Kapitel 5-Hur är förhållandet till din familj?
Förhållandet till min familj var i allmänhet alltid svår. Förhållandet till min familj under mitt sökande var extra svår.I min ålder har jag nu förstått att vi alla gör så gott vi kan med det som gavs till oss här i livet och att det är omöjligt att ge det som man aldrig har fått. Så det var omöjligt för mina föräldrar att ge oss, det som de inte hade fått.För ett par år sedan frågade jag min pappa om han kom ihåg när min mamma började vara den där bittra och aggressiva personen som jag växte upp med. Bråken hemma var alltid våldsamma. Min mamma startade dem alltid, och min pappa uthärdade aggressionen tills han exploderade. Striderna blev sedan ett maraton av fysisk, mental och känslomässig aggression från bådas sida, som varade i flera dagar. Och i den där ostoppbara virvelvinden som skapades växte jag och min bror upp.
Våld mot barn var väldigt vanligt på den tiden och jag skulle till och med säga att det ansågs normalt. Saker som på den tiden ansågs vara en daglig del av barnuppfostran skulle idag få majoriteten att reagera. Men det hela eskalerade verkligen när jag var 11 år, efter att min mormor dog. Och jag förstod aldrig varför min pappa stod ut med en kvinna som var så aggressiv och grym som min mamma. Jag har alltid trott att något måste ha hänt henne på vägen som gjorde henne till det där monstret. Det enda svaret jag fick från min pappa var att hon verkligen drömde om att få barn och efter att ha försökt i 10 år förändrades hon av frustrationen och sorgen. Till slut adopterade de oss och därmed blev drömmen om de två barnen, huset, bilen och försörjarmannen verklighet. Men trots det fanns det en smärta i hennes själ som aldrig lämnade henne i fred. Och min pappa, som bara ville spela tennis, ha två barn, ett hus, en bil och en vacker hemmafru, hade heller ingen ro. Hans frid var alltid beroende av hennes frid. Min bror, den förste som adopterades, tre år före mig, var alltid familjens stolthet, något som var uppenbart för alla som kände oss. Han led inte bara av den typiska äldre syskonkänslan av att bli utbytt när jag kom, utan han var också den som utsattes för mycket mer fysiskt våld än jag. Kanske för att han var sonen lärde han sig att konfrontera dem och av den anledningen fick han mycket hårdare straff. Jag såg det, och jag lärde mig att inte klaga, eller svara, eller ta plats eller vara ledsen. Jag lärde mig att undvika slaget. Min bror lärde sig att ta emot det. Ingen av oss hade frid. Han lärde sig att konfrontera, jag lärde mig att försvinna, sätta på mig ett pokeransikte och låtsas som att ”ingenting händer här.”
För ett par år sedan insåg jag att det inte är normalt för en 6-årig tjej att be till Gud på nätterna att ta henne med sig för att allt hon gör är fel och hon är bara en olägenhet i den här världen.I min egocentrism som barn, när jag trodde att jag var orsaken till allt detta, trodde jag att det var mitt jobb att skapa den där freden som inte fanns. Att det var mitt jobb att rädda dem, skydda dem, få dem att skratta, förklara till dem och visa dem hur mycket jag älskade dem, att bönfalla dem att sluta slåss, försöka förstå vad som sårade dem så mycket och hitta en lösning, en lättnad så att de äntligen skulle få frid inombords och se mig. Så att det skulle finnas kärlek i min familj, kärleken som jag hade väntat på i så många år. Jag gjorde, som barn gör, allt jag kunde för att få dem att älska mig som jag ville bli älskad, men jag lyckades aldrig. Så att fråga om min adoption fanns inte i min verklighet.
Det största spöket, vad jag förstått, hos adoptivföräldrar, är att deras adoptivbarn en dag kommer och berättar att det är över. Att de inte älskar dem och att de ska leta efter sin riktiga familj. Den där ångesten över att förlora de där eftertraktade barnen kan göra dem galna. Och det är förståeligt. Det måste vara så skrämmande. Det kände jag hela tiden. "Även ett sto kan föda, men en mamma är den som uppfostrar dig”, brukade min mamma säga för att göra klart för mig att det inte var värt att leta efter min biologiska mamma.Barn känner med sina föräldrar. Barn förstår bortom dina ord. Så jag hotade aldrig om att leta efter min biologiska mamma. Jag hade ingenstans att ta vägen, det fanns ju inga papper på vem det var. Känslan jag hade var att min biologiska mamma inte ens brydde sig om att göra saker lagligt. Hon blev av med mig "som ett sto".
