Svenska med Kalles Podcast

Träffade på en kollega i kapprummet på jobbet. Vi känner inte varandra särskilt väl. Vi började prata om vädret. “Usch, vad kallt det är idag”, sådana fraser. Sedan frågade hon: “är du en sommarperson eller vinterperson?”. Det tyckte jag var smart. Att samtala är en konst. Det är svårt att få ett samtal att fortsätta efter artighetsfraserna:* Hur är läget?* Nu börjar det bli kallare?* Hur går det på jobbet?* Hur är det med familjen?Men vad säger man sen? Frågan om vilken årstidsperson jag är gjorde just samtalet 3% personligare. Det gjorde också att vi kunde stanna upp och prata lite mer. Att gå från artighetsfraser till början på ett samtal handlar delvis om mängd. Man måste använda fler ord än “God morgon!” och “Allt bra tack!”. Då finns också möjligheten att något mer dyker upp som går att bygga vidare på.I det här fallet var det jättebra att vi började prata. Jag har fått ett nytt uppdrag på jobbet och behövde prata med just hennes roll. Det gav mig ny information som gjorde att jag kunde kontakta fler personer. Det kanske låter konstigt men vi är en stor arbetsplats. Ibland är det effektivare att prata informellt med personer, jämfört med att vänta på rätt möte. Informella samtal har hjälpt mig i en massa lägen.Där lever något av mitt lärarengagemang kvar. Folk som lär sig svenska vill lyckas med studierna, få jobb och hitta nya sociala sammanhang. Jag tror informella samtal är oerhört viktigt i detta. Traditionella studier och vanliga språkkurser förbereder inte alltid så bra för dessa. Det är därför jag fortsätter skriva och diskutera om det här. Jag hoppas att jag kan hjälpa till lite.På samhällsnivån tror jag också samtal spelar en roll. Pratar vi mer med varandra över olika gränser kommer vi förstå varandra bättre. Så måste det väl ändå vara? Samtal borde vara en medicin mot fördomar och intolerans. Jag har skrivit om det förr, jag vet.1-minutssamtalSedan ett tag har vi en ny städerska på jobbet. Vi brukar tjingsa (heja) på varandra i korridorerna. Vi hinner vanligtvis med samtal på en fråga, ett svar. Jag försöker komma på sätt att föra samtalet ett steg framåt, när det passar. Senast frågade jag vad hon skulle göra i helgen. Hon skulle träffa sin syster. Nästa gång kan jag fråga vad systern gör.Ett begrepp för den här typen av relationer som vare sig är djupa eller involverade är “tunna band”. Det är pappa som lärt mig det men det används i lite olika sammanhang. Det handlar om återkommande, tämligen ytliga, relationer i vardagen. Ett exempel för mig är killen i korvkiosken på Järntorget. Jag har köpt mat där då och då i mer än 30 år. Vi säger mest hej till varandra och byter ett leende. Ett annat exempel är grannen jag kan växla ett par ord med ibland, utan att vi känner varandra närmare.När man säger att svensk kultur är lite enslig och ensam tror jag en faktor är att vi inte är så bra på tunna band. Många håller sig på sin kant (för sig själva). Har du exempel på tunna band från din vardag?Samtalets spikAtt bygga ett samtal kan vara som att koka soppa på en spik. Vad betyder det uttrycket? Det betyder att göra något av nästan ingenting. Det bygger på en folksaga. En luffare kommer till en gumma och säger att han kan koka soppa på en spik. Sedan lurar han henne att ta fram fler och fler saker ur skafferiet. Till slut blir soppan jättegod och full av ingredienser. Som jag minns sagan tycker gumman att det är fantastiskt att man kan koka så god soppa på en spik. Du kan läsa mer om uttrycket här på Wikipedia och lyssna på en version av sagan här.Samtal är likadana. Man börjar med en spik. En fras. En kommentar om jobbet. En suck över regnet i Göteborg. Sedan får man börja locka fram saker ur skafferiet. Vad finns det mer för matnyttigt som vi kan prata om? Det kan vara svårt på ens modersmål och ännu svårare på ett nytt språk.Jag tänker att man borde kunna öva på detta i språkundervisning. Diskutera exempel på situationer i vardagen och vad som går att säga i dem. Det är ett slags kreativ förmåga. Sådan går ofta att utveckla i grupp och genom att man tänker tillsammans.Och när vi ändå pratar om spikarDet finns fler uttryck med spikar. Om någon säger: “där slog du huvudet på spiken” menas att du träffade helt rätt. Det du sa stämde precis. Den tjockare delen på en spik kallas huvud. Det är den du vill träffa med hammaren när du spikar. Det förklarar uttrycket.