Inget personligt podcast

Kapitel 15-Vem är Mercedes, slavarnas befriare? Del1

0:00
32:24
Spola tillbaka 15 sekunder
Spola framåt 15 sekunder
Resultatet av Mormödrarna på Plaza de Mayos DNA-test var negativt, och som domaren i fallet sa, stängdes ärendet där. Trots att Claudia Carlotto sa till mig att det inte var så, att eftersom tekniken fortsatte att utvecklas fanns det fortfarande en möjlighet att hitta någon släkting i deras DNA bank i framtiden, för mig var vägen stängd nu.Efter att ha fått nyheten den 30e mars 2016, ville jag inte veta mer om min sökning, mina förväntningar eller mig själv. Framför allt kände jag skam. I fjorton år hade jag övertygat människor omkring mig om min historia, att jag var en del av en historisk händelse, att jag var relevant, att jag var svaret för en mormor som desperat sökte efter mig. Jag var speciell. Jag hade till och med lyckats övertyga mig själv om det. Men där var bevisen. Jag var inte det. I mitt sinne och för resten av världen blev jag bara en till adopterad person, bortgiven eller såld. Jag var dotter till en fattig person, ett misstag av någon som, till skillnad från medel- och överklassen, inte hade tillgång till möjligheten att göra abort. Hur kunde jag ha trott att jag kunde vara något mer än bara det? Hade inte alla redan gjort det klart för mig? Jag och mina påstådda "slumgener".Som jag berättat tidigare, återvände jag till Sverige och bestämde mig för att stänga in mig i min musikstudio, dyka in i arbetet och låtsas att jag hade försvunnit. Att jag inte existerade. Och att jag aldrig någonsin skulle tänka på att söka efter min biologiska identitet igen. Vilken skam jag kände…
Men vad var det som hände med mig? Det var inte bara smärtan och hopplösheten av att inte hitta en biologisk familj som jag kände, det var något annat som plågade min själ. Jag kunde höra rösterna inom mig när jag blundade. Jag kunde se scener från min barndom och mina tonår upprepas om och om igen, och jag kunde inte hitta ett sätt att försvara mig mot dessa så kallade "sanningar" som plågade mig dag och natt.Min partner vid den tiden såg att jag inte tillät mig själv att känna smärtan från resultatet av DNA-testet. Han sa till mig: "Oavsett om du är barn till de försvunna eller inte, förändrar det inte faktumet att en tragedi ändå inträffade när du föddes". Han sa att det faktum att jag inte hade vuxit upp med min biologiska familj redan var ett tillräckligt stort sår. Jag förstod inte vad han menade. Jag hörde hans ord, kunde förstå vad han sa, men inte dess innebörd. Varför kunde jag inte känna medlidande för min egen historia? Varför förnekade jag mig själv rätten att känna min egen smärta och bara kände skam?
Det var svårt för mig att hitta fienden som attackerade mig den här gången. En intelligent och lömsk fiende som hade gömt sig mellan vecken i min hjärnbark och muskelvävnad i mitt hjärta, varifrån den ständigt pumpade ut sitt gift i mina ådror.Det som hade hittat en perfekt värd i mig var rasismen som hade omgett mig från en mycket ung ålder. Den internaliserad rasism som hade normaliserats som en inre röst som upprepade anledningarna om och om igen till varför jag genetiskt var underlägsen. En säker och ihärdig röst som nästan var omärkbar. En röst som inte var min egen, utan världen vi lever i, som kategoriserar människor som överlägsna och underlägsna. Ett utbrett vapen från den härskande makten vars syfte är att upprätthålla dessa skillnader, maktstrukturerna och privilegierna genom att dela upp oss i svarta, bruna och vita, heterosexuella, bisexuella och homosexuella, kvinnor och män, "civiliserade" samhällen kontra "primitiva" samhällen, "utvecklade" länder kontra "utvecklingsländer" och mycket mer, sedan den europeiska kolonialismen.
Nåväl, det var mitt sätt att överleva. Det var det jag var tvungen att anta som barn för att hitta ett utrymme där jag skulle bli accepterad.Kort sagt, min inre lilla flicka sa till sig själv: "Om du inte kan slå dem, slå följe med dom", och trots smärtan det orsakade valde hon att avvisa sig själv för att åtminstone känna att hon hade något gemensamt med människorna omkring henne, åtminstone något hon kunde identifiera sig med.Alla dessa giftiga budskap hade rotat sig inom mig, men inte på det sätt som rasismen vanligtvis uttrycks. Det skulle jag ha märkt. Det rasistiska budskapet återspeglade sig i avvisningen jag kände för färgen på min hud, mitt krulliga och mörka hår, mina höfter, alla kurvorna på min kropp, mina ansiktsdrag och färgen på mina ögon, tonen i min röst, min stora mun och mitt höga skratt. Eftersom allt detta, hade de sagt till mig, var ett tydligt bevis på att jag var underlägsen.
Det lättaste sättet att beskriva vad som hände i mig är kanske den förklaring som min mexikanska vän gav mig, när hon berättade varför det var så svårt för henne att komma ut ur garderoben och erkänna sig som homosexuell. Min vän berättade att hennes familj och det överklassiga, katolska samhället som omgett henne i hela hennes liv, var starkt emot homosexualitet, precis det som fortfarande sker på många håll i världen. Det var inte sällan som homosexualitet förknippades med omoral, med pervertion. År senare, när hon hade bosatt sig i Sverige, långt borta från det samhälle hon växte upp i, och mycket bekväm med mångfalden och öppenheten i det svenska samhället kring könsidentitet och sexuell läggning, kände hon fortfarande att det var omöjligt att komma ut ur garderoben. Och när hon väl gjorde det var det en långsam process att bli av med skammen över sin sexuella läggning. Trots att ingen av människorna omkring henne i hennes nya liv i Stockholm hade några problem med att hon inte var en heterosexuell kvinna, tog det flera år för henne att acceptera sig själv.Det märkliga, sa hon, var att hon aldrig kände avsky för andra homosexuella. Hon skulle aldrig behandla någon på samma sätt som hon behandlade sig själv, aldrig tänka på samma sätt om andra människor. Aldrig behandla någon illa för att de inte var heterosexuella. Homofobin var endast riktad mot henne själv.
Överlevnadsmekanismer kan vara väldigt listiga och förklä sig till vad som helst för att se till att vi är trygga.Skammen tror att den räddar oss från den huggande smärtan av andras avvisande genom att först avvisa oss själva. Något i stil med: "Ingen behöver slå mig, jag slår mig redan själv. Ingen behöver avvisa mig, jag vet redan att jag inte borde bli accepterad." Att attackera först för att förhindra att man själv blir attackerad och därigenom minimera eller kontrollera inverkan av den omgivande verkligheten på våra inre barn, som så gärna vill bli accepterade och sedda. Men det gör ont ändå, smärtan känns inuti ändå.
Här är ett tydligt exempel från min barndom:Som många andra barn, när jag var liten, skickade min mamma mig till sommarkollo. Detta kollo tillhörde det tyska samhället. Varje dag hämtade bussen oss från kollot och tog oss till den tyska idrottsklubben, där vi tillbringade hela dagen. Det finns en återkommande scen från den tiden när jag var 6 år gammal som jag aldrig glömmer, som beskriver hur jag redan som barn förstod hur jag blev betraktad. Vi bytte om i omklädningsrummet, alla flickorna från kollot och jag. Jag såg hur de tittade på mig och pratade med varandra. Jag såg hur de undvek mig, hur de mumlade. Så jag gick fram till några av dem och sa: "Jag vet att jag är en svartskalle. Ni behöver inte leka med mig om ni inte vill". Jag minns att jag såg lättnad i flickornas ansikten. De behövde inte längre avvisa mig, jag hade redan gjort det åt dem. Rasismen hade redan internaliserats och det mest intressanta var att jag redan då förstod att den smärta detta orsakade i mig, förtjänade ingen annan. Jag visste att jag aldrig någonsin i mitt liv skulle behandla en annan människa på samma sätt. Bara mig själv. Jag var fel. Jag var dålig. Ingen annan.
Många år senare lades det tysta budskapet från det argentinska samhället också till, vilket indikerade att jag som möjlig dotter till försvunna personer hade ett mycket högre värde än om jag helt enkelt var dotter till en fattig person. Ett budskap som kändes och bekräftades av flera personer som genomgick samma identitets- sökningsprocess som jag gjorde.

