
Jag hjälpte en vän att flyttstäda igår. När du lämnar en lägenhet behöver du städa extra noga. Det tar lång tid och är fruktansvärt tråkigt. Man behöver tänka på allt! Jag gör en lista och ser vilka ord vi hittar
* Dammtorka
* Våttorka golven.
* Rengör och putsa alla fönster
* Torka alla lister
* Avfrosta frysen
* Torka ur alla skåp, kylskåp och frys
* Ta bort krokar i väggarna
* Spackla alla hål, måla och återställ väggarna
* Rengör ugnen. Glöm inte glaset i ugnsluckan. Ofta går det att ta loss och rengöra. Städa också bakom ugnen om det är möjligt.
* Missa inte köksfläkten.
* Skrubba ugnsplåtar och ugnsgaller med stålull
* Avlägsna fett, missfärgningar och avlagringar i badrummet med lämpligt rengöringsmedel. Se över kaklet noga så att allt är skinande blankt.
* Rensa avloppet i badrummet.
Det tar en evighet. Det tar aldrig slut. Man hittar alltid lite smuts till, ännu en fläck och något man missat. Man får göra samma sak flera gånger.
Dessutom är det höst. Nästan alla lampor är redan borta. Det blir mörkt snabbt. Så det känns stressigt också.
Man blir trött i händer, armar, rygg och knän. Och det tär på tålamodet.
Överdramatiserar jag lite? Ja, såklart. Men att flyttstäda är verkligen ingens favorit. De som har råd betalar för det.
Språkinlärning
Flyttstädning påminner om språkinlärning på ett sätt. Det tar aldrig slut. Det finns alltid något mer att göra. Det finns också något onaturligt med det. Sitt eller sina första språk får man gratis. Man behöver inte tänka på det. Språket kommer till en och man suger upp det. Plötsligt ska man göra det medvetet. Anstränga sig. Det är arbetssamt och tar lång tid.
Som flyttstädning lite då. I vanliga fall städar man för att ha fint omkring sig. Man kan njuta av rena golv och en god doft hemma. Flyttstädar gör man för en inspektör. Någon ska kolla efteråt att man gjort rätt. Annars kan man få betala extra. Det är ungefär lika roligt som ett nationellt prov i svenska som andraspråk.
Sisyfos igen
Jag tänker ofta, har jag skrivit det här förut? Som Sisyfos? Det känns som jag skrivit om honom 1000 gånger. Bäst att googla. Jag hittar den här texten från 19 april 2024. Jag tillåter mig att citera mig själv. Lättja är en dygd. Särskilt efter en dag av flyttstädning:
Sisyfos straffades av gudarna att rulla en sten upp för en backe och när han nådde backens topp rullade stenen ner igen. Han fick börja om. Vi kan tänka oss att Sisyfos visste en del om förspilld möda (ansträngning utan resultat).
och lite senare skriver jag i texten
Författaren och filosofen Albert Camus skriver om Sisyfos i en essä som heter just “Om Sisyfos”. Han skriver att vi måste föreställa oss Sisyfos som lycklig när han tar en paus och tittar upp mot himlen (om jag minns det rätt). En tolkning av detta är att människan genom att acceptera tillvarons absurditet vinner en viss frihet mot “ödet”. Sisyfos får stå som symbol för detta öde.
Det känns som jag skrev om detta alldeles nyss, i en annan text. Jag ber om ursäkt om jag upprepar mig. Men jag är också över 50. Då kanske man har tillåtelse.
Den som flyttstädar är i kontakt med tillvarons absurditet. Flytta in och flytta ut. Packa upp och packa ner. Skruva ihop IKEA-möbler och skruva isär IKEA-möbler. Köpa second hand och sälja second hand. Bära in möbler och bära ut möbler. Inreda en ny lägenhet, tömma den gamla. Och som absurditetens och fåfänglighetens yttersta ritual: flyttstädningen. Att städa för ingen.
Jag vet att rent tekniskt städar vi för nästa hyresgäst. Men jag tror inte någon får glädje av den tanken. I vårt hyperurbana, instrumentella, alienerade, senkapitalistiska samhälle har vi tappat känslan av gemenskap och samhörighet. En lägenhet är bara en volym att fylla med sitt liv, för en tid. Sedan flyttar man livet till en annan volym, kanske större, kanske mindre.