“Sista spiken i kistan” är ett uttryck för att något negativt inte går att återkalla. Den negativa situationen går inte att undvika. När du ska begrava någon lägger du personen i en kista och sedan spikas kistan igen. När man spikar sista spiken är kistan redo att sänkas i jorden. Det finns ingen återvändo.“Spikat och klart” eller “det spikar vi” betyder att något är bestämt, att vi bestämmer det. När man spikar något sitter det fast. Det blir en metafor för att ett beslut eller en mötestid nu är fastslagen.Man kan också spika en avhandling (alltså en doktorsavhandling vid universitet). Det är en ritual för att offentliggöra en ny avhandling på universitetet. Traditionellt spikar man faktiskt upp ett exemplar av avhandlingen på en särskild anslagstavla.I min familj kallar vi en smal bit av en kaka eller tårta för en spik. Du vet när man inte orkar mer egentligen men bara vill ha lite lite till. Då kan man be om en spik, i min familj. Jag tror inte det är ett allmänt vedertaget uttryck.Vilka samtal bygger du i din vardag för tillfället? Har du några som pågått länge? Har du några nya på gång? Samtal är förmodligen en av våra viktigaste verktyg för att bygga social trygghet. De är något att vårda och ta på allvar. Bidra gärna till samtalet här med en kommentar eller ett mejl.I övrigt hoppas jag att du hittar något närande och värmande i söndagssoppans samtalsbuffé./Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Jag börjar med ett app-tips. Jag hade själv inte koll på denna. Med appen Libby kan du låna E-böcker och ljudböcker med ditt lånekort. Den kräver alltså att du har ett svenskt lånekort. Kanske funkar den i andra länder? Någon som vet?Jag laddade ner boken Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson. Hon verkar ganska hajpad (= får mycket uppmärksamhet). Förutom att böckerna uppskattas är hon med i TV-programmet Cyklopernas land på SVT. (Mamma gillade inte hennes bok Ultravåld för övrigt.) Så jag blev nyfiken.Två saker möter en när man läser en text. Innehållet och formen/stilen. Vad handlar det om? Hur är det skrivet? Jag kan vara intresserad av innehållet men ogilla stilen. Jag kan vara likgiltig inför innehållet men gilla hur det är skrivet. I bästa fall uppskattar jag båda. I värsta fall vare sig det ena eller det andra. När det kommer till Schunnesson är jag kluven 100 sidor in i boken. Men jag börjar nog landa i (≈ komma fram till) att jag gillar hennes stil. Jag har inte analyserat saken närmare. Men det är fart och fläkt i språket. Två saker som kan bidra till det är det informella språket och de korta meningarna.Innehållet då? Schunnesson börjar nog vinna över mig (≈ övertyga mig) även här. Huvudpersonen är långt ifrån ett dygdemönster (= en moralisk förebild). Hon ljuger, utnyttjar människor och är oansvarig med pengar. Ett slags modern antihjälte i storstaden. Romanen utspelar sig i Stockholm.Bibbs som hon kallas (kort för Elisabeth) är något slags B-kändis. Hon har haft en populär blogg när det var inne (=trendigt). Hon har varit programledare på MTV och deltagit i något slags kändisprogram på TV. När vi möter henne i bokens början verkar hon mest ha problem med pengar och sin pojkvän.Först kände jag distans till huvudpersonens liv. Varför ska jag bry mig om någon kändis i Stockholm? Sen började det kännas intressant ändå. Vi ser de här personerna på TV, i sociala medier och i skvallerblaskor (tidskrifter om kändisar). Det är en värld som är okänd för många av oss, definitivt mig. Därför kan det vara intressant att få följa