela den här sökprocessen. Jag visste ju trots allt vem det var som informerade min mamma om min existens. En av mina bästa vänner i Sverige, en argentinare och son till exilerade, gav mig själva idén. Men jag vågade inte förrän i maj 2018. Här är varför:
Min mamma och min pappa var emot min sökning. Att jag då skulle fråga deras vän, som tipsat min mamma om mig, om hon visste något mer om min adoption, något som fyllde dem med skräck och skam, fanns inte på kartan. "Få inte för dig att besvära henne!" sa de. Och jag kände i ärlighetens namn likadant. Även om det låter löjligt och även om jag hade rätt till min historia, skrämde det mig att behöva knacka på någons dörr och fråga vad de visste om mitt ursprung.
Framför allt för att alla – absolut alla – sedan 2003 hade antagit att jag var barn till försvunna personer. Det betydde att min sökning i så fall skulle innebära att den här personen på något sätt var inblandad i brott mot mänskligheten. Ja, jag vet, ett brott är ett brott och de skyldiga är skyldiga, punkt slut. Men för mig var det inte så enkelt. Kanske var det mitt ständiga Stockholmssyndrom, mitt medberoende, min förnekelse, min rädsla för avvisande, att folk skulle bli arga på mig, min konflikträdsla, min skam, min dåliga självkänsla, eller en kombination av allt det där, som gjorde att jag inte kunde hitta styrkan att ta steget och prata med deras vän.Tills Mormödrarna av Plaza de Mayos DNA-resultat visade sig vara negativt, och den vägen stängdes. Om jag är barn till försvunna, kommer vi förmodligen aldrig kunna bevisa det.
Efter att Simón och min dåvarande partner övertalade mig att fortsätta sökandet trots det negativa resultatet, var jag tvungen att hitta en ny väg. Å ena sidan innebar det att närma mig kontoret för mänskliga rättigheter och Mercedes Yañez, och å andra sidan att gå direkt till källan. Jag behövde prata med de vittnen som verkligen visste vad som hade hänt i augusti 1977, när min familj hämtade mig från doktor Bartuccas hem.
Det krävdes mycket, men väldigt mycket mod för att först kontakta dottern till Marta som jag, för anonymitetens skull, kommer kalla henne. Martas dotter hade gått i skolan med min bror, och varje gång jag träffat dottern hade hon varit så vänlig mot mig. Jag skrev till henne och frågade om hon tyckte det var okej att jag kontaktade hennes mamma och frågade om min adoption. Hon sa ja och gav mig mammans kontaktuppgifter.
Maj 2018, under en av resorna vi gjorde för att fortsätta mitt sökande, samlade jag mod till mig och besökte Marta och hennes man i deras lägenhet i Palermo, Buenos Aires. Jag var livrädd och visste inte, som väntade mig. Efter så lång tid, så mycket förväntan, efter att ha levt med en berättelse om hur allt började i mitt liv – vad skulle nu komma fram, vad var sanningen?
De tog emot mig med all den värme och vänlighet i världen.Det var så länge sedan vi sågs! Trots allt hade Marta och hennes man alltid haft mig i sina tankar. Våra öden hade korsats på det märkligaste sättet, och det skapade ett obestridligt band mellan oss.
Först pratade vi om mitt liv i Sverige – hur jag klarar kylan och mörkret, om jag överlever på att göra musik, om jag gift mig och fått barn... ja, det vanliga. Jag kände verkligen att de hade väntat på mig.
Efter en stund, medan vi drack kaffe och åt sándwiches de miga – de där smörgåsarna jag älskar och saknat sedan jag flyttade till Stockholm – sa Marta till sin man att hon och jag skulle gå till vardagsrummet för att prata. Han var inte en del av samtalet.
"Intressant," tänkte jag, för i alla dessa år hade jag varit säker på att det var hennes man – han som jag såg bära uniform på deras dotters bröllop, som var huvudpersonen i denna historia. Men tydligen var det inte så. Alla fall inte i den berättelse som Marta hade bevarat i sitt minne i alla dessa år, i väntan på att jag en dag skulle knacka på hennes dörr.
Hon, mer än någon annan, mycket mer än min egen familj, gjorde det tydligt för mig hur viktig sanningen och minnet är. Kanske var det just därför hon bevarade det så noggrant.
Detta är historien hon berättade den dagen jag besökte henne:
I augusti 1977 körde Martas bror, som vid den tiden var lastbilschaufför, sin vanliga rutt från Buenos Aires till Ushuaia – en sträcka på drygt 3000 kilometer. Då fick han beskedet att hans fru, gravid i sjätte månaden, hade blivit inlagd på sjukhus.
