Kapitel 15-Vem är Mercedes, slavarnas befriare? Del1

I maj 2018, tack vare Paola Klechman och Lorena Quiroga – även de med utbytta identiteter och sålts av doktorn Bartucca – ledde mig tillslut till kontoret för mänskliga rättigheter, som ligger vid folkbokföringsmyndigheten i Buenos Aires. Som jag redan berättat hade Lorena och Paola vid det laget sökt i flera år, så tack vare deras tidigare arbete kom jag i kontakt med Mercedes Yañez.Kontoret för mänskliga rättigheter var, åtminstone då, litet. Vid ett bord satt Mercedes och vid det andra Cecilia, som efter att Mercedes gått i pension tog över hennes roll. Det är där man arbetar med återställandet av biologisk identitet. Det vill säga, man kan komma till deras kontor med sitt födelsebevis, och utifrån det – samt berättelsen man hört om hur adoptionen gick till – gör de en undersökning som leder till ett antal möjliga biologiska mödrar som man sedan åker och besöker. I princip, utifrån läkarens namn och den adress som står i födelsebeviset, drar de slutsatser om på vilket sjukhus man kan ha fötts – om det inte redan står där. Därifrån fortsätter sökandet i folkbokföringens arkiv, där de granskar födelseattester runt det datum som anges som födelsedatum i dokumentet, vilket ofta är falskt. De handlingar som väcker uppmärksamhet är de där unga, ogifta mödrar förekommer, samt sådana där det står att barnet dog kort efter födseln av okända orsaker. De noterar också fall där barnet helt enkelt försvinner ur registren – barn som inte längre finns upptagna någonstans. Det är som att leta efter en nål i en höstack. Men Mercedes, och senare Ceci, använder sin erfarenhet och intuition för att bland all dess data hitta mödrar som för många år sedan födde barn på ett kommunalt sjukhus i Buenos Aires.Så i maj 2018 gav Mercedes mig en lista med femton kvinnor som jag skulle åka och besöka. Tillsammans med listan fick jag mycket noggranna instruktioner om hur jag skulle närma mig dessa mödrar, baserat på många års erfarenhet av att knacka dörr hos de möjliga biologiska mödrarna. Hon betonade att det var oerhört viktigt att följa proceduren till punkt och pricka, eftersom framgången i mötet berodde på det.Förfarandet var följande: När man fått adressen till mamman måste man åka dit personligen. Man ska knacka på dörren ensam, utan sällskap. Om det inte är mamman själv som öppnar, ska man hitta på en historia som ursäkt för att be att få träffa henne – det är mycket viktigt att inte berätta för någon annan än mamman varför man kommit dit. Man kan till exempel säga: ”Jag har ett personligt meddelande från min mamma, som nyligen gick bort, och som var skolkamrat till fru X.”Man måste komma ihåg att mamman kanske aldrig berättat för någon om det barn hon fick för mer än fyrtio år sedan. Dottern kan till exempel vara ett resultat av en våldtäkt som hon aldrig talat om, eller av en otrohet som hon fortfarande skäms över. Det är mycket möjligt att mamman har byggt upp ett nytt liv och att det barnet är en del av ett mycket avlägset förflutet. Man måste närma sig med känslighet – därför den lilla lögnen. När mamman visar sig försöker man först se om det finns något fysiskt likhetstecken, och sedan berättar man att man söker sin biologiska identitet och därför kommit till hennes adress. Man kan också förklara hur man hittade till henne och betona att hennes kontaktuppgifter är konfidentiella. Med mycket tur kan någon gå med på att göra ett DNA-test, men de flesta kommer inte att göra det.Och till sist, mycket viktigt: man får aldrig någonsin ringa. När man gjort det har mödrarna nekat och aldrig svarat igen, och därmed har alla chanser gått förlorade att åtminstone se om det finns någon fysisk likhet.Femton kvinnor, femton adresser, femton dörrar, femton historier, femton möten.Under den resan, år 2018, hann vi inte göra dessa besök. Simon, min dåvarande partner och jag bestämde oss för att återvända till Sverige, samla oss, omorganisera oss och återvända i september. Men september kom, och min partner och jag hade påbörjat vår separation. Sedan kom februari, och jag hade inte en krona. I maj 2019 hade jag fortfarande inte kommit på fötter, och i slutet av 2019 bestämde Simon och jag oss för att starta en Crowdfunding-kampanj för att samla ihop pengar och resa tillbaka så snart som möjligt. Resan var planerad till maj 2020. I februari, tack vare våra vänners stöd, hade vi samlat ihop tillräckligt för biljetter och boende, så vi var redo att åka. Men i mars 2020 stängdes världen – och förblev stängd till mars 2022. Flera gånger försökte vi resa, men restriktionerna i Argentina var så stränga att vi inte kunde riskera en 15-dagars karantän, eftersom vår budget bara räckte för en tre veckors vistelse. Så vi väntade tills vi slutligen kunde resa i juni 2022.Vid det laget hade Mercedes redan gått i pension, så vi tog upp kontakten med Cecilia, som granskade vårt ärende och kom fram till att av de 15 fallen var det egentligen bara 5 som var realistiska. Av dessa 5 försökte vi nå 4, och av de 4 kunde jag träffa 3.När jag berättar den här delen av historien kommer alltid frågan: ”Hur var det?” Jag blir tyst och försöker hitta ord som kan beskriva det. ”Hur var det?”, upprepar jag alltid, och ser allt som hände framför mig. Som om det vore en film, som om det aldrig hade hänt mig. Tills min kropp börjar känna den smärta jag egentligen inte vill minnas. Men där finns allt, och väntar på att få komma ut.Livet i all sin rikedom – med sitt ljus och sitt mörker, kärleken och vreden, maktlösheten och längtan, hoppet och tomheten, de oåterkalleliga åren och det tidlösa, ett universum som flyter intuitivt bakom varje rörelse i verkligheten och samtidigt den argentinska verkligheten – okuvlig och obarmhärtig. En oböjlig vilja, oföränderlig motståndskraft, och samtidigt en längtan efter att allt bara skulle få ta slut en gång för alla. Ett stumt skrik i min hals, ett hjärta som vägrade förhärdas, ödmjukhet inför mitt öde och protest inför det som stod framför mig. Ett djupt behov av att någon skulle bära mig i sina armar och ge mig tröst – och samtidigt vissheten om att den här vägen var bara min att gå. Dörrarna – det var bara jag som kunde knacka på dem. Allt fanns inom mig. Allt på samma gång. I denna själ, i denna kropp. Jag trodde att jag någon gång skulle gå sönder, men det gjorde jag inte. Inom mig fanns, visade det sig, mycket mer styrka än jag någonsin trott att jag hade.

"Det som hände var för länge sedan, Natalie. Det är du som inte kan släppa det förflutna."Åh, vad jag önskar att jag kunde göra det – bara släppa det förflutna. Vara fri. Leva i nuet. Hela mitt liv, vilket nu motsvarar trettio år av terapi, trettio år av meditation och sjutton år i tolvstegsprogrammet, har jag försökt acceptera och släppa taget. Jag kan inte kontrollera världen, men jag kan ta ansvar för mina handlingar, för att söka hjälp. Budskapet har alltid varit detsamma: Acceptera, känn efter, släpp taget och var tacksam. Acceptera, känn efter, släpp taget, var tacksam. Bli medveten, agera därefter, ge mig själv kärlek, värdera mig själv, ignorera rösterna i mitt huvud som ständigt upprepar budskapet om min ovärdighet. Det där budskapet som andas genom varje por i min kropp. Innan jag ens hinner märka det, är det där – viskar i mitt öra, förklarar varför människor omkring mig beter sig som de gör. Bekräftar min underliggande tro. Bländar mig för verkligheten – den komplexa, detaljerade verkligheten. Självklart vet jag allt detta, så till och med att känna smärta eller ilska skäms jag för. Hur vet jag om det jag känner är verkligt – eller bara trauma? Var finns min sanning? Vad är verkligt? Och igen: varför kan jag inte släppa denna identitet?För inte så länge sedan kunde jag äntligen gå på en gruppterapi för adopterade, organiserad av samma institution som erbjuder gratis terapi för alla adopterade – adopterad.com.Jag hade letat i många år efter ett sammanhang där jag kunde träffa andra adopterade och prata om saker som bara vi riktigt kan förstå. Redan 2017, mitt i en djup depression, sökte jag psykiatrisk hjälp – trots att jag redan gick hos en psykolog. Jag kände att jag inte orkade längre, så jag hade ett möte med en psykiater som skulle skicka mig vidare till ytterligare en, och därifrån kanske jag skulle få medicin.Den här psykiatern intervjuade mig i en timme. Han ställde alla möjliga frågor, bland annat vilken sorts hjälp jag sökte. Jag svarade utan att tveka: Jag vill gärna gå i gruppterapi med andra adopterade. Han såg förvånad ut. ”Varför det?” frågade han. ”Jo”, sa jag, ”jag har lång erfarenhet av tolvstegsgrupper och vet att det hjälper enormt att lyssna på andras berättelser.” ”Men varför då?” upprepade han. ”Det gör ju bara att du identifierar dig ännu mer som ett offer. Människor med trauma, som du, blir väldigt egocentriska av den smärtan.” ”Ja, jag vet,” svarade jag. ”Det är därför jag redan går i tolvstegsgrupper för vuxna barn till dysfunktionella familjer – för att bryta just det egocentriska och lyssna på andras berättelser.”Han såg frustrerad ut, irriterad. Jag var lugn. Jag gav mig inte. ”Och vad tror du förändras av att hitta din biologiska identitet? Ingenting kommer att förändras!” insisterade han. Jag svarade tålmodigt: ”Jag förstår att det är svårt att förstå för någon som inte är adopterad.” Då svarade han: ”Jag är adopterad. Och jag har inget behov av att hitta min biologiska identitet.” Jag tittade på honom, tog en liten paus, och sa: ”Okej, om du inte känner det behovet, så förstår jag att du inte kan känna empati för mitt.” Det gjorde honom förstås ännu mer irriterad. Han försökte övertyga mig om att det enda jag behövde var terapi för att laga mitt anknytningsmönster, och att min psykolog inte gjorde ett bra jobb.Låt mig bara tillägga en liten detalj: den psykologen heter Martha Cullberg, en av Sveriges mest framstående psykologer som har skrivit flera böcker. Det blev tydligt hur lite samhället – och han i synnerhet – förstod om ämnet. Inte ens denne psykiater, som själv var adopterad, kunde förstå graden av trauma jag bar på. Självklart behöver inte alla veta sin biologiska bakgrund – men det är inte särskilt svårt att förstå att den som inte vet det, kan vilja ta reda på det.Så våren 2025, när jag äntligen kunde gå med i en grupp och träffa andra adopterade, tackade jag himlen och alla helgon i alla religioner för att jag äntligen kunde få förstå mig själv lite mer – genom andras berättelser. Och precis som jag föreställt mig, såg jag en enorm smärta speglad i var och en av dem. Och inte bara det – jag hörde samma frågor som jag själv bär på: Varför gör det här så ont? Vad har hänt mig? Hur kan jag förändra det? Ingen annan verkar känna som jag…Jag grät under hela första sessionen. Inte av smärta, utan av tacksamhet. Vi var en grupp främlingar, adopterade från olika länder och åldrar – men så lika.Acceptera, känna efter, släppa taget, vara tacksam.I denna strävan att acceptera mig själv, att förstå vad som händer i mig, att förlåta mig själv – år 2018, sista gången jag gick med Simon till Mormödrarna på Plaza de Mayo, bad jag om ett möte för att lära mig mer om adoptionslagen. För vi är aldrig frikopplade från historien som föregår oss.Personen jag pratade med berättade om adoptionslagens historia i Argentina. Lagen skapades 1948, och gav adopterade barn samma rättigheter som biologiska arvingar. Men innan adoption fanns som rättsligt begrepp, vad fanns då? Det fanns så kallade "barncirkulationspraktiker", där ansvaret för ett barn överfördes från en vuxen till en annan. I Argentina finns en lång tradition av detta – under 1800- och stora delar av 1900-talet skedde sådana adoptioner antingen genom välgörenhetsorganisationer eller informellt mellan privatpersoner. Barnen var inte "riktiga barn", biologiskt sett – men de fick i alla fall samma arvsrätt som de biologiska barnen.Men vad betyder det egentligen? Vilket stigma bär man som adopterad? Eller snarare – vad kände jag när folk omkring mig fick veta att jag var adopterad? Vad uppfattade mitt lilla barnsinne?Det första ordet som dyker upp är illegitimitet. Att inte riktigt vara. Att inte riktigt höra till. Att inte riktigt förtjäna.I juni 2002 flyttade jag till Sverige. Långt från Argentina. Och även om det kunde varit ännu längre bort, kändes det verkligen som att komma till en annan planet. Kort efter att jag anlände, insåg jag att det svåraste var att hitta mig själv. I Argentina hade jag min roll, min identitet, min plats. Jag spelade en roll i ett samhälle som speglade tillbaka vad det såg i mig. Jag såg mig själv på ett visst sätt – och samhället gav mig en spegelbild av det jag kommunicerade.Men i det nya landet var spegelbilden helt förändrad. Jag blev någon annan. Någon jag inte kände igen. Jag förstod inte vad det här nya samhället sa om mig. Nu, tjugotre år senare, har jag utvecklat en identitet rotad i min omgivning. Jag är i princip en svensk. Jag är fortfarande en främling i sammanhanget, men av andra orsaker än i Argentina. Jag kommer ju faktiskt från en annan verklighet.Vad jag vill säga är: vi människor är aldrig immuna mot omvärlden, vi är aldrig fria från det budskap samhället skickar oss om vilka vi är. Som jag alltid säger: vi är fiskar i strömmen, fåglar i vinden, på jakt efter vår väg, vår historia – en historia som lever i ett historiskt sammanhang styrt av osynliga krafter, bortom vår medvetna kontroll.Som jag nämnt tidigare, vi adopterade – eller människor med bytt identitet – omges hela livet av budskap om varför vi inte växte upp med våra biologiska föräldrar. Från dag ett får vi höra dessa budskap, medvetet eller omedvetet, upprepade som mantran. Mantran om illegitimitet och ovärdighet. Tysta mantran, inetsade i våra ögon, som filtrerar allt genom deras ljus och upprepar samma budskap i all evighet. Utan att vi ens märker det.”Tror du att du hade varit annorlunda om du vuxit upp med din biologiska familj?”, har många frågat mig. ”Jag vet inte – jag har aldrig varit icke-adopterad. Det här är allt jag vet.”Den vanligaste klyschan jag hört – och förnekat – är att min låga självkänsla kommer från att min biologiska mamma övergav mig. Att jag identifierar mig som någon som går att överge. Enligt den klyschan kände jag mig mindre värd än ett barn som vuxit upp med sin biologiska familj. Fel från början.”Det kan inte vara så enkelt,” tänkte jag. ”För om det vore det – varför identifierar jag mig då inte som ett mycket önskat barn? Ett barn som mina adoptivföräldrar till och med bröt lagen för att få?” Mantrat ”övergiven” är starkare än mantrat ”oerhört önskad”. Jag internaliserade avvisandet och övergivandet mer än kärleken och längtan från mina adoptivföräldrar. Så orättvist. Tänk om jag hade internaliserat kärleken! Vilken styrka jag hade haft då!Men jag är bara en fisk i strömmen av mitt öde. De röster jag internaliserade var mina adoptivföräldrars när de pratade om mina gener, mina skolkamraters när de kommenterade min hudfärg, lärarnas behandling för jag inte var vit och blond, min pojkvän i ettan – också adopterad – som sa att vi hörde ihop för att vi hade samma hudfärg. Min mammas väninna som sa om någon annan som skulle adoptera: ”Fy, man vet ju inte varifrån de generna kommer.” Andra som, när de hörde att jag var adopterad, nästan sa ”stackars dig” … Flickornas blickar på sommarlägret som inte ville leka med mig för att jag såg annorlunda ut.Samhällets spegel sa tydligt: Jag var fel från början. Och jag? Jag sprang. Försökte motbevisa budskapet. Outtröttligt kämpade jag för att stänga av den där radion inom mig.Jag vet att det finns andra röster inom mig – när jag lyckas vara stilla och rensa tankarna. Röster oberoende av verkligheten, röster som med tålamod och kärlek bygger upp mig till en mer sann, rättvis och mild identitet. Röster från en kraft större än jag själv. Röster som vill mig väl.Ibland kan jag inte sova för att jag tänker på vilken bortkastad tid alla dessa år varit – utan att kunna befria mig från mitt inre fängelse. Om jag bara kämpade mer, försökte hårdare... Men då påminner jag mig:"Naty, du är bara en fisk i strömmen. Du har alltid gjort ditt bästa. Du är precis där du ska vara, och du är precis den du ska vara."Allt är perfekt.Acceptera. Känn efter. Släpp taget. Var tacksam.Och ibland… kan jag till och med somna om.