Vid den tiden började vi höra om mormödrarna på Plaza de Mayo och deras sökande efter de barn som stulits av diktaturen. Men det slog aldrig någon i min familj att jag var en av dem. Som jag nämnde tidigare, enligt dåtidens sociala normer, var jag dotter till en slum-person, ett sto, även känd som en fattig människa utan moral, som lämnade mig utan att se tillbaka. Men som tur var ville den här familjen adoptera mig och ge mig trösten i ett medelklassliv. Som alla har sagt till mig: "Du behöver inte se tillbaka. Det förflutna måste man glömma."Det goda eller dåliga, beroende på hur man ser på det, är att livet har sina egna planer.
Och nu en liten triggervarning här, det som jag kommer att berätta nu blir lite tungt, bara så att ni vet.
Mina misstankar om att vara dotter till De försvunna började någon gång under 2001, men det var i och med våldtäkten som jag överlevde den 7e augusti samma år, som många saker förändrades i mitt liv. Den dagen lämnade jag yogainstruktörsklassen och istället för att ta den mest trafikerade gatan för att gå de 6 kvarteren hem, tog jag parallellgatan. Där blev jag stoppad av en kille som hotade att döda mig. Han kidnappade mig och så småningom våldtog han mig. Den dagen trodde jag att jag skulle dö. Övergrepp som det jag utsattes för är fortfarande vanliga i Argentina. Det är fortfarande lätt att våldta och sedan döda kvinnor, och 2001 var det ännu lättare. Jag trodde att min tid var inne, direkt efter våldtäkten såg jag mig omkring för att se om någon skulle rädda mig men det fanns ingen. Det här var mitt öde och jag tänkte: "Jag gjorde alltid allt som alla ville att jag skulle göra, jag skötte mig alltid bra, jag försökte alltid att inte göra uppror, väntade på tillstånd att få finnas och nu ska jag dö. Vilket slöseri med liv. I slutändan oavsett hur mycket man än försöker, händer allt ändå”. I slutet av den dagen lyckades jag övertyga min tillfångatagare att släppa mig, och det var så återuppbyggnaden av mitt väsen började.Med smärtans kraft och förmodligen adrenalinet av att ha överlevt bad jag en kort tid senare min far om min födelsebevis för att åka till mormödrarna av Plaza de Mayo och börja leta. Jag minns inte exakt vad som hände den dagen och jag skulle inte komma ihåg någonting alls om det inte vore för min vän Adri, som var där med mig. Tydligen bevittnade han scenen där min far gav mig födelsebeviset till ropen att: "Du kommer att skicka oss alla i fängelse", och min mamma skrek att om det inte hade varit för dem skulle jag vara död. Min familj försökte övertyga mig om att det förflutna inte betyder någonting och att jag bara letade efter ursäkter för att spela offer.
Alla i min familj var emot mitt sökande. Och inte bara emot det, de var våldsamt emot det. De var livrädda för vad de läste i tidningarna om mormödrarna på Plaza de Mayo, livrädda för att jag skulle lämna dem, livrädda för att historien var sann: att de hade köpt en bebis som hade stulits av militären.Det var sista gången jag pratade med dem om det. Jag gick till mormödrarna, gjorde det jag skulle, flyttade till Sverige samtidigt och nämnde aldrig ämnet igen. Min mamma försökte då och då få information ur mig och sa att hon hade gått till en häxa. Häxan hade sagt till henne att jag fortfarande letade i tysthet men att jag skulle vänta på att hon, min mamma, skulle dö för att kunna söka fritt. Häxan hade rätt, men jag förnekade allt. Min mamma kunde inte hantera ångesten av mitt sökande, inte heller min pappa. Så varför generera mer ångest som jag sen själv måste hantera? Nej, då söker jag hellre i tystnad.
I januari 2013 fick min mamma diagnosen lung- och levercancer stadie 4. Jag hann inte träffa henne medans hon fortfarande var medveten, men min moster Mary berättade för mig att en av de saker som hon hade sagt under sin sista tid var att hon ville att jag skulle hitta min biologiska mamma. Min adoptivmamma brukade berätta för mig att hon tittade på det där programmet på tv som heter "Spårlöst försvunnen” (Gente que busca gente) för att se om någon mamma som letade efter en dotter som såg ut som mig, skulle dyka upp. Och när hon berättade det svarade jag alltid: "Jag har redan en mamma." I mina ögon var min mamma som en liten tjej med en stor oförmåga att reglera sina känslor. Hela mitt liv skyddade jag henne från mig och min sanning, och jag tänkte inte sluta förrän den där dagen hon lämnade denna dimension.