ett subjektivt perspektiv inifrån i litteraturens form. Schunnesson har troligtvis egen erfarenhet av detta.Jag reflekterar också kring språk och kommunikation här. Den värld som beskrivs i boken är inte min. Jag kommer i princip aldrig i kontakt med den. Jag är tveksam till att jag skulle ha mycket att säga till karaktärerna i boken. De verkar leva i en annan verklighet, med andra värden och prioriteringar. Det verkar vara en värld som handlar mycket om status och prestige. Det påminner lite om Prousts sätt att levandegöra samhällshierarkier.Jag tillåter mig också en mer generell litterär spaning. Jag har nyligen läst böcker av Ottessa Mosfegh från USA och Constance Debré från Frankrike. Liksom Schunnesson skriver dessa författare fram kvinnliga huvudkaraktärer som ytterst självmedvetet bryter mot normer om hur kvinnor ska bete sig. Tittar vi lite tillbaka i Skandinavien så har vi författare som Birgitta Stenberg (Sverige), Suzanne Brøgger (Danmark) och Vigdis Hjorth (Norge) som på olika sätt bryter med normer för kvinnors sätt att vara och agera. Jag har bara läst den sistnämnda, för att vara ärlig. Mitt intryck är att självmedvetenheten i normbrotten hos de yngre författarna jag nämnde först är än mer övervägda och självmedvetna jämfört med tidigare generationers författare.Häng på om du vill. Dagarna, dagarna, dagarna verkar värd att läsa. Och jag blir nyfiken på Schunnessons övriga böcker. Kanske något några av er vill diskutera.Kommer du att tänka på några sociala världar som du inte har tillgång till? Finns det några sammanhang du tillhör som många andra är uteslutna från? Träffar du några kändisar till vardags rentav? Skriv gärna en kommentar eller ett mejl. Alltid roligt att få ta del av olika perspektiv.Jag önskar dig en lagom normbrytande söndag!/Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Mina föräldrar frågade trädexperten: “ska vi hugga ner eken i trädgården”. Experten på träd svarade: “en ek växer i 400 år och dör i 400 år, jag skulle inte hugga ner den”.Tidsperspektivet svindlar. Jag är glad om jag får leva i 100 år. Och när jag dör, dör jag knall och fall (= direkt). Ekens logik är en annan.Orden är gåtfulla. Lever man så lever man väl? Hur kan man dö i 400 år? Jag kan för lite om biologi i allmänhet och träd i synnerhet för att tolka uttalandet.Det finns minst två sätt att betrakta människans litenhet, rumslig och tidslig. Människan är en minimal prick i ett oändligt universum. En människas liv är försvinnande litet på en oändlig tidslinje Hela mänsklighetens historia är mindre än en millimeter.Även den höga eken står sig kort. Rymden expanderar. Eonerna sträcker ut sig.Trädets sammanhang är ofattbart. Tänk på solens ljus. Tänk på en enda foton (fotåån) Den ska färdas hela vägen genom rymden till bladets yta. Tänk på vattenmolekylen. Den ska färdas från markens fukt, genom stammen till kvistens yttersta spets. Lövet behöver ljus och vatten. Och luftens syre som omger det. Så kan det skapa näring åt trädet.Trädets sammanhang är både astronomiskt och mikroskopiskt. Det lever i två dimensioner som vi människor är utestängda från. Och dess tid är oöverskådlig. Eken kan födas innan mig och dö långt efter mitt sista andetag.Minns du dikten Jag knackar på stenens dörr?Ändå är de nära oss, träden. Jag ser dem från fönstret i min lägenhet. Jag kan känna deras doft. Jag kan röra vid deras bark. Deras massa ligger pressad på bordet bredvid mig, i böckerna jag läser.Och ändå berättar träden om ett sammanhang som är större än mitt. De är inte bara temat för en filosoferande svensklärares text. De utgör också hem och föda åt fågeln, ekorren och skalbaggen. Myran klättrar upp och ner längs dess stam. Jag vet inte varför. Syftet är okänt för mig.Filosofen Horatius fantiserade om att hans ord skulle motstå tidens tand. Ordet är poetens ek. Poeten fantiserar om att leva i evighet genom ordet. En story på Instagram lever i 10 sekunder. En text i din inkorg/på Substack varar i 10 minuter om jag har tur.De flesta av oss är vare sig ekar eller poeter. Vi gör saker här och nu. Vi lagar lunchlåda till imorgon. Vi planerar nästa veckas möten.Men våra handlingar ekar in i framtiden.De som kommer efter kan höra deras eko.