Att närma mig direkt till källan för information om min illegala adoption hade förmodligen varit det mest logiska och förnuftiga i hela den här sökprocessen. Jag visste ju trots allt vem det var som informerade min mamma om min existens. En av mina bästa vänner i Sverige, en argentinare och son till exilerade, gav mig själva idén. Men jag vågade inte förrän i maj 2018. Här är varför:Min mamma och min pappa var emot min sökning. Att jag då skulle fråga deras vän, som tipsat min mamma om mig, om hon visste något mer om min adoption, något som fyllde dem med skräck och skam, fanns inte på kartan. "Få inte för dig att besvära henne!" sa de. Och jag kände i ärlighetens namn likadant. Även om det låter löjligt och  även om jag hade rätt till min historia, skrämde det mig att behöva knacka på någons dörr och fråga vad de visste om mitt ursprung.Framför allt för att alla – absolut alla – sedan 2003 hade antagit att jag var barn till försvunna personer. Det betydde att min sökning i så fall skulle innebära att den här personen på något sätt var inblandad i brott mot mänskligheten. Ja, jag vet, ett brott är ett brott och de skyldiga är skyldiga, punkt slut. Men för mig var det inte så enkelt. Kanske var det mitt ständiga Stockholmssyndrom, mitt medberoende, min förnekelse, min rädsla för avvisande, att folk skulle bli arga på mig, min konflikträdsla, min skam, min dåliga självkänsla, eller en kombination av allt det där, som gjorde att jag inte kunde hitta styrkan att ta steget och prata med deras vän.Tills Mormödrarna av Plaza de Mayos DNA-resultat visade sig vara negativt, och den vägen stängdes. Om jag är barn till försvunna, kommer vi förmodligen aldrig kunna bevisa det.Efter att Simón och min dåvarande partner övertalade mig att fortsätta sökandet trots det negativa resultatet, var jag tvungen att hitta en ny väg. Å ena sidan innebar det att närma mig kontoret för mänskliga rättigheter och Mercedes Yañez, och å andra sidan att gå direkt till källan. Jag behövde prata med de vittnen som verkligen visste vad som hade hänt i augusti 1977, när min familj hämtade mig från doktor Bartuccas hem.Det krävdes mycket, men väldigt mycket mod för att först kontakta dottern till Marta som jag, för anonymitetens skull, kommer kalla henne. Martas dotter hade gått i skolan med min bror, och varje gång jag träffat dottern hade hon varit så vänlig mot mig. Jag skrev till henne och frågade om hon tyckte det var okej att jag kontaktade hennes mamma och frågade om min adoption. Hon sa ja och gav mig mammans kontaktuppgifter.Maj 2018, under en av resorna vi gjorde för att fortsätta mitt sökande, samlade jag mod till mig och besökte Marta och hennes man i deras lägenhet i Palermo, Buenos Aires. Jag var livrädd och visste inte, som väntade mig. Efter så lång tid, så mycket förväntan, efter att ha levt med en berättelse om hur allt började i mitt liv – vad skulle nu komma fram, vad var sanningen?De tog emot mig med all den värme och vänlighet i världen.Det var så länge sedan vi sågs! Trots allt hade Marta och hennes man alltid haft mig i sina tankar. Våra öden hade  korsats på det märkligaste sättet, och det skapade ett obestridligt band mellan oss.Först pratade vi om mitt liv i Sverige – hur jag klarar kylan och mörkret, om jag överlever på att göra musik, om jag gift mig och fått barn... ja, det vanliga. Jag kände verkligen att de hade väntat på mig.Efter en stund, medan vi drack kaffe och åt sándwiches de miga – de där smörgåsarna jag älskar och saknat sedan jag flyttade till Stockholm – sa Marta till sin man att hon och jag skulle gå till vardagsrummet för att prata. Han var inte en del av samtalet."Intressant," tänkte jag, för i alla dessa år hade jag varit säker på att det var hennes man – han som jag såg bära uniform på deras dotters bröllop, som var huvudpersonen i denna historia. Men tydligen var det inte så. Alla fall inte i den berättelse som Marta hade bevarat i sitt minne i alla dessa år, i väntan på att jag en dag skulle knacka på hennes dörr.Hon, mer än någon annan, mycket mer än min egen familj, gjorde det tydligt för mig hur viktig sanningen och minnet är. Kanske var det just därför hon bevarade det så noggrant.Detta är historien hon berättade den dagen jag besökte henne:I augusti 1977 körde Martas bror, som vid den tiden var lastbilschaufför, sin vanliga rutt från Buenos Aires till Ushuaia – en sträcka på drygt 3000 kilometer. Då fick han beskedet att hans fru, gravid i sjätte månaden, hade blivit inlagd på sjukhus.Han, som jag väljer att kalla Ralf, tog första bästa flyg till Buenos Aires för att vara vid sin frus sida. Hon genomgick ett akut kejsarsnitt, men tragiskt nog överlevde inte barnet. Det visade sig att hon hade haft svåra smärtor i tre dagar på grund av en perforerad tarm, något som läkarna inte hade upptäckt i tid. Barnet blev förgiftat och klarade sig inte. Familjen var förkrossad och mitt i all sorg kontaktade Martas faster Anita, även Ralfs gudmor, honom med ett erbjudande: det fanns en flicka som kunde adopteras, och eftersom han just förlorat sin dotter, ville han kanske hämta henne?Ralf, som just hade förlorat sitt barn och vars fru nu låg på intensivvårdsavdelningen med kallbrand i tarmen och kämpade för sitt liv, reagerade som vilken normal människa som helst – med avsky och vägrade.Marta, som försökte hjälpa sin bror och svägerska och som redan kände mina föräldrar. Åkte hem till mina föräldrar för att fråga om någon av dem kunde donera blod till hennes svägerska, som var i behov av en transfusion. Marta kände inte bara mina föräldrar genom förskolan där hennes dotter och min bror gick, utan även för att hennes bror Ralf och min pappa spelade handboll i samma tyska klubb. Marta berättade vad som hade hänt, även delen då faster Anita hade föreslagit adoptionen av den lilla flickan som nu saknade föräldrar, samt Ralfs starka reaktion på förslaget.Samma dag eller dagen efter fick Marta ett samtal från min mamma, som visade intresse för flickan som fanns till adoption – alltså mig.Min mamma berättade att hon redan stod i adoptionskö och vänta på att få en dotter i tre år utan resultat. Hon bad om kontaktuppgifterna till läkaren som hade denna bebis hos sig. Marta gav henne numret och tänkte inte mer på det. Dagen efter gick hon förbi mina föräldrars hus och till sin stora förvåning hittade hon mig där, inlindad som ett litet paket.Min mamma berättade att de hade hämtat mig kvällen innan, tillsammans med min pappa och min bror. De hade pratat med läkaren på kvällen, och vid midnatt åkte de till adressen han gav dem – en privatklinik. De skyndade sig sedan hem så snabbt de kunde, väl medvetna om att de gjorde något olagligt och att de bröt mot dåtidens utegångsförbud. Min mamma mindes att hon var livrädd för att någon skulle följa efter dem och ta ifrån dem bebisen. Dagen efter tog hon mig till barnläkaren, och hon var också tvungen att köpa kläder. Allt hade gått så fort och de var inte förberedda på min ankomst. Marta visste inte mer än så och hon hade väntat i 41 år på att berätta allt hon kom ihåg för mig. Hon frågade mig flera gånger om inte min mamma och pappa hade berättat för mig hur det hade gått till. När jag svarade att ingen av dem ville berätta något, blev hon chockad och förfärad över en sådan grymhet."Och hur ska du kunna läka det såret om du inte vet din sanning?" utbrast hon, med smärta i rösten. Marta förstod allt.Hon hade bevarat en bit av min historia och väntat på mig, medvetet eller omedvetet, i vetskap om att jag en dag skulle fråga henne. Då skulle hon kunna fullgöra sin del och föra vidare informationen till den som hade rätt att få veta den. Marta ville inte att sanningen skulle försvinna. Hon ville att jag skulle få en chans att läka. Något som var så självklart för henne, men som min familj förnekade mig hela tiden.En fråga som dyker upp då och då, när välmenande människor som vuxit upp med vetskapen om sitt biologiska ursprung är: Varför behöver jag veta? Jag är ju redan den jag är. Spelar det någon roll vad som hände vid min födelse? Spelar det någon roll varför min biologiska familj inte kunde uppfostra mig? Varför är det viktigt för mig att veta varför min biologiska mor lämnade mig till främlingar? Det viktiga är här och nu, kärleken som omger mig, livet jag har skapat.Jag ska försöka förklara varför det är viktigt för mig.Ni har säkert någon gång i livet varit förälskade. Känslan av ett öppet, vidgat, skört och sårbart hjärta, överlämnat helt och hållet. Det var omöjligt att inte älska. Den personen blev centrum i universum, precis som det beskrivs i kärlekssånger. Ni kände er hemma hos den personen, trygga, sedda, som om er existens bekräftas av den andre.Men en dag, från ingenstans, mitt i sårbarheten, avvisar den personen dig plötsligt. Säger, eller beter sig på ett sätt som visar att kärleken inte är ömsesidig. Lämnar dig. Försvinner, utan att förklara något.Det är då, mycket möjligt, att sinnet börjar försöka förstå vad som hänt, för att förhindra att det ska hända igen. För att undvika att bli övergivna eller avvisade igen, för att slippa känna oss lurade, maktlösa eller känna sig skamsen över att ha trott att vi var älskade. Sinnet börjar skapa teorier och berättelser om vad som skedde och varför det skedde. Vi letar efter något som kan förklara den andres beteende, något som kan förutsäga samma beteende hos någon annan i framtiden.Låt oss nu överföra den smärtsamma kärlekshistorien till en ännu starkare verklighet: att de som borde ha tagit hand om oss, skyddat oss och älskat oss mest av alla i världen, istället lämnade oss till främlingar. Och vi vet aldrig varför, vi vet aldrig vad som egentligen hände.Hjärnan börjar skapa en berättelse med den information den har, för att försöka förstå. En berättelse som samtidigt blir en del av vår identitet. "Det här hände mig, för att jag är sådan här." "Jag blev övergiven, såld, illa behandlad, för att jag saknar värde." "Jag har inget värde, och därför blir jag övergiven och illa behandlad."Verkligheten upphör att existera utanför oss och blir istället en historia vi berättar för oss själva, en historia vi återskapar. En verklighet som bekräftar våra övertygelser, som gör oss illa, som överger oss. I den verkligheten, i den bubblan vi lever i, gör vi vårt bästa för att klara oss, men kan aldrig frigöra oss från det första budskapet som är att vi blev övergivna. Vi försvarar oss mot smärtan, mot ett sår som ständigt blöder, och vi utvecklar olika överlevnadsmekanismer.Att lämna innan vi själva blir lämnade. Att inte låta någon komma för nära, så att ingen ser den sanning vi flyr ifrån. Att söka människor som älskar oss lite, men inte tillräckligt för att ge oss den trygghet vi behöver för att kunna slappna av och lita på dem – för vi har lärt oss att slappna av är att vara sårbar.Att vi blev överlämnade av skäl som inte hade något med oss att göra, får inte plats i den här berättelsen. Hjärnan säger: "Hur är det möjligt att lämna bort sitt eget barn? Hur är det möjligt att behandla ett barn illa? Något hemskt måste ha skett. Barnet måste vara en produkt av något fruktansvärt, så fruktansvärt att mamman övergav henne och aldrig mer ville veta av henne, så mycket att hon ville glömma barnet."Men sanningen är mycket djupare och mer komplex än så. Och det är därför den är så nödvändig.Det är sant att i många fall kunde inte mödrarna behålla sina barn och därför lämnade de dem, men i varje unik berättelse finns mycket mer. Det handlar om kontexten, om verkligheten de levde i, om sociala orättvisor, och till och med om den politiska situationen vid den tiden.Det vi söker, när vi söker berättelsen om hur allt gick till, är upprättelse. Vi vill förstå varför. Vi vill förstå att detta inte var personligt, även om det hände oss, även om det påverkade hela våra liv, så handlade det aldrig om något vi gjort. Detta var inte vårt fel. Vi orsakade det inte, vi kontrollerade det inte, vi kunde inte förändra det.Hur sorgligt allt var – den tid vi föddes i, den verklighet och sammanhang vi föddes i – handlade detta aldrig om oss. Vi söker förståelse, och att slutligen  bli fria från den tyngd som inte som inte tillhör oss. Och sedan, ja – att gråta, att skrika och på något sätt få ut smärtan. För det som gjorde ont, gjorde ont.Den lilla flickan, den lilla pojken, precis som alla barn i världen, ville bara bli älskad och kunde inte förstå vad de hade gjort för att förtjäna behandlingen.När vi väl är befriade, kan vi börja läka på riktigt. Släppa taget. Till och med förlåta.Allt i sin tid.Så tack, Marta, för ditt mod, din medmänsklighet, ditt tålamod och din omsorg om min själ. Tack för att du åtminstone bevarade en liten bit av min historia.Jag säger alltid att de vackraste hjältarna är de som är det utan att veta om det.Marta, du är en av dem.