Han, som jag väljer att kalla Ralf, tog första bästa flyg till Buenos Aires för att vara vid sin frus sida. Hon genomgick ett akut kejsarsnitt, men tragiskt nog överlevde inte barnet. Det visade sig att hon hade haft svåra smärtor i tre dagar på grund av en perforerad tarm, något som läkarna inte hade upptäckt i tid. Barnet blev förgiftat och klarade sig inte. Familjen var förkrossad och mitt i all sorg kontaktade Martas faster Anita, även Ralfs gudmor, honom med ett erbjudande: det fanns en flicka som kunde adopteras, och eftersom han just förlorat sin dotter, ville han kanske hämta henne?
Ralf, som just hade förlorat sitt barn och vars fru nu låg på intensivvårdsavdelningen med kallbrand i tarmen och kämpade för sitt liv, reagerade som vilken normal människa som helst – med avsky och vägrade.
Marta, som försökte hjälpa sin bror och svägerska och som redan kände mina föräldrar. Åkte hem till mina föräldrar för att fråga om någon av dem kunde donera blod till hennes svägerska, som var i behov av en transfusion. Marta kände inte bara mina föräldrar genom förskolan där hennes dotter och min bror gick, utan även för att hennes bror Ralf och min pappa spelade handboll i samma tyska klubb. Marta berättade vad som hade hänt, även delen då faster Anita hade föreslagit adoptionen av den lilla flickan som nu saknade föräldrar, samt Ralfs starka reaktion på förslaget.
Samma dag eller dagen efter fick Marta ett samtal från min mamma, som visade intresse för flickan som fanns till adoption – alltså mig.
Min mamma berättade att hon redan stod i adoptionskö och vänta på att få en dotter i tre år utan resultat. Hon bad om kontaktuppgifterna till läkaren som hade denna bebis hos sig. Marta gav henne numret och tänkte inte mer på det. Dagen efter gick hon förbi mina föräldrars hus och till sin stora förvåning hittade hon mig där, inlindad som ett litet paket.
Min mamma berättade att de hade hämtat mig kvällen innan, tillsammans med min pappa och min bror. De hade pratat med läkaren på kvällen, och vid midnatt åkte de till adressen han gav dem – en privatklinik. De skyndade sig sedan hem så snabbt de kunde, väl medvetna om att de gjorde något olagligt och att de bröt mot dåtidens utegångsförbud. Min mamma mindes att hon var livrädd för att någon skulle följa efter dem och ta ifrån dem bebisen. Dagen efter tog hon mig till barnläkaren, och hon var också tvungen att köpa kläder. Allt hade gått så fort och de var inte förberedda på min ankomst. Marta visste inte mer än så och hon hade väntat i 41 år på att berätta allt hon kom ihåg för mig. Hon frågade mig flera gånger om inte min mamma och pappa hade berättat för mig hur det hade gått till. När jag svarade att ingen av dem ville berätta något, blev hon chockad och förfärad över en sådan grymhet.
"Och hur ska du kunna läka det såret om du inte vet din sanning?" utbrast hon, med smärta i rösten. Marta förstod allt.
Hon hade bevarat en bit av min historia och väntat på mig, medvetet eller omedvetet, i vetskap om att jag en dag skulle fråga henne. Då skulle hon kunna fullgöra sin del och föra vidare informationen till den som hade rätt att få veta den. Marta ville inte att sanningen skulle försvinna. Hon ville att jag skulle få en chans att läka. Något som var så självklart för henne, men som min familj förnekade mig hela tiden.
En fråga som dyker upp då och då, när välmenande människor som vuxit upp med vetskapen om sitt biologiska ursprung är: Varför behöver jag veta? Jag är ju redan den jag är. Spelar det någon roll vad som hände vid min födelse? Spelar det någon roll varför min biologiska familj inte kunde uppfostra mig? Varför är det viktigt för mig att veta varför min biologiska mor lämnade mig till främlingar?
Det viktiga är här och nu, kärleken som omger mig, livet jag har skapat.
Jag ska försöka förklara varför det är viktigt för mig.
Ni har säkert någon gång i livet varit förälskade. Känslan av ett öppet, vidgat, skört och sårbart hjärta, överlämnat helt och hållet. Det var omöjligt att inte älska. Den personen blev centrum i universum, precis som det beskrivs i kärlekssånger. Ni kände er hemma hos den personen, trygga, sedda, som om er existens bekräftas av den andre.