*Som att jag ofta tänker på min farfar. Han var en lugn och plikttrogen man. Det var flera år sen han gick bort nu. Men jag minns hans småländska dialekt och hur han satt med sitt korsord. Hans sätt att vara skapar en återklang, ett eko i mig.Eken kommer eka även efter 400 + 400 år. Även den här texten är ett eko av alla ekar som ekat. Så kommer också våra ekon klinga en stund efter att sista tonen är spelad.Låt din söndags eko av forna söndagar klinga vidare till söndagar som komma skall, dina och efterkommandes.Lite grammatik:en ek / många ekar - ett namn på ett trädett eko / många ekon (substantiv)|att eka (verb) - när ljudet studsar tillbakaekar (presens)har ekat (perfekt particip) This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Att fylla jämnt är en grej. I alla fall här i Sverige. I fredags fyllde jag 50 år. När jag började skriva här var jag 46 år. “Age is nothing but a number”, som Aaliyah diktade.Skriver detta hos mamma och pappa. Ska käka middag och fira med dem. Vi satt uppe och snackade ikväll.Livet är en serie vägskäl, säger mamma. Hon tänker på när hon flyttade till Sverige. Det var inget planerat. Livet blev som det blev, steg för steg.Du har ju gjort ganska mycket, säger pappa. Han tycker att jag hunnit med mycket i livet.På spårvagnshållplasten ropar något “Hej!”. Jag tittar upp och ser en man i 30-årsåldern som puttar en barnvagn framför sig. “Jag lyssnar på dina poddar”, säger han. Det värmer får jag erkänna. Skönt att något gör skillnad för någon.Förra fredagen käkade jag middag på City Kebab i Göteborg. En kille känner igen mig. Han bjuder på en öl. Vi snackar lite. Han kommer från Eritrea. Han jobbar som snickare. Han har sett mig på YouTube. ”Du borde komma tillbaka till YouTube”, tycker han. Jag lovar att jag ska göra mitt bästa. Borde jag?Man hinner möta många människor under 50 år. Många har lärt mig något. Ni som är här lär mig något varje gång ni kommenterar. När perspektiven bryts. Det är då man lär sig något. Jag är tacksam för varje gång det händer.“GRATTIS på födelsedagen min bror”, skriver Sahro på WhatsApp. Det var längesedan som jag var hennes lärare. Jag berättar om Sahro ibland. Hon lärde mig något om att vara förälder. Hon lärde mig något om att vara förälder i ett nytt land. Ibland/alltid är barnen det viktigaste. Jag hoppas att det går bra för henne och hennes barn.Det gläder mig att min son är vuxen. Vi pratar om allt möjligt. Livet. Litteratur. Vi läser den chilenska författaren Isabel Allende tillsammans. Andarnas hus. Kanske har jag läst den förut. Han pushar mig att läsa nytt och läsa om. Jag vill kunna diskutera med honom.Lyssnar på Bob Dylan när jag skriver detta. Om gudarna vill så ska jag, min son och pappa se honom imorgon. Dylan kommer till Göteborg. Jag ärvde Dylan från pappa. Fint att kunna dela honom vidare till nästa generation. “Jag tycker om dina inlägg och den existentiella smak som ligger i bakgrunden av dina ord”, skriver Edwige i en kommentar. Orden värmer. Att lära sig ett språk är existentiellt. Det berör livet. Det berör identiteten. Vem var jag och vem kan jag bli?“I was born here and I’ll die here, against my will”, sjunger Dylan. Ingen av oss valde det här. Vi behöver varandra här. Jag tänker på Athena Farrokhzad. Jag tänker på Zadie Smith. Jag söker en gemensamhet.Medan jag skriver rör sig föräldrarnas hund i rummet. Saku heter han. Vi tycker om varandra. När jag kliar Saku i nacken behöver jag inte fundera på vem jag är. Språk blir oväsentligt (= inte viktigt). Han går och lägger sig på mattan igen.Pappa har rätt. Livets kapitel har varit många. Mamma har rätt. Det har varit många vägskäl. Jag har valt och vandrat vidare. Som jag tänker mig att du har, kära läsare. Längs vägen möts vi och behöver varandra.