Kärleksrelationer är en spegel av det anknytningsmönster vi relaterar till. Och som jag nämnde tidigare, baseras detta mönster på hur våra föräldrar, eller de som uppfostrade oss, visade oss eller lärde oss att relatera till dem. Innan jag börjar är det viktigt att sätta min berättelse i sitt sammanhang. Det är också viktigt att komma ihåg att detta är min erfarenhet och inte den absoluta sanningen. Och även om jag har delat historier med andra adopterade och funnit många likheter mellan deras berättelser och min, vill jag understryka att detta är bara min. Min berättelse, min historia. Detta är ett känsligt ämne för mig och jag har svårt att veta vart jag ska börja. Kanske kan jag börja med samma fråga: Hur påverkade allt detta min partner? Denna fråga får jag oftast från partners till adopterade personer. De känner oro för sin partner och undrar hur de kan hjälpa till eller hur de kan bidra till att den person de älskar läker ett så djup sår. Samtidigt visar de ett stort intresse för att veta hur min partner hanterade det hela. Kunde han verkligen uthärda min smärtsamma sökprocess? Var han där för att stötta mig i allt? Och vad hände med kärleken och romantiken mitt i en så djup helandeprocess? Jag kommer att försöka vara så rättvis och objektiv som möjligt, av respekt för allt stöd och all kärlek jag fick vid den tiden, vilket i ärlighetens namn inte var lite. Den person som var min partner under många år och som följde med mig under större delen av denna sökning är den som jag i tidigare kapitel har kallat John. Förhållandet tog slut i början av 2019 på ett mycket abrupt och traumatiskt sätt, men under de första 10 åren av de 13 vi var tillsammans var det den vackraste och mest hälsosamma relationen jag haft i mitt liv. John var den som från början insisterade att jag skulle söka efter mina rötter. Han såg tomheten inom mig och kanske, eftersom han omedvetet tänkte som många partners till adopterade personer, att om jag fann mitt biologiska ursprung skulle mina sår läkas och jag skulle kunna ge honom all den kärlek han behövde, stöttade han mig i att ta de nödvändiga stegen i min sökning. Han var den som alltid sa att det inte spelade någon roll om jag var dotter till försvunna personer eller inte, att det hade inträffat en tragedi i början av mitt liv oavsett vilka mina biologiska föräldrar var. Detta var något som tog mig lång tid att förstå, eftersom jag i min fantasi trodde att min mamma överlämnade mig och gjorde sig av med mig för att jag var en besvärlighet i hennes liv. Men om jag hade varit dotter till försvunna personer, var budskapet som verkligheten förmedlade till mig, exakt det motsatta. För John var det klart att en mamma i de flesta fall inte vill släppa sitt barn, att det måste vara mycket komplicerade omständigheter för att det ska hända. Han engagerade sig verkligen i sökandet, reste med mig till Argentina, följde med mig till den argentinska ambassaden i Stockholm för att lämna DNA, var vid min sida när jag fick resultatet. Han lärde sig att klappa mig på huvudet när jag hade panikattacker och köpte en smoothie-maskin när den ångest som sökandet orsakade fick mig att sluta kunna svälja fast mat och bara kunna dricka vätskor. John var min bästa vän. Han var en av de partner som hjälper till på alla sätt de kan. Från logistiken med att köpa biljetter till Argentina till att stå ut med de skadliga kommentarerna från min familj och försvara mig när han såg att jag knappt reagerade längre. Under dokumentärens gång var han, Simon och jag ett team. Var och en hade sin roll. Tillsammans gick vi framåt långsamt men säkert. Men som allt i livet, måste saker ta den väg de måste ta och slutet på denna relation var oundvikligt. Kanske för att han träffade mig när han var 20 år och det var dags att söka nya horisonter, eller kanske för att sökandet var som ett svart moln som färgade allt och slutligen konsumerade den kärlek han hade för mig. Jag minns att i oktober 2015, efter att jag hade blivit uppringd av den argentinska ambassaden i Stockholm för att lämna mitt DNA, märkte jag att hans kärlek till mig långsamt började försvinna. Jag blev desperat, men förstod det. Inuti mig sa en röst: "Och vem skulle vilja vara med någon som jag? Med detta bagage, med så mycket trauma, med denna ständiga trötthet." Självklart försökte jag också kompensera genom att gå till alla möjliga terapier, för att avlasta behovet av stöd och tröst till mina självhjälpsgrupper, och inte låta allt vila på honom. Jag försökte att ha en positiv attityd, att ge honom utrymme så att min sökning inte tog upp hela platsen i vår relation, och framför allt, att aldrig riktigt berätta allt som pågick inom mig för att inte överväldiga honom. Min högsta prioritet var att skydda honom så mycket jag kunde från det som hände inom mig, för att han inte skulle bli trött på mig och lämna mig. Ja, jag vet, det låter mycket ohälsosamt och självdestruktivt, men glöm inte vad jag redan har berättat. Medberoendet hos adopterade personer mot våra partners är, skulle jag säga, vår varumärkes stämpel. Separationer är inte vår grej. Och att bli övergiven ännu mindre. Ofta var kommentaren jag fick från människor som visste om min sökning något i stil med: "Vilken tur att du har John!" vilket fick mig att känna mig ännu mer desperat. Det där "vilken tur du har" antydde att jag inte förtjänade honom. Att tiden för denna relation var räknad. Nästan som om man hade sagt: "Vilken tur att han står ut med dig! Jag skulle inte göra det!" Som om John gjorde mig en tjänst genom att stanna vid min sida. Jag sa alltid till honom att sökandet också vägde tungt på honom, att han borde söka hjälp, gå i terapi, ha någonstans att prata och få stöd. Han gjorde det under en tid, men inte på något allvarligt eller djupt sätt. Och hur skulle han inte påverkas av mitt sökande? Se min smärta och ångest? Det är viktigt att komma ihåg att vi är människor, att det är normalt att känna med varandra, och att det inte ens behöver vara en stor kärlek för att känna empati. Även om det i detta fall var det, en stor, stor kärlek. Detta kan jag säga med säkerhet, den som följer med oss i sökandet, upplever också sökandet. Även om de är passagerare, går de igenom samma resa vid vår sida. När jag tittar tillbaka, var det som gjorde mest ont i hur allt slutade inte så mycket det faktum att han och en av mina bästa vänner och konfidenter blev tillsammans och att det tog sex månader innan någon av dem berättade det för mig, trots att jag redan hade avslutat relationen. Utan det att de, medvetet eller omedvetet, försökte skylla på mig och övertyga mig om att anledningen till att de inte berättade det för mig var att de inte trodde att jag skulle kunna hantera det. Att jag och mitt sökande, mina smärtor och mitt förflutna var anledningen till att de valde att inte säga något förrän mycket senare. Enligt deras synpunkt var jag sjuk och de gjorde mig en tjänst genom att ljuga för mig. Och kanske skulle detta inte ha varit så destruktivt om det inte varit för att jag trodde på dem. Jag var problemet, jag var den som belastade folk. En sanning som verkligen resonerade med mig från början av mitt liv. Spökena som min historia lämnade mig med bekräftades av de två personer som kände mig bäst. Mina djupaste rädslor visade sig på ett perfekt sätt för mig. Alltså, den perfekta stormen. Det är omöjligt att separera de relationella mönster vi utvecklade i barndomen från hur vi relaterar till andra som vuxna. Med den identiteten, den som säger att jag är en börda för andra och som jag har försökt distansera mig från under så lång tid, gick jag in i min nästa relation. Och naturligtvis blev resultatet mycket liknande. Med honom försökte jag dölja allt, och han klagade alltid på att jag inte delade något. Men när jag väl delade något tyckte han att allt var så överväldigande att han blev desperat. Sedan använde han det jag hade sagt emot mig för att skylla på mig för de problem vi hade. Och jag trodde på honom, för det bekräftade återigen en sanning om mig som jag hade burit inom mig under så lång tid. Kärleksrelationer är en spegelbild av den bild vår inre spegel projicerar. Vi ser oss själva med ögonen av vårt inre barn, som varje dag berättar en historia om vad vi förtjänar att få. Det sägs ofta att äkta kärlek föds av att vara sig själv och bli accepterad i både styrkor och svagheter. Att ha modet att visa sig sårbar för den andra och låta dem se både brister och styrkor. Att äkta kärlek kommer från att älska sig själv först. Att man måste vara hel, och sedan släppa in den andra. Att man måste vara frisk, ha integrerat varje del och förlåtit varje mörker, för att kunna älska och låta sig älskas. Det låter logiskt och klokt. Är jag då ett förlorat case? Är kärleksrelationer helt enkelt inte för mig? Återigen, till den ursprungliga frågan: “Hur påverkade detta min relation?” Kanske är den mer precisa frågan, på vilket sätt påverkade detta mig? I livet har jag många gånger genomgått smärtsamma och förlust drabbade perioder. Efter att min relation med John tog slut, kände jag mycket skuldkänslor och bestämde mig för att vara tyst, isolera mig och inte lita på någon. Jag slutade förvänta mig det som alla säger att man ska förvänta sig av en partner. Jag lärde mig att fly och inte vara känslomässigt närvarande, och i möjligaste mån aldrig mer lita på eller vara beroende av någon. Som min psykolog skulle säga, tack vare hur den relationen slutade bekräftades det jag alltid trott om mig själv, att jag är en börda. Om jag som barn lärde mig att skydda min familj från min smärta, eftersom de aldrig kunde hantera den, eftersom de vuxna omkring mig hade en barnslig omognad, och som jag sedan länge förstått att det bästa sättet att undvika att bli övergiven är att leva ett dubbelliv där jag bara visar ett organiserat och hanterbart lidande i nära relationer, minimera katastrofen, och om det många gånger bekräftades att när det brinner till kommer jag att stå ensam med en brandsläckare, så blev min bästa lösning ensamhet och tystnad, även känt som dissociation. Som jag redan sagt, är min historia bara min, och det faktum att detta har varit mitt sätt att relatera till mina partners betyder inte att alla adopterade relaterar på det sättet. Eller att detta är det sätt jag kommer att relatera på för alltid. Allt förändras, inklusive mitt trauma. Ibland finner jag mig själv förklara för vänner som är tillsammans med en adopterad person vad det är för tomhet och smärta som de ser i deras ögon. Varför vi ibland är i så stort behov av bekräftelse, vi är extremt lojala, vi släpper inte taget, vi känner oss bottenlöst ensamma, och vi har fruktansvärt svårt att sätta gränser. Eller kanske, varför vi flyr från relationer, inte kan engagera oss och undviker människor och verklig intimitet. En gång fann jag mig själv säga till en vän vars hjärta blev krossat av hans tidigare flickvän som var adopterad, och som uppträdde väldigt märkligt under det uppbrottet, något i stil med “Ser du inte? Adopterade bör undvikas!” Är vi hopplöst traumatiserade, och därför bör vi undvikas? Denna tanke kan vara en stor fälla – att tro att om vi inte är helt läkta, är vi ovärdiga av kärlek. Kärlek väntar inte alltid på perfektion. Den frodas i våra brister, i de röriga delarna av oss som fortfarande läker. Man kanske kämpar med tanken att man är "för mycket" eller "inte tillräcklig", men det betyder inte att man inte är värd kärlek. Vi alla förtjänar kärlek, även medan vi håller på att läka. Så, nej, vi ska inte undvikas. Men det kan vara bra att försöka förstå att vissa saker är svårare för oss än för andra. Att bära ett sådant stort sår kräver, precis som vilket annat mänskligt sår som helst, lite tålamod. Och framför allt, att veta att terapi hjälper. Tomheten vi bär på kan ingen annan än vi själva läka. Vi kan inte räddas, men vi kan bli omfamnade och ha någon vid vår sida, även om den aldrig fullt ut förstår vad vi egentligen går igenom. Och självklart är adoptionstraumat ingen ursäkt för att rättfärdiga någon slags misshandel, utan en förklaring till att förstå varifrån saker och ting kommer. För min del kommer jag att fortsätta försöka hitta en ny väg och sluta skämmas för mina sår och svagheter. Att lära känna mig själv, känna igen mig själv, studera mig själv och acceptera mig själv. Jag vägrar att ge upp inför det inre budskapet som försöker övertyga mig om att jag inte är född för att bli älskad. Att kärleken är något som finns för andra människor. En dag, ett steg i taget, så kommer ett mycket vackrare budskap vinna mark inom mig.  Och sist men inte minst, det som inte dödar mig kommer att göra mig mycket starkare... även om det kostar mig oändliga timmar av terapi.