Det behöver knappast sägas att rasism existerar överallt. Utan att göra en djupgående analys av varför det är så vanligt bland människor, är det omöjligt att förneka hur lätt den rotar sig och agerar mellan oss, oftast omedvetet och ibland medvetet och öppet.Ibland kan människor ta sig tid att undersöka om deras egna tankar eller handlingssätt är rasistiska och korrigera sitt sätt att tänka och agera, och försöka utvidga sin uppfattning om den omgivande världen, och ibland har de inte kapacitet att göra det. Ibland är människor så vana vid att se saker och ting på ett visst sätt och deras övertygelser är så rotade att bara tanken på att se saker från en annan synvinkel ger dem migrän, panikattacker eller raseriutbrott. "För om det inte finns någon över- eller underordnad ras, var står vi och vilket värde har vi egentligen?" säger det lata egot som vägrar förändras. Det rädda egot som inte vill bli avvisat, som vill tillhöra rätt grupp människor. Den utvalda och privilegierade gruppen.Personligen, även om jag ser mig själv som en begränsad människa som gör vad hon kan med de verktyg hon har, måste jag säga att jag föredrar att varje dag av mitt liv öva upp min hjärna och utvidga min uppfattning av den omgivande världen. Att ifrågasätta de påstådda sanningarna jag växte upp med och utmana mitt egos rädsla. Världen för mig, är vackrare på det sättet, rasismen har aldrig gett mig någonting mer än smärta och fördomar, och det är inte det liv jag väljer att leva.
När jag väl hade återvänt till Sverige höll skammen och den internaliserade rasismen, höll på att tortera mig, förtära mig. Därför var min plan att isolera mig själv, att gå på tolvstegsmöten, gå till terapi, ägna mig åt arbete och lägga allt detta bakom mig. Men som jag just nämnde, det var aldrig mitt öde. Min rastlösa själ ville inte släppa taget. Den skulle aldrig tillåta rädslan i mitt ego att få sin vilja igenom. Så när Simon och John bestämde sig för att göra en "intervention" och övertala mig att fortsätta, så fortsatte jag. Tack vare Martin kom vi då fram till Los Bartuquitas, och tack vare dem öppnades en ny dörr. Det var Paola Klejman som först berättade för mig om en viss "Mercedes Yañez" på avdelningen för mänskliga rättigheter på civilregistret i huvudstaden Buenos Aires
Det första jag förstod var att den här kvinnan hade tillgång till filerna från de kommunala sjukhusen och därför kunde hitta biologiska mödrar. Det verkade så enkelt. Jag behövde bara gå till hennes kontor med mitt födelseattest, och så skulle hon skulle hjälpa mig. "Men var försiktig, hon är en komplicerad kvinna. Om hon inte gillar dig kan det hända att hon inte hjälper dig", varnade de mig. Så fort Simon, John och jag kom till Buenos Aires i maj 2018 samlade jag mod, tog tunnelbanan till Tribunales-stationen, gick till Uruguay-gatan 753 där det centrala civilregistret finns, gick upp till femte våningen, och där var det. På dörren fanns en blygsam skylt som sa "Mänskliga rättigheter". Jag blev verkligen förvånad över att hitta det kontoret där. Jag knackade försiktigt på dörren och någon från insidan svarade med en hes röst, "kom in!". Jag öppnade dörren försiktigt, och där satt en dam med långt, vågigt vitt hår och en sträng blick. "Jag äter lunch", sa hon med en nästan omärkbar dialekt från provinsen Tucuman, vilket egentligen betydde "du stör mig mitt i lunchen!". "Jag har ingen brådska", svarade jag med mitt mest diplomatiska och svenska stenansikte, "ät i lugn och ro och meddela mig när du är klar, jag väntar här utanför". Jag stängde dörren och satte mig stilla utanför i väntan, tills hennes lilla gestalt öppnade dörren igen och hon med lugnare ton sa: "Kom in".

