Inget personligt podcast

Kapitel 1-När började jag söka efter mina rötter?

0:00
9:42
Spola tillbaka 15 sekunder
Spola framåt 15 sekunder

Det enkla svaret skulle vara 2015, när Mormödrar av Plaza de Mayo kontaktade mig för att de ville att jag skulle lämna mitt DNA.

För er som inte vet vilka de är, så är Mormödrar av Plaza de Mayo en människorättsorganisation med målet att hitta de barn som blev stulna och sedan illegalt adopterade under den argentinska militärdiktaturen 1976–1983.

Så här gick det till: Den 14e augusti 2015 fick jag ett samtal från den argentinska ambassaden i Sverige om att de sökte mig från utrikesdepartementet i Argentina. När jag frågade vad det handlade om så sa de att de inte kunde berätta det för mig, men frågade mig om jag var villig att ha ett möte med utrikesdepartementet hos de.

För att göra en lång historia kort, så hade Mormödrar av Plaza de Mayo fått in flera anonyma anmälningar genom åren om att jag förmodligen var ett av de stulna barnen som adopterades bort illegalt. Nu kunde de inte vänta längre så en officiell utredning om mitt fall hade påbörjats. I Argentina är dessa stulna barn en stor kollektiv sorg för samhället i stort, det är också därför som regeringen, myndigheter och rättsinstanser är djupt involverade i dessa processer.

Så efter att ha pratat med domaren som då hade hand om mitt fall, som förklarade för mig att om jag inte frivilligt lämnade ett DNA-prov så skulle de skicka den svenska polisen för att tvinga mig göra det, eftersom det är lag på det i Argentina, så bestämde jag mig att lämna mitt DNA den 7 december 2015.

Vad allt det här verkligen betydde för mig är för långt att förklara, så just nu låter jag det stanna där.

Den mer intressanta frågan är kanske, sedan när har jag varit nyfiken på att veta min biologiska identitet? Det är lite mer komplicerat att svara på. För jag kände inte vid något tillfälle en impuls att ta reda på var mina gener egentligen kommer ifrån.

Sedan jag var liten har jag alltid hört min familj, speciellt min mamma säga att mina gener kom från slummen.

Eftersom min hudfärg var mörkare än min brors (som också är adopterad) och jag skrattade högre, mer intensivt än han, och att jag enligt dem inte heller hade någon form av sofistikerad sida, så kom dom till slutsatsen att jag uppenbarligen kom från slummen. Jag var tydligen av lägre ras. Det var deras rasistiska antaganden. Rasismen i Argentina har rötter i kolonialismen men var såklart väldigt påtagligt i dom delar av Buenos Aires dit tyskar från andra världskriget flyttade. Och denna så kallade rasistiska sanning återspeglades överallt. I skolan, till exempel, minns jag att redan vid 6 års ålder, när det kom fram några pojkar på rasten och sa: "du är brun" vilket uppenbarligen, enligt dem inte var något bra. Och det fortsatte under hela min skoltid. Det stod alltid klart för mig att jag inte tillhörde den så kallade överlägsna vita rasen. Jag hade slumgener. Och det hjälpte inte saken att jag gick på en tysk skola i Argentina. Så varför leta efter mer? För att få allt detta bekräftat? Nej. Samhället hade redan gett mig en plats och en status och det jag ville mest var att fly från det förflutna och den sanningen.

Tills jag en dag fick möjligheten att tillhöra en annan sanning, eller en annan verklighet.. Till en annan ras.

Istället för att vara dotter till en slumperson skulle jag kunna vara dotter till en revolutionär som kämpade för en bättre och mera rättvis värld. En hjälte som föll i fiendens händer och som mördades i sin kamp. Och om så var fallet är det ett helt annat blod som rinner genom mina ådror. Och mina gener skulle vara revolutionära och modiga. Jag skulle kunna vara dotter till en martyr, till en kämpe, till en symbol för sanningen och rättvisa.

Så, hur kommer det sig att jag vågade tro på en ny sanning och påbörja sökandet? Det gick till så här:

En dag blev jag inbjuden till ett bröllop. Personen som skulle gifta sig var dottern till den kvinna som för tjugotvå år sedan tipsade min mamma om att det fanns en flicka hos en läkare som behövde adopteras. I grund och botten är tack vare henne mina föräldrar adopterade mig.

Jag gick på bröllopet med pojkvännen jag hade då. Väl där såg vi att de flesta av männen var klädda i några sorts polis- eller militäruniformer. Jag la märkte till det, inte för att jag någonsin då hade tänkt tanken att jag var dotter till försvunna mördade av militären under diktaturen, utan för att det verkade löjligt för mig att de hade klädd sig i uniform för ett bröllop. Som jag sa tidigare trodde jag aldrig att jag kunde tillhöra det där lilla och mycket speciella underverket av bebisar som stulits under diktaturen. Det hade blivit tydligt för mig via deras klassförakt och rasistiska antagen att jag var en produkt av lägre samhällsklass och att jag därför inte hade någon som som helst sofistikerad sida. Min tillvaro var utan transcendens. Så det gick inte upp för mig förrän dagen efter, när min pojkvän berättade att hans pappa hade frågat honom om personerna som var adoptionskontakten med min familj, hade något med diktaturen att göra

Från och med den dagen kände jag aldrig mer fred inombords. Det var så uppenbart. Jag visste redan då vad jag behövde göra. Det var som om hela landets historia plötsligt hängde på mina axlar.

Det fanns bara en sak att göra: gå till Mormödrarna på Plaza de Mayo.

Jag gjorde det. Det tog några månader, men jag gick. Jag minns inte datumet, men jag vet att det var innan jag flyttade till Sverige den 9e juni 2002 och efter våldtäkten jag överlevde den 7e augusti 2001.

Jag minns att jag stod vid dörren till byggnaden till Mormödrar av La Plaza de Mayo med darrande ben. Så rädd, men lyckades ta mig dit. Och det var så sökandet började.

Plötsligt kunde jag vara någon annan. Plötsligt var jag en speciell person, en nationell skatt, balsamet som kunde läka en nations sår. Det levande beviset på att sanningen inte kan dödas.

Det var så, under åtminstone några år, jag fick nya gener,

Jag fick vara någon annan.


Fler avsnitt från "Inget personligt"