Familjen som adopterar oss är vår referens, vår utgångspunkt, vårt hem. Det finns inget sätt på vilket det som vår adoptivfamilj gör inte påverkar oss. Självklart måste man ta hänsyn till att alla familjer är olika, alla adopterade personer är olika, alla situationer där adoptionen ägde rum är olika och alla sätt att relatera till dem är olika. Det är svårt att generalisera och helt enkelt säga att om saker och ting hade varit på ett visst sätt, så skulle traumat automatiskt ha minskat. Men vad jag upptäckte i mitt fall, och vad andra har berättat för mig, är att sättet som en behandlas av familjen som adopterad kommer att förstärka eller läka traumat av att: "Jag blev övergiven eftersom det finns något felaktigt i mig", även känd som den inre rösten som likt en repeterande trasig skiva säger: "Självklart föddes jag för att bli övergiven och avvisad. Det är mitt öde, det är den jag är". Dessa internaliserade röster, dessa övertygelser kom från någonstans. Det är inte något som barn bara får för sig att tro. Det är inte något de väljer. År 2020, mitt under pandemin, befann jag mig i en kamp mot mina demoner: Mitt medberoende, min oförmåga att sätta gränser, min oförmåga att avsluta den destruktiva relationen jag var i som så tydligt skadade mig, och min besatthet i att vara i en relation med en person som jag egentligen inte borde vara med. Trots alla år av terapi, alla böcker jag hade läst och alla tolvstegsmöten jag deltagit i, fanns det något jag fortfarande inte hade förstått. Hur kunde det fortfarande vara så, att trots all kunskap, trots all mental klarhet, fortsatte jag att upprepa samma relationsmönster? Kunde det verkligen vara så att början av mitt liv hade påverkat mig mycket mer än jag hade förstått? År 2021 bestämde jag mig för att en gång för alla ta reda på detta när jag upptäckte att det i Sverige erbjöds gratis online-terapisessioner för adopterade personer. Detta skedde förmodligen som en följd av de uppgifter som kom fram om den systematiska stölden av bebisar i Chile på 1970- och 1980-talen och försäljningen av dem till i-länder. Länder som till exempel Sverige, dit man uppskattar att cirka 2200 barn anlände. Terapeuten som tog emot mig frågade om jag redan hade gått i terapi och på vilket sätt jag behövde hjälp. Jag gick rakt på sak och sa att jag hade gått i terapi sedan jag var 17 år, men att jag kände att jag behövde information om hur adoptionen hade påverkat mig och framför allt om detta trauma kunde ha läkt eller åtminstone minskat med den familj som adopterade mig. Hon bad mig beskriva lite hur det var att växa upp med min familj, och det tog inte lång tid för henne att bekräfta det, utöver min adoption, gjorde mina adoptivföräldrar och sättet på vilket de hanterade det faktum att min bror och jag inte var deras biologiska barn, att det initiala traumat av att inte tillhöra samma genetiska klan förstärktes betydligt. Innan jag berättar nästa historia ska jag göra en parentes. Att ha barn är inte lätt. Jag har sett det hos mina vänner. Det är den största kärleken men det är också extremt krävande. Det är den vackraste och mest irriterande relationen. Den mest energigivande och dränerande. Och utifrån vad jag kan observera, den största sårbarheten man kan uppleva. Som min vän sa häromdagen: "Det är som om ditt hjärta plötsligt befinner sig utanför din kropp." Därför har jag alltid sett upp till människor som väljer att skaffa barn med stor beundran. Tillbaka till ämnet, tänker jag använda min egen mamma som referens, för det är det jag har. När hon dog 2013, kändes det som om en del av mig dog med henne. Jag var vid hennes sida tills hon tog sitt sista andetag. Hon, som var så rädd för allt, borde inte vara ensam i ett ögonblick av sådan osäkerhet. Efter hennes död kom många människor fram till mig och sa hur mycket hon älskade oss, mig och min bror. "Hon levde för er," sa de. Jag log och svarade: "Ja, min mamma gav oss allt." Men inombords tänkte jag, hur är det möjligt att ingen någonsin såg vad som pågick hemma? Under många år trodde jag att jag var galen och hade föreställt mig allt. Eller att problemet alltid var att jag var för känslig och att allt påverkade mig. Att hennes beteende var normalt, som en stressad mammas beteende. Att min bror och jag var odrägliga och att det var därför hon alltid var irriterad på oss. Att om vi hade varit bättre barn, skulle hon ha mått bättre. Eller åtminstone om jag hade varit en bättre dotter. Om jag inte krävde något, om jag skötte mig, om jag inte gjorde något väsen av mig, om jag förstod och lyssnade på henne, om jag inte reagerade på misshandeln, på bristen på gränser med min kropp, om jag inte reagerade på hennes sårande kommentarer, på hennes slag. Om jag helt enkelt slutade existera, kanske då skulle hon känna sig lugnare och det skulle inte vara så tungt för henne att vara mamma. Jag började gå i terapi när jag var 17 år. Jag bad om att få gå i terapi eftersom jag kände en stor tyngd i själen, något som många år senare diagnostiserades som komplext posttraumatiskt stressyndrom (C-PTSD). För de som inte vet, skiljer sig detta från posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), eftersom det är en tillstånd som kan utvecklas efter att en person upplever långvariga och upprepade traumatiska händelser, såsom långvarigt sexuellt, emotionellt och psykologiskt övergrepp, med förvärrad försummelse under barndomen, offer för kidnappning, konstanta trakasserier, slaveri, arbetskraftsutnyttjande, krigsfångar, överlevande från koncentrationsläger, avhoppare från kulter eller organisationsliknande kulter, bland annat. Posttraumatiskt stressyndrom utvecklas däremot efter att ha upplevt eller bevittnat en enstaka traumatisk händelse. Det är alltså upprepningen av dessa händelser som gör det komplext och som gör att människor utvecklar en serie överlevnadsmekanismer som skiljer sig från de vid icke-komplex PTSD. Överlevnadsmekanismer inkluderar exempelvis: Svårigheter att reglera känslor, självmordstankar, explosiv eller extremt hämmad ilska, selektiv amnesi, dissociation, kroniska känslor av hjälplöshet, skam, skuld eller stigmatisering, att acceptera angriparens sätt att tänka, värderingar och rationalisering, isolering, kronisk misstro, ilska och fientlighet mot andra, upprepad sökning efter en frälsare, brist på intima relationer och oförmåga att skydda sig själv, brist på tro eller känslor av hopplöshet, hjälplöshet, förtvivlan och desperation, förlust av verklighetskänsla, åtföljd av känslor av skräck och förvirring. Under dessa terapisessioner som var specialiserade på adoption, nämnde terapeuten också något jag hade hört talas om flera gånger men aldrig vågat utforska på djupet, av rädsla för vad jag skulle hitta. Anknytningsteorin. Denna teori beskriver de långsiktiga dynamikerna i relationer mellan människor. Teorin föreslår också att barn instinktivt knyter an till den som tar hand om dem för att överleva, inklusive utveckling på fysisk, social och emotionell nivå. Det biologiska målet är överlevnad, och det psykologiska målet är säkerhet. Beroende på hur vårdnadshavarna relaterar till barnen, utvecklar dessa olika anknytningsmönster som exempelvis säker anknytning, osäker-undvikande anknytning, osäker-ambivalent anknytning och även desorganiserad anknytning. Detta mönster blir sedan den relationsmall som personen kommer att använda sig av i livet. I fallet med personer med komplext posttraumatiskt stressyndrom kan man i allmänhet observera utvecklingen av osäkert eller desorganiserat anknytningsmönster. Detta mönster kännetecknas exempelvis av önskan och behov av kontakt och intimitet, men samtidigt en oförmåga att kunna ta emot tillgivenhet och en ständig misstro. Terapeuten rekommenderade mig att läsa flera böcker om anknytningsteorin, och det gjorde jag. För det första steget mot läkning är att förstå vad problemet är, var såret finns. Att bli medveten om det  man har gått igenom och de spår det har lämnat efter sig för att förstå vilken del av en själv man måste omfamna, vilken liten bit man måste integrera, och vilken skam man måste bryta. Här kommer en del av denna skam: På den tyska gymnasieskolan jag gick på, i den normaliserade rasistiska kontext efter andra världskriget som jag redan har nämnt och där den europeiska kolonialismens ideologi fortfarande tydligt rådde, hände följande. När jag var 14 år började eleverna i årskurserna över mig att kalla mig "Berta" på grund av min hudfärg. Detta namn användes då, åtminstone vid den tiden, som en nedsättande benämning på hushållsanställda. Idén var att tydligt klargöra att jag var underlägsen. Att jag inte hörde hemma där. Att de såg det, att jag inte kunde undkomma. Att jag var mindre värd än alla andra. Varje dag var en tortyr. På nätterna grät jag och önskade att jag inte behövde vakna nästa dag, och under dagarna låtsades jag att inget av detta hände, jag dissocierade mig från verkligheten och log som om ingenting var fel. För jag kunde aldrig klaga eller protestera, eftersom jag hemifrån och från en mycket ung ålder redan hade fått klart för mig att mina gener var defekta, att de kom från fattiga människor eller människor från slummen, som enligt deras rasistiska föreställningar var människor av mindre värde. Så de andra elevers förakt var berättigat. Och jag trodde på det. Denna "sanning", som jag redan har berättat, var internaliserad. Min själ grät inombords medan jag utåt bar med mig de rasistiska föreställningarna från dem som omgav mig, om att vara en människa av mindre värde. Men det var inte förrän 2008, när jag gick in i tolvstegsprogrammet för vuxna barn från dysfunktionella familjer som jag började förstå vilken skada som hade gjorts på mig. Lite i taget bröt jag förnekelsen av att min familj var kärleksfull, och jag accepterade att min familj var trasig från början. Så småningom började jag tro på min sanning och återhämtade mig från depressionen jag led av 2009, när jag inte orkade mer och allt jag ville var att dö. Denna diskriminering som jag utsattes för är faktiskt väldigt vanlig. Det är inte nödvändigt att gå till det extrema av att växa upp i efterkrigstidens tysk-argentinska samhälle för att dessa berättelser ska upprepa sig. Världen är som den är. Lite i taget, en dag, kommer det att förändras.  Det som är speciellt med min berättelse är det faktum att jag växte upp utanför min biologiska stam. Bortom mina färger, min fysionomi. Att familjen som uppfostrade mig, speciellt min mamma, inte kunde hantera att jag inte såg ut som hon. Vem vet, om jag hade sett ut som hon hade hon kanske hittat andra skäl att attackera mig. Det kommer vi aldrig att få veta. Hon kunde berätta saker som: "Kan du tro det, när jag hade en treårig pojke hade jag också en nyfödd på köpet." Ibland glömde hon att jag inte var hennes vännina, att jag var hennes dotter och att hon i det här fallet pratade om mig. Just den gången var mitt svar: ”Och , vem tvingade dig att adoptera en till? Det var du själv som gjorde det svårt för dig själv! Du borde inte ha adopterat." Jag var redan i trettioårsåldern när detta hände. Och det var inte sista gången. En annan gång jag minns var när hon, när hon pratade i telefon med mig, erkände allt hon skulle ha gjort med sitt liv om hon inte hade fått barn, och även till råga på de otaliga gångerna hon sa till mig: "Bli inte gravid Natalie, förstör inte ditt liv!" Det var därför när folk berättade för mig efter hennes död om kärleken hon hade till oss, som jag bara log och nickade. Ja, hon älskade oss. Hon gjorde säkert vad hon kunde. Precis som vi alla alltid gör vad vi kan. Men för att svara på den första frågan, ja. Sättet som familjen som adopterar dig behandlar dig kommer att vara avgörande i läkningsprocessen. I just mitt fall tror jag att min mamma var besviken på mig från den dag hon hämtade mig hos läkaren, eftersom hon påminde mig om det hela sitt liv: ”Doktorn sa till oss att det fanns en vacker, blond bebis att hämta, och när vi gick dit så var det du i stället. Du var så ful. Du hade inte ens hår!.” Vilket bekräftades av min moster som berättade historien om att min mamma några dagar efter att ha köpt mig visade mig för grannen och frågade: "Är hon inte lite för mörk?" Att lära sig att älska sig själv är väsentligt för att läka sina sår. Alla säger det, alla påminner mig om att jag är den enda som kan göra det, att jag kan befria mig från traumat av min adoption och min adoptivfamilj. Jag håller med. Kärlek måste komma inifrån, för att till exempel inte upprepa barndomsmönster i nuvarande relationer. Nyckeln är lyckligtvis fortfarande i mina händer. Men jag måste jobba hårt och jämnt. Erfarenheter under tidig barndom spelar en viktig roll i hjärnans arkitektur. Att bli utsatt för situationer av våld eller motgångar under de första åren av mitt liv påverkade strukturen av nervförbindelserna i min hjärna. Min lilla flickas hjärna som så gärna ville bli älskad och ville höra hur vacker hon var med alla sina färger och som ville höra hur mamma och pappa stolt berättade till alla: "Det här är min dotter." Anmärkning till dig som vill adoptera: Barn känner sanningen som du tror om deras ursprung. Om dess värde, om omständigheterna kring dess adoption. Vad du tror om dem, kommer de att tro om sig själva. Det du säger till dem kommer de att berätta till sig själva. Precis som med växterna. Om du vattnar dem och säger snälla saker till dem blir de friska och starka. Anmärkning till adopterade: Identitet är din egen egendom. Vi är skyldiga oss själva att acceptera och integrera alla delar av vår identitet. Det spelar ingen roll vilken historia de berättar för oss, inte heller vilka värderingar de projicerar på oss. Vi är, liksom resten av världen, varelser värda kärlek, oändliga och unika. Och vad gäller mig, ibland ägnar jag mig åt lyxen att tänka att någonstans i den här världen ser någon ut som jag. Någon ser mig inte som konstig, någon känner igen mig som en del av deras stam. Och jag känner plötsligt på ett oförklarligt sätt att åtminstone en del av mig tillhör något. En del av mig hittar sitt hem.Och äntligen kan jag känna jorden under mina fötter.