Jag gick in på hennes kontor. Det fanns ett skrivbord med en dator och massor av mappar och papper överallt. Jag satte mig på en av stolarna, nästan tveksam att jag hade kommit till rätt plats, och började säga något i stil med detta: "Hej, ja, det visar sig att jag är adopterad och jag hörde att du kanske kan hjälpa mig att hitta min biologiska mamma." "Har du med dig ditt födelseattest?" frågade hon. "Ja," svarade jag och visade dokumentet för henne. Så fort hon såg det log hon och sa: "Åh, den produktiva doktorn Bartucca." Tydligen hade det redan kommit många andra människor till kontoret för mänskliga rättigheter med födelseattest undertecknade av samma läkare. "Men det är inte bara han, det här är en familjeverksamhet... systern... sonen, hela familjen är inblandad." Mercedes kände redan väl till den här läkaren. Faktum är att han vid en tidpunkt var chef för förlossningsavdelningen på sjukhuset Santojanni. Jag antar att det inte var svårt att få tag på spädbarn att sälja när man är i en sådan maktposition, nästan som att lämna en flock får i en vargs vård.

Det första samtalet med Mercedes var en lång och ärlig konversation. Mercedes höll inte inne någonting, hon sa allt rakt ut, och det tyckte jag var fantastiskt. Hon uttalade sig mot regeringen, mot Mormödrarna på Plaza de Mayo, mot hela det korrupta systemet, till och med mot människorna som kom dit för att söka sin identitet. Av allt hon sa var det här det som gjorde mest intryck på mig: "Alltså, folk kommer hit för att söka sin biologiska identitet och tror att genom att hitta den kommer alla deras problem att lösas. Nej! De tror att alla trauman börjar och slutar här. Nej! Vet du vad identitet är? Historien om ditt liv! Det du bygger varje dag! Ta ansvar, för sjutton! Ni är vuxna nu!" Jag vågade knappt säga ett ord. Mest log jag fascinerat över att träffa en person som Mercedes. Hon försökte inte vara något annat än vad hon var. Trots att jag är ganska säker på att hon är känslig för energier runt sig och medveten om att det finns mer än det fysiska och materiella i den här världen, sa hon till mig: "Jag kommer inte att läsa dina kort, ok? Jag gissar inte här, jag kommer att utreda."