Stannar vi likt Sisyfos upp utanför flyttbilen, tittar upp mot den gråa göteborgshimlen och känner oss lyckliga för ett ögonblick?
Sfisyfoys
Mången sfi-elev och språklärare har nog känt att det går i stå (stannar, tappar tempot). I början lärde man sig mycket. Sen tar det stopp. Man hamnar på en platå. Man lär sig kanske lite grann, några ord. Men det känns inte som man utvecklas mer. Man står och stampar på samma fläck. Man kommer inte vidare.
Som sfi-lärare tänkte jag ibland att det är ett sfi-syfos arbete. Vi repeterar samma grejer. Vi pratar om samma teman. Utveckling sker, ibland i alla fall. Men den går långsamt, så vare sig elever eller lärare upplever den från dag till dag.
Jag träffade en tidigare elev igår. Hon pratar ganska bra nuförtiden. Men hon är själv inte nöjd. Jag måste prata mer, sa hon. Många förstår mig inte när jag pratar.
Att gilla läget
Viljan att utvecklas är både naturlig och på många sätt konstruktiv. Det är vår drivkraft att lära oss mer. Det kan skapa möjligheter för oss. Studier, jobb, sociala kontakter, det gamla vanliga.
Samtidigt tror jag vi gör oss själva en tjänst om vi sänker både kraven och förväntningarna. Fråga någon som lärt sig nästan perfekt svenska om hur mycket det hjälpt dem. Förmodligen kommer du få ett dubbelt svar. Språket kan bara ta en så långt.
Jag har pratat svenska nästan hela mitt liv och fortfarande förstår andra svenskar mig inte. Kanske uttrycker jag mig för konstigt, tänker för konstiga tanker eller så kanske andra har för mycket annat att tänka på. Om jag inte kan göra mig förstådd, hur svårt är det inte för någon som lärt sig svenska i vuxen ålder? Vi behöver slappna av i det på något sätt.
Och så tror jag det handlar lika mycket om generella kommunikativa strategier, som om språket i strikt mening. Språket är en hjälp och förutsättning för dessa strategier. Men ett perfekt språk kommer inte i sig själv göra att vi lyckas kommunicera. Det handlar om erfarenhet, förståelse och empati med mera med mera i en mycket vidare mening. Det kan vi prata mer om en annan gång. Och egentligen är det alltid det jag försöker skriva om.
Just idag tror jag att jag förespråkar en mångfaldig acceptans. Acceptera att vi vill utvecklas. Acceptera att vi aldrig kommer bli nöjda. Acceptera att vi aldrig kommer acceptera att det är så. Acceptera att vi ofta blir missförstådda, att vi aldrig kommer känna oss klara eller framme vid målet (ungefär som flyttstädning). Acceptera att livet är svårt. Ta en kopp te eller en bärs och garva åt alltihop.
Blev det här deppigt? Det var inte meningen i så fall. Jag vill mer se saker för vad de är och slappna av. Vi kommer ytterst sällan uppnå perfektion i livet. I övrigt behöver vi hantera kaos och brist. Ofta går det rätt bra ändå. Vi vinglar oss fram mot tillfälliga mål. Når vi dem vinglar vi vidare. Även en flyttstädning blir till slut “färdig”. Vi tittar på vår städlista och den kliniskt rengjorda lägenheten och säger: “nu får det fan räcka”.
Har du kommit så här långt tänkte jag ändå fråga. Har du kommit till en platå i din språkutveckling och sedan hittat metoder och motivation att fortsätta? Hur gjorde du då?
I övrigt önskar jag dig en söndag utan flyttstädning och att nästa vecka vinglar vidare mot nästa veckas mål. Vi hörs nästa söndag!
/Kalle
PS. Ordet vingla fick mig att tänka på dikten Ett liv efter detta av Gustaf Fröding. Den börjar: “Gamle spjuver när du druckit sista skvätten ur pokalen / och på vinglig fot du raglat ut ur denna jämmerdalen”. Du kan läsa och lyssna på en tonsättning av dikten här.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com
Fler avsnitt från "Svenska med Kalles Podcast"



Missa inte ett avsnitt av “Svenska med Kalles Podcast” och prenumerera på det i GetPodcast-appen.