Precis som de flesta människor jag mött under mitt sökande, med några få undantag, behandlade Mercedes mig först med en viss misstro och distans. Nästan som om hon hade sagt: "Kom du hit för att slösa min tid?". Sittandes på sitt kontor visade hon mig en hög med mappar som var de ärenden som väntade på att bli upphämtade. "Ser du den högen? Ja, den är full av folk som kom, lämnade sina uppgifter och kom aldrig tillbaka. De fick mig att leta helt i onödan! Alla vill bli räddade, men ingen vill ta ansvar över sina liv! Jag ska också berätta en annan sak för dig, det är kö, vilket innebär att du lämnar din födelseattest nu men det kommer att ta flera månader innan jag har hittat något."Det verkade som att det var en lång kö för att genomföra undersökningen. Många människor kom till hennes kontor med sina födelseattester, så Mercedes hade mycket att göra. Jag förklarade för henne att jag kom från Sverige, att jag filmade en dokumentär och att så fort jag hade en mapp med all information om de möjliga mödrarna jag behövde besöka, skulle jag självklart göra det, annars skulle dokumentärteamet döda mig. Det här handlade inte längre bara om mig. Jag satt där ensam, men jag kom med ett helt team som följde med mig. Det här var inte bara ett spontant initiativ, jag var på uppdrag. För, om det var en sak jag förstått under åren vi filmat dokumentären, så var det att försäljningen av barn fortfarande är lika vanlig nu som den var då och vi som söker är så många, och det sociala samtycket är fortfarande så stort, att det som från början bara var ett sökandet efter min biologiska identitet gradvis blev ett större uppdrag, nämligen att göra något synligt som verkar osynligt för de flesta människor. Mercedes förklarade många saker för mig, en av dem var att det jag varit med om inte är en olaglig adoption, eftersom en adoption alltid sker lagligt. Vid en adoption finns ett dokument där det står vem mamman är och när och var barnet föddes. I mitt fall handlar det om ett Identitetsbyte. Det vill säga, jag hade en identitet vid födseln, som helt och hållet raderades och byttes till en ny. Att växa upp med människor som inte var mina biologiska föräldrar påverkade mitt psyke på samma sätt som för vem som helst som inte växt upp med sin biologiska familj, oavsett anledning. Men, sa hon, att vara med om ett identitetsbyte lämnar en särskild eftersmak, som kommer från sammanhanget där det sker. Vid en laglig adoption finns det en respekt för det nyfödda barnets historia och för mamman som fött det, en respekt som försvinner vid identitetsbyten. Det nyfödda, helt oskyddade barnet, är en produkt som är till salu. Mamman som födde barnet det saknar oftast alla rättigheter eller beslutsmakt.Medvetet eller omedvetet vet personer med identitetsbyte detta. Mercedes förklarade allt detta och mer för mig. Hon hjälpte mig att sätta ord på känslor och emotioner som jag haft i kroppen så länge, utan att egentligen veta vad det handlade om. Vi pratade också om den stora skillnaden som den familj vi växte upp med kan göra, och hur mycket det påverkar oss hur dessa föräldrar hanterade sanningen om vårt ursprung och sin egen ångest. Mot slutet av den resan år 2018, utifrån förståelse för vår speciella situation, gjorde Mercedes en lista på fjorton kvinnor som vi skulle besöka. Ja, inte en, inte två, inte fem. Det var fjorton. Tillsammans med Simón, baserat lite på hur mycket jag kunde stå ut rent emotionellt, kom vi fram till att det skulle bli fjorton dagar att besöka mödrar, plus några vilodagar däremellan. Det skulle innebära att vår vistelse skulle förlängas med nästan en månad till, och vi hade inte budgeten för att stanna så mycket längre i Argentina. Vi skulle inte hinna göra det på den resan, så jag sa till Mercedes att vi var tvungna att planera om och komma tillbaka så snart som möjligt. Hon tittade på oss misstänksamt när jag sa det, men samtidigt visste hon att det fanns en dokumentär som spelades in, där ett produktionsbolag var involverat, så att avbryta sökandet var inte ett alternativ. Men som jag brukar säga, jag kan alltid räkna med mitt liv, för att få se mina planer förstörda. Det var då, samma år, 2018, efter resan till Argentina, som mitt tretton år långa förhållande med min partner, långsamt men säkert tog slut. Med flyttar och sorg däremellan hade jag inte pengar att resa till Argentina år 2019, så jag och Simon organiserade en crowdfunding-kampanj för att kunna resa tillbaka så snart som möjligt. Den 15 februari 2020 hade vi ett event där jag spelade mina låtar med mitt band och mellan låtarna visade Simon bilder på det vi hade filmat. Eventet var en total succé och vi fick in tillräckligt mycket med pengar för att resa. Vi planerade att göra det i maj 2020, men vi räknade inte med vad som skulle sätta världen i karantän mindre än en månad efter konserten. Vi räknade inte med den påstådda soppa av dåligt kokta fladdermöss. Vi räknade inte med att hela världen skulle hamna i dvala under de kommande åren, eller att Argentina skulle vara ett av länderna med den längsta och strängaste lockdown. Precis som för många andra var det dags att omorganisera sig, ta tid för introspektion, väntan, medan världen anpassade sig till pandemin. I Sverige kändes knappt begränsningarna. Social distansering fanns redan innan pandemin, så jag tyckte inte att det var särskilt mycket skillnad. Live event så som konserter ställdes in, men inför den nya verkligheten slog budskapet hårt mot människor om att detta liv är skört, att det kan ta slut när som helst. Så i motsats till vad jag förväntat mig, hade jag som musikproducent nu många jobbuppdrag. Alla ville uppfylla sin dröm om att spela in sina låtar. Som om alla plötsligt insåg att det är i detta liv som man måste försöka uppfylla sina drömmar, för det finns ingen del två till den här filmen. Nyheter från Argentina nådde mig genom min pappa, som olyckligtvis föll ner för trapporna hemma år 2021, vilket snabbt försämrade hans hälsa. Argentina hade det väldigt svårt. Pandemin gjorde allt som redan var komplicerat innan, ännu mer komplicerat. I Stockholm frågade de mig hur det gick i Buenos Aires, hur människorna överlevde. Och jag svarade dem vad jag har sagt sedan jag flyttade till Sverige: "Argentinarna är vana vid kriser. De har utvecklat den otroliga förmågan att gå vidare på sätt som man härifrån aldrig skulle kunna föreställa sig".Precis så som jag senare fick höra, att trots allt som hände, hade många andra personer med identitetsbyte organiserat sig och fortsatt kämpa för rätten till sin biologiska identitet. Med andra ord hade många människor, precis som jag, tröttnat på att ingen hjälpte dem och som nu kämpade för den rätt vi alla har att känna till vår genetiska och kulturella arv, våra föräldrar och omständigheterna vid vår födelse.Det hade faktiskt lagts fram ett lagförslag i kongressen som innebar att en skulle kunna få hjälp från regeringen i sin sökning efter sin biologiska identitet.Den 21a april 2022, godkändes slutligen i senaten i Buenos Aires lagen om biologisk eller ursprunglig identitet. En lagstiftning som syftar till att vara ett verktyg för dem som har tvivel kring sin biologiska härkomst.Syftet med denna lag är att säkerställa att människor, utan kostnad, ska få tillgång till all information relaterad till deras ursprungliga identitet, som finns i olika register hos offentliga myndigheter i alla provinser, och för detta ändamål måste staten tillhandahålla nödvändiga resurser.Med andra ord har Mercedes arbete, som enbart utfördes i huvudstaden Buenos Aires, omvandlats till ett lag som successivt håller på att godkännas i alla provinser i Argentina.Som jag sa tidigare är vi lyckligtvis ämnade att utvecklas. När vi återvände i juni 2022, efter pandemin, hade Mercedes redan gått i pension, så istället gick vi till kontoret för mänskliga rättigheter för att prata med Cecilia, hennes efterträdare. Precis som Mercedes tog Cecilia sig tid att förklara varje fall för oss och vi kunde ställa alla möjliga frågor. Med tålamod och envishet hjälpte Ceci oss så mycket som hon kunde, och följde utredningen till sista fallet.Jag träffade Mercedes sista dagen innan vi åkte tillbaka till Sverige. Som vanligt var det en hård men varm välkomst. Vi träffades på ett kafé i centrala Buenos Aires, tillsammans med Simon som filmade mötet. Vilken glädje att se henne, jag hade så mycket att berätta för henne! Och hon hade så mycket att berätta för mig! Hon svor som alltid över regeringen och landets korruption och krävde att människor måste ta ansvar över sina liv och sluta skylla på alla andra för allting. Hon pratade som vanligt om Mormödrarna på Plaza de Mayo och berättade återigen om sin egen historia och försvinnandet av hennes bror före militärdiktaturen år '76. Mercedes själv har överlevt så mycket. Vi grät tillsammans, skrattade tillsammans, och innan jag gick sa jag: "Vill du inte adoptera mig istället?" med hänvisning till att min födelseattest ändå är falsk. Jag ville inte gå. Om det finns någon person i världen som förstår vad jag har gått igenom, hur mycket det har kostat mig, vad jag har burit på och tomheten inuti, så är det Mercedes. Men tiden är en flyktig vän, så jag var tvungen att säga adjö och fortsätta min väg.Mercedes är en outtröttlig kraft som inte ger upp. Den typen av människor jag beundrar djupt, som utan att söka uppmärksamhet gjorde vad som behövdes, för att det var det rätta att göra. Men vart kom kallelsen ifrån? Varför ägnade hon all denna tid och energi åt dem med identitetsbyte, åt dem som ingen brydde sig om? Innan jag gick lyckades jag fråga henne, och svaret var lika vackert som Mercedes själv. Det var ungefär så här: "Någon måste göra det. Det kan bara inte fortsätta på det här sättet."Jag kommer ihåg när hon berättade historien om sitt namn "Mercedes" för mig. "Vet du vad det betyder?" sa hon. "Slavarnas befriare". Djupt inom henne brinner önskan om rättvisa starkt. Kanske har det alltid varit hennes öde att vara den hon är?Tack Mercedes, och tack Cecilia, för att ni befriar oss alla från vårt tomrum, slavar av vår egen sökning.

Resultatet av Mormödrarna på Plaza de Mayos DNA-test var negativt, och som domaren i fallet sa, stängdes ärendet där. Trots att Claudia Carlotto sa till mig att det inte var så, att eftersom tekniken fortsatte att utvecklas fanns det fortfarande en möjlighet att hitta någon släkting i deras DNA bank i framtiden, för mig var vägen stängd nu.Efter att ha fått nyheten den 30e mars 2016, ville jag inte veta mer om min sökning, mina förväntningar eller mig själv. Framför allt kände jag skam. I fjorton år hade jag övertygat människor omkring mig om min historia, att jag var en del av en historisk händelse, att jag var relevant, att jag var svaret för en mormor som desperat sökte efter mig. Jag var speciell. Jag hade till och med lyckats övertyga mig själv om det. Men där var bevisen. Jag var inte det. I mitt sinne och för resten av världen blev jag bara en till adopterad person, bortgiven eller såld. Jag var dotter till en fattig person, ett misstag av någon som, till skillnad från medel- och överklassen, inte hade tillgång till möjligheten att göra abort. Hur kunde jag ha trott att jag kunde vara något mer än bara det? Hade inte alla redan gjort det klart för mig? Jag och mina påstådda "slumgener".Som jag berättat tidigare, återvände jag till Sverige och bestämde mig för att stänga in mig i min musikstudio, dyka in i arbetet och låtsas att jag hade försvunnit. Att jag inte existerade. Och att jag aldrig någonsin skulle tänka på att söka efter min biologiska identitet igen. Vilken skam jag kände… Men vad var det som hände med mig? Det var inte bara smärtan och hopplösheten av att inte hitta en biologisk familj som jag kände, det var något annat som plågade min själ. Jag kunde höra rösterna inom mig när jag blundade. Jag kunde se scener från min barndom och mina tonår upprepas om och om igen, och jag kunde inte hitta ett sätt att försvara mig mot dessa så kallade "sanningar" som plågade mig dag och natt.Min partner vid den tiden såg att jag inte tillät mig själv att känna smärtan från resultatet av DNA-testet. Han sa till mig: "Oavsett om du är barn till de försvunna eller inte, förändrar det inte faktumet att en tragedi ändå inträffade när du föddes". Han sa att det faktum att jag inte hade vuxit upp med min biologiska familj redan var ett tillräckligt stort sår. Jag förstod inte vad han menade. Jag hörde hans ord, kunde förstå vad han sa, men inte dess innebörd. Varför kunde jag inte känna medlidande för min egen historia? Varför förnekade jag mig själv rätten att känna min egen smärta och bara kände skam? Det var svårt för mig att hitta fienden som attackerade mig den här gången. En intelligent och lömsk fiende som hade gömt sig mellan vecken i min hjärnbark och muskelvävnad i mitt hjärta,  varifrån den ständigt pumpade ut sitt gift i mina ådror.Det som hade hittat en perfekt värd i mig var rasismen som hade omgett mig från en mycket ung ålder. Den internaliserad rasism som hade normaliserats som en inre röst som upprepade anledningarna om och om igen till varför jag genetiskt var underlägsen. En säker och ihärdig röst som nästan var omärkbar. En röst som inte var min egen, utan världen vi lever i, som kategoriserar människor som överlägsna och underlägsna. Ett utbrett vapen från den härskande makten vars syfte är att upprätthålla dessa skillnader, maktstrukturerna och privilegierna genom att dela upp oss i svarta, bruna och vita, heterosexuella, bisexuella och homosexuella, kvinnor och män, "civiliserade" samhällen kontra "primitiva" samhällen, "utvecklade" länder kontra "utvecklingsländer" och mycket mer, sedan den europeiska kolonialismen. Nåväl, det var mitt sätt att överleva. Det var det jag var tvungen att anta som barn för att hitta ett utrymme där jag skulle bli accepterad.Kort sagt, min inre lilla flicka sa till sig själv: "Om du inte kan slå dem, slå följe med dom", och trots smärtan det orsakade valde hon att avvisa sig själv för att åtminstone känna att hon hade något gemensamt med människorna omkring henne, åtminstone något hon kunde identifiera sig med.Alla dessa giftiga budskap hade rotat sig inom mig, men inte på det sätt som rasismen vanligtvis uttrycks. Det skulle jag ha märkt. Det rasistiska budskapet återspeglade sig i avvisningen jag kände för färgen på min hud, mitt krulliga och mörka hår, mina höfter, alla kurvorna på min kropp, mina ansiktsdrag och färgen på mina ögon, tonen i min röst, min stora mun och mitt höga skratt. Eftersom allt detta, hade de sagt till mig, var ett tydligt bevis på att jag var underlägsen. Det lättaste sättet att beskriva vad som hände i mig är kanske  den förklaring som min mexikanska vän gav mig,  när hon berättade varför det var så svårt för henne att komma ut ur garderoben och erkänna sig som homosexuell. Min vän berättade att hennes familj och det överklassiga, katolska samhället som omgett henne i hela hennes liv, var starkt emot homosexualitet, precis det som fortfarande sker på många håll i världen. Det var inte sällan som homosexualitet förknippades med omoral, med pervertion. År senare, när hon hade bosatt sig i Sverige, långt borta från det samhälle hon växte upp i, och mycket bekväm med mångfalden och öppenheten i det svenska samhället kring könsidentitet och sexuell läggning, kände hon fortfarande att det var omöjligt att komma ut ur garderoben. Och när hon väl gjorde det var det en långsam process att bli av med skammen över sin sexuella läggning. Trots