Inget personligt podcast

Kapitel 6-Mormödrarna av Plaza de Mayo del1

0:00
15:00
Spola tillbaka 15 sekunder
Spola framåt 15 sekunder
Jag växte upp i en tysk medelklassfamilj i Martinez-området, San Isidro, Buenos Aires. De som är från Buenos Aires vet mycket väl vad det betyder, men för de som inte är från Buenos Aires här kommer en sammanfattning.San Isidro, som ligger i den norra delen av Buenos Aires, är känt för att vara ett område med rika människor, med europeisk-engelska, tyska och franska efternamn, och för att vara mycket högerorienterat. Detta är inte ovanligt, eftersom högerpolitiken upprätthåller det system som ger de rika privilegier och främjar deras sociala och ekonomiska status.Självklart är detta en väldigt stor generalisering, men för att sammanfatta något väldigt komplicerat, låt oss säga att det är så. Jag växte då upp omgiven av högermänniskor. Och för att göra saken lite värre växte jag upp i Menem-eran. För dem som inte vet vad detta betyder, så hade Argentina en president från 1989 till 1999 som inte bara privatiserade hela landet, utan också benådade många av de människor som hade dömts av den tidigare regeringen. Människor som var före detta medlemmar av den tidigare militärdiktaturen, befälhavare som dömdes i Juntas-rättegången, från 1985. 
Menem var glömskans president och samhället där jag växte upp glömde gärna, tack vare en ekonomi som på något sätt gjorde en dollar lika mycket värd som en argentinsk peso. Detta var såklart helt absurt och ledde till en ekonomisk kollaps år 2001 med traumatiska följder för hela landet.
Det lilla som sades på familjesammankomster om dom Försvunna landade alltid i slutsatsen att "De måste ha gjort något. Om man inte var inblandad i det så kommer de inte efter en". Mormödrarna på Plaza de Mayo var starkt fruktade. De sågs som hämndlystna troll som bara ville att mer blod skulle flöda, och Hebe de Bonafini lyftes fram som representant för hela organisationen. Hebe de Bonafini var en av grundarna till organisationen och i sin aktivism förespråkade hon beväpnad konfrontation med regeringen, vilket inte gav en sann bild av det enormt viktiga arbetet Mormödrarna gjorde och gör än idag.
Det fanns ingen sorts förståelse, ingen medkänsla, ingen empati för de som sökte efter sina försvunna barn. De framställdes som galna kvinnor som letade efter sina terroristsöner och -döttrar som hade fängslats som en lösning på den katastrof som de hade orsakat. Ingen pratade ens om de försvunna barnbarnen. De nämndes aldrig. Återigen var argumentet att "De måste ha gjort något" det som rättfärdigade allt. I grund och botten, enligt budskapet jag fick höra hemifrån, skulle man inte ha någonting att göra med Mormödrarna. De ville jävlas och de sökte inte efter rättvisa, de ville bara ha blod och hämnd. Det bästa man kunde göra var att hålla huvudet lågt och gå obemärkt förbi. Kanske var det därför, när jag var en liten flicka, som min mamma brukade säga till mig: "Om dom frågar dig i skolan vem du ser mest lik ut av dina föräldrar, säg att du liknar din mamma, som är argentinsk". Saken var bara den att min mamma var dotter till österrikare och liknade i sin tur ett av Von Trapp-barnen från filmen "The Sound of Music", det vill säga hon såg inte alls argentinsk ut. 
Så jag växte upp som de där privilegierade medelklassflickorna från den norra delen av Buenos Aires och brydde mig inte så mycket om något av det här. Det var något som låg långt från min verklighet. Jag minns att min vän från skolan, som också var adopterad, brukade läsa böcker om diktaturen, och till och med identifiera sig starkt med den. Hon sa det aldrig, men förmodligen trodde hon att hon var ett av de försvunna barnen. Jag var uttråkad av allt det där, och innerst inne kände jag att hon ville vara speciell, och det var därför hon ville tro att hon var en av de där tjejerna. För som jag sa tidigare, i det samhället jag växte upp fanns ett underliggande budskap som sa att dessa bebisar var speciella, inte som resten av de adopterade, som bara var barn till fattiga. Det verkade löjligt för mig att prata om något vi inte visste något om, och som det sades runt omkring mig,:“Det är bättre att se framåt”.Och det var min inställning, fram tills den dagen då allt förändrades och jag förstod att det enda som återstod var att gå till Mormödrar på Plaza de Mayo. 