Men en dag, från ingenstans, mitt i sårbarheten, avvisar den personen dig plötsligt. Säger, eller beter sig på ett sätt som visar att kärleken inte är ömsesidig. Lämnar dig. Försvinner, utan att förklara något.
Det är då, mycket möjligt, att sinnet börjar försöka förstå vad som hänt, för att förhindra att det ska hända igen. För att undvika att bli övergivna eller avvisade igen, för att slippa känna oss lurade, maktlösa eller känna sig skamsen över att ha trott att vi var älskade. Sinnet börjar skapa teorier och berättelser om vad som skedde och varför det skedde. Vi letar efter något som kan förklara den andres beteende, något som kan förutsäga samma beteende hos någon annan i framtiden.
Låt oss nu överföra den smärtsamma kärlekshistorien till en ännu starkare verklighet: att de som borde ha tagit hand om oss, skyddat oss och älskat oss mest av alla i världen, istället lämnade oss till främlingar. Och vi vet aldrig varför, vi vet aldrig vad som egentligen hände.
Hjärnan börjar skapa en berättelse med den information den har, för att försöka förstå. En berättelse som samtidigt blir en del av vår identitet.
"Det här hände mig, för att jag är sådan här."
"Jag blev övergiven, såld, illa behandlad, för att jag saknar värde."
"Jag har inget värde, och därför blir jag övergiven och illa behandlad."
Verkligheten upphör att existera utanför oss och blir istället en historia vi berättar för oss själva, en historia vi återskapar. En verklighet som bekräftar våra övertygelser, som gör oss illa, som överger oss. I den verkligheten, i den bubblan vi lever i, gör vi vårt bästa för att klara oss, men kan aldrig frigöra oss från det första budskapet som är att vi blev övergivna. Vi försvarar oss mot smärtan, mot ett sår som ständigt blöder, och vi utvecklar olika överlevnadsmekanismer.
Att lämna innan vi själva blir lämnade.
Att inte låta någon komma för nära, så att ingen ser den sanning vi flyr ifrån.
Att söka människor som älskar oss lite, men inte tillräckligt för att ge oss den trygghet vi behöver för att kunna slappna av och lita på dem – för vi har lärt oss att slappna av är att vara sårbar.
Att vi blev överlämnade av skäl som inte hade något med oss att göra, får inte plats i den här berättelsen. Hjärnan säger:
"Hur är det möjligt att lämna bort sitt eget barn? Hur är det möjligt att behandla ett barn illa? Något hemskt måste ha skett. Barnet måste vara en produkt av något fruktansvärt, så fruktansvärt att mamman övergav henne och aldrig mer ville veta av henne, så mycket att hon ville glömma barnet."
Men sanningen är mycket djupare och mer komplex än så. Och det är därför den är så nödvändig.
Det är sant att i många fall kunde inte mödrarna behålla sina barn och därför lämnade de dem, men i varje unik berättelse finns mycket mer. Det handlar om kontexten, om verkligheten de levde i, om sociala orättvisor, och till och med om den politiska situationen vid den tiden.
Det vi söker, när vi söker berättelsen om hur allt gick till, är upprättelse. Vi vill förstå varför. Vi vill förstå att detta inte var personligt, även om det hände oss, även om det påverkade hela våra liv, så handlade det aldrig om något vi gjort. Detta var inte vårt fel. Vi orsakade det inte, vi kontrollerade det inte, vi kunde inte förändra det.
Hur sorgligt allt var – den tid vi föddes i, den verklighet och sammanhang vi föddes i – handlade detta aldrig om oss. Vi söker förståelse, och att slutligen bli fria från den tyngd som inte som inte tillhör oss. Och sedan, ja – att gråta, att skrika och på något sätt få ut smärtan. För det som gjorde ont, gjorde ont.
Den lilla flickan, den lilla pojken, precis som alla barn i världen, ville bara bli älskad och kunde inte förstå vad de hade gjort för att förtjäna behandlingen.
När vi väl är befriade, kan vi börja läka på riktigt. Släppa taget. Till och med förlåta.
Allt i sin tid.
Så tack, Marta, för ditt mod, din medmänsklighet, ditt tålamod och din omsorg om min själ. Tack för att du åtminstone bevarade en liten bit av min historia.
Jag säger alltid att de vackraste hjältarna är de som är det utan att veta om det.
Marta, du är en av dem.
Fler avsnitt från "Inget personligt"
Missa inte ett avsnitt av “Inget personligt” och prenumerera på det i GetPodcast-appen.