att ingen av människorna omkring henne i hennes nya liv i Stockholm hade några problem med att hon inte var en heterosexuell kvinna, tog det flera  år för henne att acceptera sig själv.Det märkliga, sa hon, var att hon aldrig kände avsky för andra homosexuella. Hon skulle aldrig behandla någon på samma sätt som hon behandlade sig själv, aldrig tänka på samma sätt om andra människor. Aldrig behandla någon illa för att de inte var heterosexuella. Homofobin var endast riktad mot henne själv. Överlevnadsmekanismer kan vara väldigt listiga och förklä sig till vad som helst för att se till att vi är trygga.Skammen tror att den räddar oss från den huggande smärtan av andras avvisande genom att först avvisa oss själva. Något i stil med: "Ingen behöver slå mig, jag slår mig redan själv. Ingen behöver avvisa mig, jag vet redan att jag inte borde bli accepterad." Att attackera först för att förhindra att man själv blir attackerad och därigenom minimera eller kontrollera inverkan av den omgivande verkligheten på våra inre barn, som så gärna vill bli accepterade och sedda. Men det gör ont ändå, smärtan känns inuti ändå. Här är ett tydligt exempel från min barndom:Som många andra barn, när jag var liten, skickade min mamma mig till sommarkollo. Detta kollo tillhörde det tyska samhället. Varje dag hämtade bussen oss från kollot och tog oss till den tyska idrottsklubben, där vi tillbringade hela dagen. Det finns en återkommande scen från den tiden när jag var 6 år gammal som jag aldrig glömmer, som beskriver hur jag redan som barn förstod hur jag blev betraktad. Vi bytte om i omklädningsrummet, alla flickorna från kollot och jag. Jag såg hur de tittade på mig och pratade med varandra. Jag såg hur de undvek mig, hur de mumlade. Så jag gick fram till några av dem och sa: "Jag vet att jag är en svartskalle. Ni behöver inte leka med mig om ni inte vill". Jag minns att jag såg lättnad i flickornas ansikten. De behövde inte längre avvisa mig, jag hade redan gjort det åt dem. Rasismen hade redan internaliserats och det mest intressanta var att jag redan då förstod att den smärta detta orsakade i mig, förtjänade ingen annan. Jag visste att jag aldrig någonsin i mitt liv skulle behandla en annan människa på samma sätt. Bara mig själv. Jag var fel. Jag var dålig. Ingen annan. Många år senare lades det tysta budskapet från det argentinska samhället också till, vilket indikerade att jag som möjlig dotter till försvunna personer hade ett mycket högre värde än om jag helt enkelt var dotter till en fattig person. Ett budskap som kändes och bekräftades av flera personer som genomgick samma identitets- sökningsprocess som jag gjorde. Det behöver knappast sägas att rasism existerar överallt. Utan att göra en djupgående analys av varför det är så vanligt bland människor, är det omöjligt att förneka hur lätt den  rotar sig och agerar mellan oss, oftast omedvetet och ibland medvetet och öppet.Ibland kan människor ta sig tid att undersöka om deras egna tankar eller handlingssätt är rasistiska och korrigera sitt sätt att tänka och agera, och försöka utvidga sin uppfattning om den omgivande världen, och ibland har de inte kapacitet att göra det. Ibland är människor så vana vid att se saker och ting  på ett visst sätt och deras övertygelser är så rotade att bara tanken på att se saker från en annan synvinkel ger dem migrän, panikattacker eller raseriutbrott. "För om det inte finns någon över- eller underordnad ras, var står vi och vilket värde har vi egentligen?" säger det lata egot som vägrar förändras. Det rädda egot som inte vill bli avvisat, som vill tillhöra rätt grupp människor. Den utvalda och privilegierade gruppen.Personligen, även om jag ser mig själv som en begränsad människa som gör vad hon kan med de verktyg hon har, måste jag säga att jag föredrar att varje dag av mitt liv öva upp min hjärna och utvidga min uppfattning av den omgivande världen. Att ifrågasätta de påstådda sanningarna jag växte upp med och utmana mitt egos rädsla. Världen för mig, är vackrare på det sättet, rasismen har aldrig gett mig någonting mer än smärta och fördomar, och det är inte det liv jag väljer att leva. När jag väl hade återvänt till Sverige höll skammen och den internaliserade rasismen, höll på att tortera mig, förtära mig. Därför var min plan att isolera mig själv, att gå på tolvstegsmöten, gå till terapi, ägna mig åt arbete och lägga allt detta bakom mig. Men som jag just nämnde,  det var aldrig mitt öde. Min rastlösa själ ville inte släppa taget. Den skulle aldrig tillåta rädslan i mitt ego att få sin vilja igenom. Så när Simon och John bestämde sig för att göra en "intervention" och övertala mig att fortsätta,  så fortsatte jag. Tack vare Martin kom vi då fram till Los Bartuquitas, och tack vare dem öppnades en ny dörr. Det var Paola Klejman som först berättade för mig om en viss "Mercedes Yañez" på avdelningen för mänskliga rättigheter på civilregistret i huvudstaden Buenos Aires Det första jag förstod var att den här kvinnan hade tillgång till filerna från de kommunala sjukhusen och därför kunde hitta biologiska mödrar. Det verkade så enkelt. Jag behövde bara gå till hennes kontor med mitt födelseattest, och så skulle hon skulle hjälpa mig. "Men var försiktig, hon är en komplicerad kvinna. Om hon inte gillar dig kan det hända att hon inte hjälper dig", varnade de mig. Så fort Simon, John och jag kom till Buenos Aires i maj 2018 samlade jag mod, tog tunnelbanan till Tribunales-stationen, gick till Uruguay-gatan 753 där det centrala civilregistret finns, gick upp till femte våningen, och där var det. På dörren fanns en blygsam skylt som sa "Mänskliga rättigheter". Jag blev verkligen förvånad över att hitta det kontoret där. Jag knackade försiktigt på dörren och någon från insidan svarade med en hes röst, "kom in!". Jag öppnade dörren försiktigt, och där satt en dam med långt, vågigt vitt hår och en sträng blick. "Jag äter lunch", sa hon med en nästan omärkbar dialekt från provinsen Tucuman, vilket egentligen betydde "du stör mig mitt i lunchen!". "Jag har ingen brådska", svarade jag med mitt mest diplomatiska och svenska stenansikte, "ät i lugn och ro och meddela mig när du är klar, jag väntar här utanför". Jag stängde dörren och satte mig stilla utanför i väntan,  tills hennes lilla gestalt öppnade dörren igen och hon med lugnare ton sa: "Kom in".  Jag gick in på hennes kontor. Det fanns ett skrivbord med en dator och massor av mappar och papper överallt. Jag satte mig på en av stolarna, nästan tveksam att jag hade kommit till rätt plats, och började säga något i stil med detta: "Hej, ja, det visar sig att jag är adopterad och jag hörde att du kanske kan hjälpa mig att hitta min biologiska mamma." "Har du med dig ditt födelseattest?" frågade hon. "Ja," svarade jag och visade dokumentet för henne. Så fort hon såg det log hon och sa: "Åh, den produktiva doktorn Bartucca." Tydligen hade det redan kommit många andra människor till kontoret för mänskliga rättigheter med födelseattest undertecknade av samma läkare. "Men det är inte bara han, det här är en familjeverksamhet... systern... sonen, hela familjen är inblandad." Mercedes kände redan väl till den här läkaren. Faktum är att han vid en tidpunkt var chef för förlossningsavdelningen på sjukhuset Santojanni. Jag antar att det inte var svårt att få tag på spädbarn att sälja när man är i  en sådan maktposition, nästan som att lämna en flock får i en vargs vård. Det första samtalet med Mercedes var en lång och ärlig konversation. Mercedes höll inte inne någonting, hon sa allt rakt ut, och det tyckte jag var fantastiskt. Hon uttalade sig mot regeringen, mot Mormödrarna på Plaza de Mayo, mot hela det korrupta systemet, till och med mot människorna som kom dit för att söka sin identitet. Av allt hon sa var det här det som gjorde mest intryck på mig: "Alltså, folk kommer hit för att söka sin biologiska identitet och tror att genom att hitta den kommer alla deras problem att lösas. Nej! De tror att alla trauman börjar och slutar här. Nej! Vet du vad identitet är? Historien om ditt liv! Det du bygger varje dag! Ta ansvar, för sjutton! Ni är vuxna nu!" Jag vågade knappt säga ett ord. Mest log jag fascinerat över att träffa en person som Mercedes. Hon försökte inte vara något annat än vad hon var. Trots att jag är ganska säker på att hon är känslig för energier runt sig och medveten om att det finns mer än det fysiska och materiella i den här världen, sa hon till mig: "Jag kommer inte att läsa dina kort, ok? Jag gissar inte här, jag kommer att utreda."  Jag ska försöka förklara Mercedes, slavarnas befriares arbete,  och jag vet att jag kommer att sakna ord. Om ni frågar mig borde det skrivas en bok om henne och hennes utredningsmetod. Mercedes är en kunskapskälla som världen inte har råd att förlora. Vid en tidpunkt, när Mercedes redan arbetade för det centrala Civilregistret, kom det en dag en förtvivlad man till henne som sökte sin biologiska familj. Han insisterade och insisterade, och till slut gick Mercedes till sin chef och sa: "Någon måste hjälpa den här mannen", och det var så, allt började. Kontoret för Mänskliga rättigheter, där man försöker återställa den biologiska identiteten för människor med identitetsbyte. Från den dagen och fram tills hon pensionerades gjorde hon följande: Först intervjuade hon personen som kom till hennes kontor. Hon frågade om detaljer, för i berättelsen som människor fick om sin biologiska härkomst brukade det finnas detaljer som annars inte skulle märkas. Till exempel, hade bebisen fortfarande navelsträngen kvar när den kom till sitt nya hem? Eller hade den redan fallit av? Eller i vilket område hämtade adoptivföräldrana bebisen? Den typen av frågor som man annars inte skulle tänka på. Sedan gick hon med födelseattestet till Civil Registrets arkiv, och då började den andra delen av undersökningen: Att identifiera felaktig information i dokumentationen. Med andra ord,  Mercedes lärde sig att se när ett födelseintyg såg konstigt ut. Till exempel, om en flicka föddes en dag och dog nästa dag, och läkaren skrev en mycket otydlig förklaring. Hon sökte särskilt unga ogifta mödrar vars barn aldrig dök upp i någon annan register igen. Och hon sökte före och efter den angivna födelsedagen eftersom informationen i dokumenten oftast var falsk. På det sättet kom hon fram till ett antal möjliga mödrar, från vilka hon undersökte om de var i livet, var de bodde, deras nuvarande adress och om det fanns ett telefonnummer. Hon gjorde då en lista, med sannolikhets- ordning, och från den listan var det upp till oss som sökte att enligt den ordningen, gå och träffa de här mödrarna.  Självklart krävde även detta förberedelse. Hur man närmar sig dessa mödrar, förklarade hon för mig, var också mycket viktigt. För det första, ring aldrig på telefon! För där skulle de aldrig öppna sig dörren för oss. För det andra, när vi väl närmar oss och någon annan än den sökta kvinnan öppnar dörren, ljug. Säg aldrig varför man har kommit dit.  Den här modern har kanske aldrig berättat för någon att hon hade en dotter. Den här flickan kanske var resultatet av en våldtäkt som hon vill glömma, eller resultatet av en kärlek som inte kunde vara, och nu när hon hade byggt upp sitt liv igen hade hon kanske aldrig berättat vad som hade hänt. Istället, säg till exempel att vi är dottern till en klasskamrat från grundskolan som hade dött och att hon ville ge henne ett meddelande som i sin sista vilja. Slutligen, när vi träffar mamman, börja med att berätta att vi är mitt i vårt sökandet, att vi är adopterade och enligt vad vi kunde ta reda på födde den här mamman framför oss en dotter på det sjukhuset, den dagen, och om det fanns möjlighet att den dottern var jag. Medan allt detta pågår är det mycket viktigt att observera det fysiska likheten. Och om allt går bra och mamman känner sig bekväm, be om ett DNA-test.  Jag kommer senare att själv lägga till mer på den här listan. Att bBerätta hur vi kom till dem, var vi fick adressen och telefonnumret ifrån och att om de har några tvivel ska de kontakta kontoret för mänskliga rättigheter. Att deras identitet och information är skyddade, och att det enda skälet till att vi fick den är för att den gavs till oss. Och kanske är det på grund av mitt medberoende, men jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att den här kvinnan vi besöker har lidit en förlust för många år sedan, en förlust som vi kommer dit  för att påminna henne om, så att närma sig med vänlighet, lugn, ärlighet och värme är det viktigaste av allt, för den här kvinnan framför oss har redan haft det svårt i livet. När Mercedes förklaratade allt detta för mig, frågade hon mig: "Har du några fler frågor?" "Nej, det är dags att gå och knacka på dörrar", svarade jag med en blandning av rädsla och förväntan, med en känsla av att vara liten, sårbar och oövervinnerlig på samma gång.

År 2016 hade sökandet tagit mig till Dr Bartucca, till marknaden för att sälja spädbarn, till den sociala konsensus som gör allt möjligt, till den tyranniska verklighet som avgör ödet för spädbarn som föds till fattiga mödrar på kommunala sjukhus, till folkets straffimmunitet, rädslan som våra adoptivföräldrar känner för att förlora oss och det sår som följer som konsekvens av att man som nyfödd har sålts som ett husdjur. Och medan vi håller på, ska jag ta en minut för att förklara eller klargöra skillnaden mellan en laglig adoption och en illegal adoption, som egentligen kallas för Identitetsbyte, eftersom den ursprungliga identiteten är helt raderad och istället ersätts med den nya. Vid en legal adoption är nästan alltid en organisation inblandad som kontrollerar att barnet, som saknar föräldrar som kan ta hand om honom eller henne, skyddas och behandlas med största möjliga respekt och omsorg. Generellt finns det ett register över vart barnet kommer ifrån, med födelseplats och födelsedatum. Ibland kan man till och med hitta moderns eller faderns namn någonstans och där det, åtminstone på juridisk nivå, är känt att det fanns samtycke från de biologiska föräldrarna, så att adoptionen kunde ske. Beroende på land eller system skiljer sig adoptionsförfarandet lite åt, men tanken är i grunden att barnets rättigheter skyddas och att deras destination är en familj som har medel att se till att barnet får materiell och emotionell stabilitet, så att det kan växa och utvecklas så bra som möjligt. Föräldrar som vill adoptera ska gå igenom en process där det avgörs om de är lämpliga att vara adoptivföräldrar eller inte. Sedan får de vänta ett tag tills det äntligen finns ett barn som söker ett nytt hem. När barnet kommit till sitt nya hem, får familjen efter en tid även besök av en socialsekreterare, som ska kontrollera att barnet har det bra med sin nya familj. Identitetsbyte – som allmänt kallas illegal adoption – sker i mörker, i hemlighet, utanför lagarna.Det handlar om att undvika all information om barnets biologiska rötter, det vill säga vilka föräldrarna var, vart och när barnet föddes och vilken plats det kom ifrån, som om barnet på ett magiskt och spontant sätt hade materialiserats och börjat existera. Man vet inte ifall de biologiska föräldrarna samtyckt till att ge bort barnet eller inte, och det är inte ovanligt att det barnet har blivit stulet direkt efter födseln, genom att man  simulerat dess död. De som styr försäljningen av nyfödda är i de flesta fall läkare eller barnmorskor, som inte är ansvariga inför någon, och som inte behöver respektera några lagar eller förordningar, förutom det pris som marknaden