Det var inte lätt, vem skulle jag träffa hos Mormödrarna på Plaza de Mayo? Var dom de hämndlystna troll som alla runt omkring mig pratade om eller var dom hjältinnor, som liktDon Quijote kämpade mot väderkvarnarna, i ett samhälle som förlöjligade dem och ville glömma dem? Som jag redan berättat är Argentina ett land med så många gråzoner att det nästan är omöjligt att lita på någon. Det är svårt att gå emot ett system som tvingar människor att bara tänka på sin egen överlevnad. När verkligheten i ett land är så dysfunktionell, tvingar den sina invånare att vara i ett konstant tillstånd av vaksamhet och rädsla. Naturligtvis finns det inom det systemet människor som försöker förändra det verklighetstillstånd som omger dem, och här och nu vill jag skicka mina varmaste hälsningar och säga att jag ser er och hyllar er. Den beundran jag hyser för er är oändlig.
Så, varför jag bestämde mig för att gå till mormödrarna, har inte bara att göra med våldtäkten som jag överlevde den 7e augusti 2001, utan också med den svenska man jag träffade på äventyrsturist resan jag gjorde till Mendoza med min kusin.Jag ska spola tillbaka lite får se om ni kan följa mig i den här historien.
Den 7 augusti 2001 var en solig vinterdag i Buenos Aires. Det var en vacker torr dag, vilket jag kunde känna i mitt hår eftersom det inte var den typiska katastrofen som Buenos Aires fukt genererar i mina lockar. Som jag nämnde tidigare var jag på väg hem från min yogainstruktörsklass. Medans jag passerade ett hus och blev distraherad av hur vackert solen reflekterades på de röda kronbladen på blommorna i trädgården, närmade sig en ung man bakom mig. Han hotade mig att jag måste göra som han sa annars skulle han döda mig. Först ville han råna mig, men jag hade inga pengar på mig. Sedan tvingade han mig att gå med honom. Vi gick och gick, jag var så livrädd att jag inte försökte springa iväg eller skrika. Så småningom hittade han en avskild plats och jag visste vad som skulle hända.
Våldtäkten gick snabbt, och som många andra överlevare förhandlade jag för att han inte skulle slå mig, väl medveten om hur frekventa kvinnomord är i Argentina. 
Ingenting för oss närmare livet än dödens närvaro. I det ögonblicket av total klarhet uppstod de två tankar som skulle följa mig under hela mitt liv, varav den första jag redan har pratat om: ”Är det här allt? Hela mitt liv har jag försökt göra allt alla ville av mig och nu ska jag dö?" Och den andra, som omedvetet hade att göra med misstankarna om att vara dotter till dom Försvunna: "Om jag dör nu kommer de aldrig att få veta vad som hände, de kommer aldrig att hitta mig." Men jag överlevde och ett par månader senare berättade min psykolog att naturen läker och att det var en väldigt bra idé att åka på en resa till Mendoza med min kusin Lily. 
Som livet kan vara så slog ödet till igen och jag träffade en svensk man på vandrarhemmet där vi bodde. Han verkade som en varelse från en annan planet. Lång, stor, med en kaskad av långt, rakt, kopparfärgat hår.Som de flesta svenskar, åtminstone i ord, mycket medveten om mänskliga rättigheter och samhällets orättvisor. När jag berättade om min adoption sa han till mig: ”Självklart måste du söka. Vi har alla rätt till vår identitet." Jag trodde honom. Det var första gången jag hörde de orden: "Identitet är en rättighet." Jag hade aldrig funderat på det konceptet förut. Mitt ursprung hade alltid varit ett moln av spekulationer om vart mina gener kom ifrån. Spekulationer som försäkrade mig om att det var bättre att inte veta någonting, som sa att jag skulle nöja mig med att bara ha blivit adopterad av en familj. Det vad det jag hade fått av livet, och det var allt som fanns att ha. Om det var något som jag fick känna, något som jag påmindes om då och då, så var det tacksamhet, det var alltid någon som sa: ”Titta vilken tur du hade, vem vet var du skulle vara nu om din mamma och pappa inte hade hämtad dig".Rätten till identitet hade från början upphävts och det fick jag nöja mig med och vara lycklig. Men min själ, som just hade överlevt en episod där en person tog sig friheten att ta ifrån mig min rätt till min fysiska integritet och reducera mig till ingenting, lyssnade till den svenska mannen ord, som han sagt med sådan säkerhet och visshet, och min själ påminde mig, att det här livet tillhör mig, att det här livet kan ta slut när som helst, så det är dags att leva det. 
Den klarheten, den styrkan fick mig att gå emot hela min familj, de övertygelser jag växte upp med och fatta beslutet att närma mig Mormödrarna på Plaza de Mayo. Livet spårade ur mig totalt från den väg jag hade varit på, och nu när jag helt hade tappat vägen, varför inte möta mina djupaste rädslor och ta mig ur anonymiteten av min adoption och riskera att bli sedd?När allt kommer omkring tillhör segern alltid de modiga.



Fler avsnitt från "Inget personligt"