När hon väl dog var det dags att ta mod till mig och prata med min pappa. 2015, när jag åkte till Argentina, frågade jag honom om vi inte skulle ta en fika. I 13 år förberedde jag mig på vad jag skulle säga: ”Pappa, mormödrarna har blivit gamla nu, jag kan inte vänta längre." Så det var precis vad jag sa till honom den dagen på det där kaféet på Plaza de Martinez och till min stora förvåning höll min pappa med mig till 100 procent. Av mina föräldrar var han alltid den förnuftigaste. Hans svar var positivt, han tyckte också att det var dags och inte bara det, han avslutade samtalet med att säga: "Jag håller inte med om den ideologin", med hänvisning till hur militärjuntan beslutade att lösa frågan om vad man ska göra med de bebisar som föddes till människor som de fångade, torterade och dödade.Det var inte den reaktion jag förväntade mig från min pappa. Tydligen hade min mamma och pappa tid att tänka under de 13 åren av tystnad. Jag kan tänka mig att det förmodligen var för att de regeringar som varit vid makten sedan jag flyttade till Sverige synliggjorde mormödrarnas arbete på ett positivt sätt och förde fram militärjuntans grymheter, som fick mina föräldrars samvete att väga tungt. Så med min fars tillåtelse kontaktade jag mormödrarna på Plaza de Mayo året därpå och lämnade DNA:t.
Det visade sig att resultatet var negativt, vilket alltså betydde att de inte hittat någon DNA-matchning. Det första jag gjorde när jag fick beskedet var att ringa min pappa och säga till honom: "Pappa, DNA-resultatet från mormödrarna på Plaza de Mayo var negativt." Det var viktigt att han visste att han inte längre hade anledning att frukta, ingen skulle leta efter honom och göra hans liv till ett helvete. Hans svar var väldigt typiskt honom: ”Är det därför du ringer mig? Vilken pizza vill du äta ikväll?" Det fina med detta är att Simón filmade det ögonblicket, som, precis som många andra stunder med min familj, där verkligheten överträffar fantasin.
Efter det förstod min pappa aldrig varför jag fortsatte leta: "Hon mår ju dålig av det", var alltid hans kommentar. "Jag tycker att hon måste lämna allt det där bakom sig." Tack vare att vi fortsatte leta lärde jag mig mer och mer om hur mitt köp gick, och hur det står till på marknaden för köp av barn. Min pappa kom aldrig ihåg någonting. "Det hände för 40 år sedan, det är inte viktigt för mig", var alltid hans svar. Och när jag berättade vad jag hade fått reda på bekräftade han det. Men han hjälpte mig aldrig. Jag tror att skammen gav honom minnesförlust.Förra gången jag reste till Argentina för att avsluta sökandet frågade jag honom om han visste varför jag hade åkt, och han sa ja. Och efter att ha besökt den sista mamman frågade han mig: ”Så? Hittade du något?” ”Nej” svarade jag med en nonchalant ton, nästan som att jag inte ens brydde mig. När Simon frågade honom vad han tyckte om mitt sökande, svarade min pappa på samma nonchalanta sätt: "Mig spelar det ingen roll, hon kan göra vad hon vill, så länge det inte gör henne ont." Jag skulle aldrig någonsin kunna visa smärta för min pappa. Jag skulle aldrig, aldrig uttrycka min önskan att verkligen få veta sanningen om mitt ursprung. När det gällde dokumentären var det hans åsikt att vi slösade tid: "Vem kommer att vilja se det?" Sa han alltid till Simon och mig.Jag ville egentligen aldrig prata om det med någon i min familj. Bristen på harmoni och utrymme att ha lugna samtal gjorde det omöjligt för mig att vara ärlig och berätta vad som hände i mig. Om allt redan var så svårt mellan oss, än mindre gick jag runt och försökte prata med dem om ett ämne som är så laddad som sökandet efter min biologiska identitet. Bäst att inte säga något och agera i tysthet. Bättre att skydda dem och skydda mig själv från min sanning.