fastställer. Adoptivföräldrar väljs ut utifrån hur mycket de kan betala, eller för någon annan förmån de kan bidra med. Det kontrolleras inte vid något tillfälle om de är lämpliga att bli föräldrar, eller om de kan försäkra att barnet kommer att ha den känslomässiga och materiella stabiliteten som det behöver, så att det kan utvecklas så bra som möjligt. Det barnet kan faktiskt säljas till vem som helst, för att uppfylla vilka typer av syften som helst eftersom ingen kommer att kontrollera, stämma eller fängsla någon för det. Det barnet är köparens egendom, och i bästa fall är köparen ett medelklass par med känslomässig och materiell stabilitet och med en stor önskan att vara föräldrar och kärlek att ge. I värsta fall kommer det barnet att vara ett föremål som kommer att tillfredsställa sin ägare på det sätt den vill, vilket även kallas för slaveri.I båda fallen, bär den legaladopterade personen och personen med Identitetsbyte (eller illegalt adopterad) på övergivenhetstrauma. Men i fallet där man ha blivit utsatt för människohandel bär personen på övergivenhetstrauma och något mer. Något som är svårt för mig att sätta ord på, något mörkt och destruktivt, som konsekvens av att ha haft ett pris, av att helt enkelt ha varit en del av en transaktion. Något som kommer från det faktum att vi i det mest sårbara ögonblicket i våra liv användes till förmån för andra, som tog bort vår värdighet  och reducerade oss till en produkt.Det är väldigt svårt att bli av med den känslan, att vara en sak, ett objekt. Det är svårt att bygga en sund självkänsla på dessa grunder, gå ut i världen med den nödvändiga styrkan för att möta livets hinder, drömma att världen är en snäll plats och att vi är värda ett värdigt liv, att vi är värda kärlek. Med det sagt, tror jag inte att vi är ensamma om den här känslan. I mänsklighetens historia har det alltid funnits erövrare och de erövrade, de som dominerar och de dominerade, opportunister och möjligheter, ägare och slavar, system som upprätthåller den regerande maktdynamik och upprepar samma mönster generation efter generation, och försöker behålla allt i samma plats, för alltid. Och mitt i allt detta, som hjälpmedel till att hålla det så, finns trauman och ödsligheten som en intern radio med ett meddelande som säger: "Detta är det enda sättet att överleva. Bättre att titta åt andra hållet, för världen var och kommer alltid att förbli en enda röra.”Allt detta har alltid funnits. Men lyckligtvis är detta inte allt som får den här jorden att snurra. Det finns andra krafter som är mindre märkbara, men lika starka. Som följer lagarna om orsak och verkan. Precis som en pendel, det som går, kommer tillbaka, det som går upp, kommer ner. Allt i universum är i konstant rörelse. Det finns ingen handling utan reaktion.Det finns inte heller något sätt att den mänskliga själen, hur mycket den än har brutits, inte förr eller senare kommer att kräva tillbaka sin värdighet. Försvara sig mot orättvisor. Stanna upp inför verkligheten och säga: "Jag har fått nog, det här fungerar inte längre, det måste finnas något jag kan göra åt det."Orsak och verkan. Handling och reaktion.Som setts genom historien, och bakom varje social rörelse, börjar pendeln en dag sin resa till andra sidan, och det är dags att förändras. Naturligtvis kommer det också att generera en motsatt reaktion eftersom förändring skapar obehag och den mänskliga hjärnan, vad jag förstår, är lat.Men en dag, vid någon tidpunkt, kommer stjärnorna i linje, krafterna samlas, pendeln ändrar riktning, timingen är korrekt, och de människorna föds, vars själar uppenbarligen kom till den här världen för att göra oväsen. För att hävda sina rättigheter, för att sätta saker på sin plats. Rörda av smärta, med en blind kraft, kommer de att outtröttligt leta efter sin sanning, och tack vare dessa människor kommer det att finnas mer medvetande i världen än det fanns innan de bebodde planeten. I min livsberättelse kallar de sig "Los Bartuquitas". Människorna som såldes genom läkaren Celestino Bartucca. Som organiserade sig och öppnade en ny väg. Som inte lät sig övertygas av lögnerna de hörde om sitt biologiska ursprung och började leta efter svar.I sin smärta, i sitt sökande, i sitt behov av att läka, att finna frid, gav de mig möjligheten att hitta min.För, i Bob Marleys ord: "De kan lura vissa människor ibland, men de kan inte lura alla för alltid, så stå upp och kämpa för dina rättigheter."Det är oundvikligt, vi är avsedda att utvecklas.Även om det tar oss årtusenden. Simon, John och jag hade återvänt från Schweiz, efter att ha träffat Martin, min ofrivilliga hjälte, och tack vare honom fått reda på att det fanns många människor som undrade över försäljningen av bebisar, och kopplingen till Dr Bartucca privata klinik. Min själ gjorde ont, det var svårt att andas. De hade sålt mig som ett husdjur. Det enda jag ville göra var att försvinna. Stänga av min hjärna och låtsas som att det här inte var mitt liv. Sova och vakna om 100 år när världen har förändrats. Jag hade ingenstans att ta vägen med den nya informationen. Det fanns ingenstans att finna tröst.Vi visste inte hur vi skulle fortsätta sökandet, det verkade som att vi återigen hade hamnat i en återvändsgränd. Då sa min vän Santi, som hjälpte oss från Argentina: ”Varför kontaktar du inte tjejen som laddade upp videon på YouTube? Hon kanske har mer att berätta.”Jag skickade ett meddelande och trodde att hon aldrig skulle svara, men till min förvåning svarade hon nästa dag. Det var Lorena Quiroga, samma kvinna som hade deltagit i filmningen med dolda kamera hos läkaren Bartucca. Lorena hade letat efter sin biologiska identitet i många år, så hon gav mig all information hon hade samlat in och berättade också för mig att hon inte var ensam i allt detta, att dem var en grupp människor som hade hittat varandra och hjälpt varandra.Lorena berättade att hennes sökande började när hon var 15 år gammal, att innan dess hade hennes familj hållit det faktum att hon inte var deras biologiska barn, hemligt. Men som jag ofta säger, sanningen hittar alltid något sätt att uttrycka sig. I Lorenas fall var det tack vare en brandolycka, som nästan kostade henne livet, som hennes undermedvetna såg möjligheten att kommunicera vad hon bar på inombords. Det visade sig att en tid efter olyckan började Lore drabbas av panikattacker och depersonalisationssyndrom, vilket ledde henne till en psykiater som kom till slutsatsen att olyckan hade väckt ett trauma som hade med hennes tidiga barndom att göra. Lore, som alltid hade misstänkt att hon var adopterad, kunde äntligen få det bekräftat när hon kort därefter pratar med sin moster, som bryter familjens tystnadspakt och berättar sanningen. Med hjälp av sin moster, inleder hon då sitt sökande och försöker hitta läkaren Bartucca, vilket verkligen inte var lätt. Hon ville veta, vad mer kunde läkaren veta om hennes biologiska ursprung? Till slut, efter många vändor, når hon dörren till doktorns lägenhet. Han ser förvånad och irriterad ut när han inser att hon hittat honom. Men det var inte första gången de sågs. Lorenas adoptivföräldrar kände sig så tacksamma över att ha kunnat skaffa henne att de då och då åkte med henne för att besöka läkaren Bartucca för att uttrycka sin tacksamhet.Vid det besöket, i hennes 15 år av ren tapperhet, dök Lore upp ensam hemma hos Celestino Bartucca och bad honom om information. Han frågade henne vad hon visste, och när hon berättade vad hennes moster hade berättat för henne, fyllde han i berättelsen med ett par detaljer. Några år senare skulle Lorena inse att allt var en lögn.Åren gick och som så många andra tog Lore kontakt med Mormödrarna på Plaza de Mayo, där de berättade för henne att de inte hade någon efterlysning av människor före -75, det vill säga före militärkuppen -76, men att det fanns grupper i nätverk av människor som letade. På det sättet, hittade hon 2003 "Raíz Natal", en portal för människor som söker efter hennes biologiska ursprung, och till historien om Paola Klejman, som berättar om hur hon blev såld genom läkaren Bartucca. Det var först där som Lorena förstod att hon också hade blivit såld, människohandlad och att denne läkaren Bartucca inte var så välvillig som hennes föräldrar hade målat upp honom.  Lore och Pao kommer i kontakt och 2006 går även Fernando, Alfredo och Adriana med. Alla sålda genom samma läkare. Och för att skratta lite åt situationen, en ofelbar mekanism hos människor när verkligheten överträffar oss, och för att samla kraft från det faktum att de inte förenades av kärlek utan av skräck, började de kalla sig "Los Bartuquitas". De bestämmer sig sedan för att träffas, dela berättelser och utbyta information om sin sökning. Och de kommer fram till att ingen av dem hade sanningen i historien om sitt biologiska ursprung. För att säkerställa att hans köpare betalade bra pengar för bebisarna, försäkrade Dr Bartucca att dessa nyfödda var biologiska barn till utbildade människor och med god social status. Det han berättade för dem var olika versioner av dessa tre berättelser:Barnet var en produkt av1-En lärare med en läkare2-En läkare med en sjuksköterska3-En 40-årig änka som var sin svåger eller granne älskare och som trodde att hon redan var i klimakteriet, istället hade blivit gravid.I alla tre versionerna lämnar mamman barnet utan att se tillbaka. De inser också att läkaren, med ursäkten att han ville gå och se var de blivande adoptivföräldrarna bodde, för att se till att bebisen skulle få ett bra hem, faktiskt skulle se hur lyxiga husen var och därmed bestämma hur mycket han skulle debitera dem för barnet. Till exempel debiterade han Lorenas föräldrar 10 000 dollar. För andra föräldrar, värdet av en lägenhet. En tid senare, efter att ha sökt efter sätt att vidta någon typ av rättsliga åtgärder mot läkaren, klev de fram för att prata med advokaten och det juridiska ombudet för Mormödrarna av Plaza de Mayo, Alcira Rios. Alcira, en överlevande från ett hemligt läger under militärdiktaturen, expert på systematisk stöld av spädbarn från den perioden, hade redan träffat Paola tidigare och hade berättat för henne att eftersom de var en grupp människor som utsatts för människohandel av samma läkare, kunde de göra en gruppanmälan, och att i så fall var brottet inte preskriberat. Men i detta andra möte, av okända anledningar, förklarade hon för dem att de, "Los Bartuquitas", befann sig i ett juridiskt vakuum.Det fanns inga lagar som skyddade dem, eftersom ersättning av identitet, hade preskriberats och att förfalskning av födelseattest var ett ringare brott och hade också preskriberats och att det enda som kunde göras var att väcka åtal mot deras föräldrar för kidnappning, vilket av uppenbara skäl, de inte skulle göra. Lore och Pao och de andra Bartuquitas blir förkrossade av dessa nyheter. De hade ingenstans att ta vägen. Det fanns inget sätt att finna rättvisa eller dess sanning.Men det sägs att när en dörr stängs öppnar universum en annan, och den här kom i form av TV-programmet "La Liga."Fernando, en av Bartuquitas, kände en av intervjuarna från "La Liga", Diego Alonso. De var vänner från grannskapet, och när Fernando berättade för Diego att "Los Bartuquitas" inte var en person, inte två, utan många fler, pratade han med programmets producent och de bestämde sig för att göra ett program om identitet. Det enda problemet var att de inte kunde få läkaren Bartucca att vilja delta, av uppenbara skäl. Han svarade inte ens i telefonen. En dag var Bartuquitas och programmets produktionsteam samlade i Fernandos kök, nästan redo att ge upp, när Lorena som i en av de filmliknande scenerna säger: "Och om vi gör det, med en dold kamera?” och erbjuder sig att delta. Med ursäkten att hennes man inte trodde på hennes berättelse om hennes ursprung, ber hon Dr Bartucca att snälla träffa honom på ett kafé, så att han kan berätta för honom, man till man, historien om hennes adoption. Bartucca gick med på detta, och det var tack vare det som han dök upp i programmet och sa att han inte förde register över någon av bebisarna eller deras mödrar och att Lorena inte var dotter till en "svartskalle". I samma tv-program säger Fernando att han misstänker att han har en tvillingbror, att läkaren sålt honom separat och att en annan kvinna, Graciela, till och med dyker upp och säger att bebisarna auktionerades ut. Hon, som också sålts av samma läkare, säger att dem tog med de framtida föräldrarna till sjukhuset och beroende på deras köpkraft erbjöds de dyrare eller billigare priser. De blonda, vita och ljusögda var förstås dyrast. Programmet blev en succé och tack vare dess sändning dök många fler Bartuquitas upp. Alla sökte efter sin sanning. Som jag sa tidigare, uppenbarligen var läkaren Bartucca en mycket produktiv läkare. Förutom TV-programmet och efter att ha kontaktat Mormödrarna av Plaza de Mayo utan några positiva resultat, gick Paola, den andra från original-Bartuquitas, i sitt outtröttliga sökande, för att besöka människorättskontoret i hopp om att finna någon form av hjälp, något svar. Kontoret låg i civilregistret i Buenos Aires, där alla födelseböcker för alla personer födda i den federala huvudstaden finns. Det vill säga, om det finns en plats med all dokumentation, och någon typ av data som skulle kunna tjäna till att förtydliga lite kring människors biologiska ursprung, så var det där. Hon gjorde det i 9 år, insisterade, bad om hjälp, tills hon till slut, år 2013, fick ett e-postmeddelande där det stod att Bartucca uppenbarligen hade sålt många bebisar och att de kände till honom på grund av omfattningen av hans arbete med handel med nyfödda. Pao tvekade inte. Dagen efter kontaktade hon människorättskontoret. Personen som hade skrivit det mejlet till henne var Mercedes Yañez, som från hennes kontor hade hittat ett sätt att spåra biologiska ursprung för personer som kom till henne med ett falskt födelsebevis. Allt var inte förlorat. Plötsligt fanns det en person som utan någon metod, särskilda förkunskaper eller stor budget kunde se i födelseattesterna, något som alla andra hade förbisett. Mercedes, som följde sin kunskap och intuition, kunde se vad som var osynligt för andra människor. En tid efter "La Liga"-programmet berättade Lorena för mig att Bartuquitas höll på att skingras och att de idag sällan har kontakt. "Sökandet är svårt, du måste gå en liten bit i taget, annars tär det på dig," sa hon till mig. Efter att ha filmat med dold kamera kände hon inte ett lika stort behov av att fortsätta. Det faktum att hon hade fångat läkaren på kameran när han sa vad han sa, gav henne den känsla av rättvisa hon behövde. Hon lade upp programmet på sin YouTube-kanal och när någon kontaktar henne hänvisar hon dem till "Raíz Natal" och kontoret för mänskliga rättigheter. "Du måste veta när du ska vila och rusta upp dig själv, annars går du sönder", sa hon till mig.Det är sant, hjältarna, föregångarna, de som inte ger upp, de som söker rättvisa, de som inte förblir tysta, de som håller ut, de som inte sover, de som marscherar, de som insisterar, de som gråter, de som skriker utan att någon lyssnar, utan att någon bryr sig, de som förespråkar att lagarna ska ändras, de som knackar på varje dörr, de som ber, de som söker sanningens frid med oändlig motståndskraft och järnvilja, De behöver också vila. Och leva. För det här livet går så fort. De ska inte heller missa allt det vackra som också finns.Från andra sidan jorden, för allt de gjorde, för så mycket ljus, är jag evigt tacksam.Bullret de skapade kommer inte att gå obemärkt förbi.