Jag ska försöka förklara Mercedes, slavarnas befriares arbete, och jag vet att jag kommer att sakna ord. Om ni frågar mig borde det skrivas en bok om henne och hennes utredningsmetod. Mercedes är en kunskapskälla som världen inte har råd att förlora.

Vid en tidpunkt, när Mercedes redan arbetade för det centrala Civilregistret, kom det en dag en förtvivlad man till henne som sökte sin biologiska familj. Han insisterade och insisterade, och till slut gick Mercedes till sin chef och sa: "Någon måste hjälpa den här mannen", och det var så, allt började. Kontoret för Mänskliga rättigheter, där man försöker återställa den biologiska identiteten för människor med identitetsbyte. Från den dagen och fram tills hon pensionerades gjorde hon följande: Först intervjuade hon personen som kom till hennes kontor. Hon frågade om detaljer, för i berättelsen som människor fick om sin biologiska härkomst brukade det finnas detaljer som annars inte skulle märkas. Till exempel, hade bebisen fortfarande navelsträngen kvar när den kom till sitt nya hem? Eller hade den redan fallit av? Eller i vilket område hämtade adoptivföräldrana bebisen? Den typen av frågor som man annars inte skulle tänka på. Sedan gick hon med födelseattestet till Civil Registrets arkiv, och då började den andra delen av undersökningen: Att identifiera felaktig information i dokumentationen. Med andra ord, Mercedes lärde sig att se när ett födelseintyg såg konstigt ut. Till exempel, om en flicka föddes en dag och dog nästa dag, och läkaren skrev en mycket otydlig förklaring. Hon sökte särskilt unga ogifta mödrar vars barn aldrig dök upp i någon annan register igen. Och hon sökte före och efter den angivna födelsedagen eftersom informationen i dokumenten oftast var falsk. På det sättet kom hon fram till ett antal möjliga mödrar, från vilka hon undersökte om de var i livet, var de bodde, deras nuvarande adress och om det fanns ett telefonnummer. Hon gjorde då en lista, med sannolikhets- ordning, och från den listan var det upp till oss som sökte att enligt den ordningen, gå och träffa de här mödrarna.
Självklart krävde även detta förberedelse. Hur man närmar sig dessa mödrar, förklarade hon för mig, var också mycket viktigt. För det första, ring aldrig på telefon! För där skulle de aldrig öppna sig dörren för oss. För det andra, när vi väl närmar oss och någon annan än den sökta kvinnan öppnar dörren, ljug. Säg aldrig varför man har kommit dit. Den här modern har kanske aldrig berättat för någon att hon hade en dotter. Den här flickan kanske var resultatet av en våldtäkt som hon vill glömma, eller resultatet av en kärlek som inte kunde vara, och nu när hon hade byggt upp sitt liv igen hade hon kanske aldrig berättat vad som hade hänt. Istället, säg till exempel att vi är dottern till en klasskamrat från grundskolan som hade dött och att hon ville ge henne ett meddelande som i sin sista vilja. Slutligen, när vi träffar mamman, börja med att berätta att vi är mitt i vårt sökandet, att vi är adopterade och enligt vad vi kunde ta reda på födde den här mamman framför oss en dotter på det sjukhuset, den dagen, och om det fanns möjlighet att den dottern var jag. Medan allt detta pågår är det mycket viktigt att observera det fysiska likheten. Och om allt går bra och mamman känner sig bekväm, be om ett DNA-test.
Jag kommer senare att själv lägga till mer på den här listan. Att bBerätta hur vi kom till dem, var vi fick adressen och telefonnumret ifrån och att om de har några tvivel ska de kontakta kontoret för mänskliga rättigheter. Att deras identitet och information är skyddade, och att det enda skälet till att vi fick den är för att den gavs till oss. Och kanske är det på grund av mitt medberoende, men jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att den här kvinnan vi besöker har lidit en förlust för många år sedan, en förlust som vi kommer dit för att påminna henne om, så att närma sig med vänlighet, lugn, ärlighet och värme är det viktigaste av allt, för den här kvinnan framför oss har redan haft det svårt i livet.
När Mercedes förklaratade allt detta för mig, frågade hon mig: "Har du några fler frågor?" "Nej, det är dags att gå och knacka på dörrar", svarade jag med en blandning av rädsla och förväntan, med en känsla av att vara liten, sårbar och oövervinnerlig på samma gång.

Fler avsnitt från "Inget personligt"