"Identitet är en rättighet, Natalie""Sanningen om ditt ursprung är din rätt, Natalie"Utifrån är det så uppenbart, så tydligt. Speciellt för alla som växte upp med att veta sitt biologiska ursprung.Då och då stöter jag på en serie eller film där en av rollfigurerna är adopterad och kort efter att tittaren fått den sanningen presenterad, ger sig karaktären ut på jakt efter sitt biologiska ursprung.  Utan några problem kliver de på en buss, ett tåg, flyg, vad som helst, de anländer till sin destination, knackar på dörren, en av föräldrarna dyker upp, ibland gör de till och med ett DNA-test och sen fortsätter de med sitt liv  med sin nya verklighet integrerad. Så lätt går det till. Och familjen som har uppfostrat dem antingen hjälper dem eller stödjer dem i sökandet, eller så har de ingen aning om vad som händer över huvudtaget. Man kan se en liten konflikt, men ingenting tungt alls.. Omedvetet tänker alla tittare "det är klart att man måste söka, hur kan man gå igenom livet utan att veta vem man är?"Det är klart att vi måste söka. Hur ska vi gå igenom livet utan att veta vilka vi är?Men vad hindrar oss då? Eller snarare, vad stoppade mig då?Jag har redan sagt att en av de stora utmaningarna var att möta den internaliserade rasism som jag levde med. Utmana de sanningar och övertygelser som har infekterat hela världen sedan den europeiska kolonialismen och istället ge plats för idén att jag är lika värdefull som alla andra, oavsett mängden melanin i min kropp. Sen får vi förstås inte glömma hela historien med Mormödrarna på Plaza de Mayo, den argentinska militärdiktaturen, brottet mot mänskligheten-den systematiska stölden av spädbarn och hur enormt rädd jag var att förlora min identitet igen och mitt tyska pass. Plus såklart rädslan för konsekvenserna som min pappa skulle drabbas av om man hittade en släkting i den genetiska banken  hos Mormödrarna på Plaza de Mayo.Man skulle kunna tro att det räcker för att få mig att vilja lämna min sanning och sökandet efter min biologiska identitet bakom mig, men det var inte allt, det fanns mer… Den andra anledningen var något jag har hört nämnas av flera adopterade som jag har delat min historia med: Vi vill inte krossa vår adoptivfamiljs hjärta.Vi vill inte att våra mammor, pappor, bröder och systrar ska tro att vi inte älskar dem, att de inte räckte till, att vi är otacksamma, att vi i själva verket alltid velat vara någon annanstans, växa upp med andra människor.Jag kan naturligtvis inte tala för alla adopterade. Vi är så många och det finns så många versioner av adoptioner att det vore ren okunnighet att generalisera. Detta är bara en observation, från att ha diskuterat det med andra legala eller illegala adopterade. Men eftersom det är något så återkommande tycker jag att det är en viktig detalj att nämna. Sökandet efter våra biologiska rötter har sällan något att göra med vår adoptivfamilj. Om jag inte utgår från något annat än min berättelse, även om min familj saknade harmoni och den kärlek som jag behövde så mycket, kommer de alltid att vara min familj. Unik och oersättlig. Dessutom, enligt vad mina psykologer alltid sa till mig, klamrar sig adopterade barn fast vid sin adoptivfamilj väldigt mycket och är mycket lojala av rädsla för att bli övergiven igen. Det händer till och med när adoptionen skedde några dagar efter att barnen fötts och, till motsatsen som många säger, ​​"nyfödda minns inget om det där" och är övertygade om att familjebytet gått helt obemärkt förbi för barnet.Generellt sett är vi adopterade inte särskilt bra på att så att säga förlora människor eller släppa taget. Det är inte vår grej. Sedan måste vi såklart se hur vi hanterar det, men generellt sätt, där vi hakar i, släpper vi inte taget. Personligen, kan jag säga att jag ärvde de viktigaste banden, psykologiska mönster, min kultur och det allmänna sättet att förhålla mig till världen på gott och ont från min adoptivfamilj. Sökandet efter mina rötter är inte ett sökande efter att ersätta min älskade dysfunktionella familj. Det är omöjligt. Oavsett om jag gillar det eller inte så är de min familj och det jag fick av dem är arvet de lämnade till mig. Den djupa kärlek jag har till dig är orubblig.Jakten på min biologiska identitet har med något helt annat att göra. Först var det inte tydlig för mig vad det var som jag försökte förstå, och som Mercedes Yañez, som under många år ägnade sig åt att återställa den biologiska identiteten för människor som jag, sa,: "Tänk inte att du genom att hitta ditt biologiska ursprung. kommer att lösa alla dina problem." Jag trodde aldrig att om jag hittade mitt biologiska ursprung så skulle alla mina problem vara lösta. Det jag behövde hitta var inte bara mitt blod eller min genetik, det var något mycket större och svårare att förklara än det där. Efter den senaste resan till Argentina, dit jag reste för att kontakta mina eventuella biologiska mammor, blev det klart för mig att det jag verkligen ville var att förstå vad som hänt mig. Hur kunde min mamma släppa mig? Har hon någonsin tänkt på mig? Eller var jag verkligen så obetydlig för henne som min adoptivfamilj fick mig att tro? Det är att vilja förstå sammanhanget. För även om det är jobbigt och hjärtskärande så är det viktigt att veta vad som hände, hur det gick till och varför det hände. Det är att sätta saker på sin plats.När jag trodde att mina föräldrar hade dödats av militärdiktaturen, var jag tvungen att acceptera verkligheten och tiden de levde i, mänsklig grymhet, sadism, total okunnighet, medborgarnas maktlöshet inför regeringar, faktumet att det någonstans, i någon fil, finns sanningen, men att det finns människor som fortfarande inte tillåter mig att komma åt den. Jag var inte ute efter rättvisa, även om jag inte tycker att det är dåligt att det finns människor som söker den.När den vägen stängdes, och istället ledde mitt sökande till en annan verklighet, en extremt grym verklighet, som den verklighet där kvinnorna som potentiellt skulle kunna vara mina biologiska mödrar lever i, var jag tvungen att igen, när jag knackade på de där dörrarna, acceptera fattigdomens hjärtskärande ansikte, kapitalismen och sårbarheten den skapar hos vissa sociala klasser. Det var att acceptera att det inte finns någon vettig förklaring, att jag av någon anledning inte behövde växa upp i det sammanhanget, och att livet är ett lotteri...Det var att acceptera att precis som de sjunger i texten av tango "Cambalache" "världen var och kommer alltid att vara skit, jag vet", Att allt är kaotiskt, att det inte finns så mycket jag kan göra åt det och att jag måste acceptera min maktlöshet inför verkligheten och vara tacksam för den tur jag har haft. Det var att försöka placera smärtan och orättvisan på en plats i mig där den inte skulle blockera mig från kärleken och ljuset som finns i mitt liv. Att kunna sörja de döda. För att kunna överleva min egen historia,Att kunna acceptera och släppa taget. Förlåta och läka.Så, om det här är min sanning, och det är allt som finns, skulle man kunna undra varför söka i huvudtaget? Varför lägga så mycket energi på detta?Svaret är: För det finns något som är värre än den hjärtskärande verkligheten, och det är den oändliga fantasin. Att sväva genom ovisshetens luft, att leva i förnekelse, separerad från världen, i en parallell dimension, i en inre värld full av dessa frågor som inte tystas. Det är att alltid ha en del av hjärnan, hjärtat, själen och kroppen i hemlighet upptagen med att försöka fylla ett pussel som saknar bitar. Som jag har sagt tidigare tror jag inte att alla problem löser sig genom att känna till vår biologiska identitet, men att åtminstone veta vad som hände är att känna jorden under våra fötter. Även om denna jord är grym och orättvist, spelar det ingen roll. Det är fortfarande vår jord, en del av vår historia, vårt sammanhang.Och vår familj är vår familj. Jag försäkrar er att jag grät och sörjde mycket när de dog, att jag saknar dem för evigt och oavsett min ålder fortsätter jag alltid att söka godkännandet från min adoptivmamma och pappa.Det är det som är vackert med adoption, kärlek övergår blod och biologi. Kärlek stoppas inte av dysfunktion. Det är den superkraft som barn har. För dem är det naturligt att älska. Våra inre barns hjärtan längtar alltid efter att våra föräldrar ska se oss. Barnet i oss längtar alltid hem.Därför är sökandet inte en familjefråga, det är personligt.De kommer aldrig att förlora oss. Faktiskt, om de hjälper oss istället för att hindra sökandet, kommer de att kunna dela vår sanning med oss. De kommer att kunna följa med oss ​​i det svåra ögonblicket att acceptera verkligheten.Om det är något jag skulle ha älskat att säga till min mamma och pappa när jag började undra om min adoption, så är det: "Var inte rädda, mitt hjärta är oändligt och det finns alltid plats för er. Ni kommer aldrig att förlora mig."Familj, ha tro, sanningen befriar oss alla, alltid.

"Ditt födelsebevis är falskt", "din adoption är olaglig", "om de frågar dig i skolan, så är din mamma från Argentina". Sedan jag var en liten flicka berättade mina föräldrar för mig att jag var adopterad och att det hade varit en illegal adoption. Enligt vad de sa, så var historien följande: En mamma från min brors förskola hade berättat för min mamma att det fanns en bebis som behövde adopteras, så min mamma åkte med min pappa och min bror till andra sidan stan, nära centrala Buenos Aires, för att hämta mig på en läkares privata mottagning. De var alltid rädda att folk skulle få reda på det, för de trodde att de skulle hamna i fängelse för det. Det var inte förrän 2018 som jag fick veta att brottet baby-manniskohandel löper ut efter 12 år, vilket är helt absurt, men så är också världen absurd. Inget 12 år gammalt eller yngre barn kommer att gå och stämma sina egna föräldrar för att de illegalt har adopterat eller tagit dem. Om du undrar över de rättsliga konsekvenserna som läkaren skulle möta, ja, det är ännu mildare. Han skulle endast behöva bli åtalad för bedrägeri på grund av förfalskning av födelseattest, vilket anses vara en mindre förseelse. Det är dock stor skillnad om detta sker i samband med militärdiktaturens tillägnande av spädbarn, vilket klassificeras som ett brott mot mänskligheten och aldrig förskrivs. Läkaren som sålde mig fyllde i födelsebeviset med namnet på min nya pappa och mamma och ett födelsedatum som vi inte vet om det är rätt eller inte. Min mamma berättade för mig att när de frågade honom om mitt biologiska ursprung svarade läkaren hotfullt: "Vill du ha henne eller inte?". Och på den tiden, under militärdiktaturen, visste alla bättre än att ställa några frågor, så utan vidare tvekan tog de med mig hem. Och det var först när Mormödrarna på Plaza de Mayo bad mig om mitt födelsebevis som jag tänkte på den där läkaren eller relevansen av mina förfalskade papper.  Jag hade redan flyttat till Sverige och så smått börjat mitt nya liv, när en vän en dag ringde mig och berättade att Mormödrarna på Plaza de Mayo bad mig att kontakta dem. Det visade sig att läkaren som skrev på mitt födelsebevis redan var åtalad i andra fall, så det var mycket möjligt att jag var ett av barnbarnen de sökte och frågade mig därför om jag kunde komma förbi och lämna ett DNA-prov. Det var 2002.Läkaren som skrev på mitt födelsebevis, Celestino Bartucca, var anledningen till att allt detta började.Många år senare, när jag kontaktade kontoret för mänskliga rättigheter vid civilregistret i staden Buenos Aires för att fortsätta mitt sökande, fick jag reda på att Celestino var en läkare som var, i Mercedes Yañez ord, som då var ansvarig för det kontoret, ”mycket produktiv”. Det var känt att han i flera år inte bara sålde spädbarn utan också utförde hemliga aborter utan tillstånd på sin privata klinik. Och om det inte är nog, så var han också Huvudförlossningsläkare på Santojannis kommunala sjukhus. Ja, Celestino var tydligen en mycket hårt arbetande man. Det var faktiskt så många barn som såldes av honom att det bildades en grupp med ett 30-tal personer som kallar sig "Los Bartuquitas". Alla av dem med vad som kallas en "ersättningsidentitet", som levererades eller bättre sagt, såldes genom Celestino. Men Celestino agerade inte ensam. Det är omöjligt. Att sälja bebisar är inte så lätt som det verkar. Eller så är det faktiskt det, men det kräver folk på grund av all logistik som är involverad. Till exempel behövs barnmorskor vid förlossningen. De var de som antingen övertygade mamman som skulle föda att ge upp sitt barn med löftet att barnet skulle få en bättre framtid i en medelklassfamilj, eller också lurade de mammorna genom att fejka den nyföddas död och kidnappa barnet. Dessutom fanns det också ett behov för människor som skulle komma i kontakt med medelklasspar som skulle vilja köpa bebisar. Som alla företag som säljer en produkt finns det människor som har råvarorna, i det här fallet de fattiga mammorna som går till kommunala sjukhus, de som köper råvarorna, det vill säga barnmorskorna, det finns säljaren, i det här fallet Celestino, som ansvarar för att legalisera proceduren genom att förfalska dokumenten och slutligen köparna, medelklassmänniskor som vill skaffa barn och antingen tröttnat på att vänta på den juridiska adoptionsprocessen, eller så vet de att de inte kommer att tillåtas att adoptera lagligt, eller så bryr de sig helt enkelt inte alls om någonting och vill bara ha en bebis och det är det. Hur som helst är affärer bra i ett land som Argentina. Bebisar kan vara värda upp till värdet av en lägenhet, beroende på om de är vita och blonda, vita med mörkt hår, eller de som är mindre värda som jag, med brun hy och mörkt hår. I alla fall. Vi ska inte heller glömma polisen i området där Celestino arbetade, som förmodligen visste mycket väl vad som pågick. Alla dessa människor var en del av samma maskineri, utan att glömma kanske den viktigaste delen: Social konsensus. För utan social konsensus händer inte detta. Jag vet, det är komplicerat. Ingenting är svart eller vitt. En sån svår social situation, åtminstone som den var i Argentina när jag föddes, en ekonomisk situation som aldrig tycks förbättras, sociala klasser som verkar som sociala kaster, det stora behovet och frånvaron av social trygghet och mitt i allt detta, de fattiga mammorna, totalt försvarslösa mot ett system som inte värdesätter dem och ser dem som parior. Detta sammanhang ger lätt upphov till att allt detta finns, har funnits och fortsätter att finnas.Jag växte upp med att hela mitt liv höra att jag hade tur. "För tänk var du skulle vara nu om du inte hade blivit adopterad Natalie" Och det är delvis sant. Skillnaden mellan att äta och inte äta påverkar i hög grad ett barns tillväxt. Stressen från föräldrar att behöva kämpa varje dag för att hålla en familj flytande med de mest grundläggande behoven påverkar också i hög grad hur det barnet formas. Utbildningen jag fick, och i mitt fall passet jag ärvde, som gjorde att jag utan problem kunde flytta till Sverige, påverkade också mitt liv. Men då, om det är så, varför känner jag ett sådant behov inom mig att veta vad som hände vid min födelse? Varför vill jag veta historien bakom hur jag köptes, att även om det är en hård historia, full av orättvisa, mörker och grymhet, så föredrar jag det ändå i stället för att fortsätta med osäkerhetens tomhet? Varför inte istället skriva en ode av tacksamhet till Dr Bartucca till hans familj och hans hantlangare? Varför känner jag inte bara tacksamhet mot mina föräldrar, min historia och den sociala konsensus som gjorde allt detta var möjligt?Varför finns det grupper på Facebook av människor som desperat söker efter sin biologiska identitet och sin sanning, oavsett vad den kan vara?Och vad tänkte mina föräldrar när de åkte och hämtade mig hos den där läkaren och som min mamma sa "de hade lovat oss en blond tjej"? "Om vi ​​klär henne väl och tvättar håret med Helena Rubensteins schampo för blont hår, kommer hon inte att se så mörk ut och ingen kommer någonsin att fråga var hon kom ifrån?"Eller kan det vara så att ingen, absolut ingen riktigt tänkt igenom detta och vad allt detta skulle betyda?Ja. Jag vet. Ingenting är svart eller vitt.Och även om det gör så himla ont i mig så vill jag tro att allt är en del av allt.Och att det på något oförklarligt sätt, i det här livet, finns det en plan för oss alla.Till och med för Dr Bartucca.