“I know I can’t win / But my heart just won’t give in”. Sången fortsätter. (Jag vet att jag inte kan vinna / Men mitt hjärta kan inte bara ge upp”). Vår längtan överlever oss.Dylan det alltså. Och Anne Carson har vunnit nobelpriset i litteratur. Hon skriver i Autobiography of red:A refugee population is hungry for words and aware that anything can happen. Words bounce. Words if you let them, will do what they want to do and what they have to do.Jag ska försöka översätta: “Gruppen av flyktingar hungrar efter ord och är medvetna om att vad som helst kan hända. Ord studsar. Om du tillåter orden, kommer de göra vad de vill göra och vad de måste göra”.Jag ska inte låtsas att jag är flykting. Jag har det ganska tryggt. Men även jag hungrar efter ord. Sällan känner jag mig hemma i språket. Svenskan sviker mig. Det spelar ingen roll vem jag pratar med.Men orden kommer göra det de vill och måste. Vi kan följa med språket.Mitt namn är Karl Aksel Cederblad. Varför Aksel? Mamma döpte mig efter sin favoritförfattare Aksel Sandemose. Han vill inte ha X i sitt namn. Det påminde honom korset. Korset påminde honom om döden. Han ville inte ha döden i sitt namn. Han skrev boken En flykting korsar sitt spår. Det är i den boken jantelagen formuleras. Jag borde läsa om boken.Aksel Sandemose flyr från den lilla ort där han växte upp. “I can’t even remember what it was I came here to get away from”, sjunger Dylan. (Jag kan inte ens minnas vad det var jag flydde ifrån för att komma hit). Jag vet inte om jag skulle säga att jag flytt från någonting. Har du? Kanske korsar jag mitt spår, nu när jag fyller 50. Många saker känns bekanta, om jag jämför med när jag var 25, hälften så gammal.Jag minns när jag bodde i Haga i Göteborg. Min vän Patrik hade sökt till scenskolan och misslyckats. Vi lyssnade på den här skivan, Time Out of Mind med Dylan. Sedan dess har vi bara setts en gång. Ett vägskäl.Det blev dags att gå och lägga sig här. Mamma och pappa var trötta. Vi konstaterade att vi älskar varandra. Jag satte mig att skriva.Och jag önskar dig en söndag som korsar sitt spår utan att fly./Kalle. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Förra texten handlade om att inte ha koll. Någon nämner ett namn som alla andra verkar känna till. Eller en låt eller ett tv-program. För mig händer det ofta med komiker. Inte skådespelare generellt alltså utan komiker som gör stand-up och tv-serier. Det intresserar mig inte så mycket bara.Ett annat stort hål i min sociala kompetens är fotboll. Väldigt många är intresserade av fotboll. Och det gäller folk från hela världen. Att heja på ett lokalt och ett internationellt lag, att ha koll på ligor och matcher och de senaste spelarna är en social tillgång. Folk verkar kunna prata om fotboll i all evighet. Jag kan bara inte engagera mig. Jag har försökt.Att inte ha koll på det gemensamma kan bidra till social ensamhet, i högre eller mindre grad.Det omvända dåDet är lika vanligt att ha intressen som ingen annan delar. För länge sedan jobbade jag för föreningen Fältbiologerna i Hälsingland, Gästrikland och Dalarna. Jag hjälpte en klubb med tre tjejer i Söderhamn, en liten stad strax norr om Gävle. En av tjejerna var Söderhamns enda punkare i sin ålder. I alla fall kände hon så. Hon hade ungefär samma stil som sångaren i The Cure. Det enda hon kände för Söderhamn var att hon vill flytta därifrån. Hon upplevde inte verklig gemenskap med någon. Så minns jag det.Så kan det nog vara för oss lite till mans (för många/de flesta). Jag köpte till exempel tre böcker i torsdags. Det var Birgitta Lillpers nya roman och diktböcker av Fredrik Nyberg och Marie Silkeberg. Jag har läst delar av alla nu i helgen. Men om någon frågar vad jag gjort är det knappast något jag kommer ta upp. Jag har några få vänner som är intresserade av litteratur, ännu färre som läser poesi. På jobbet har det i princip noll värde som social valuta.På en arbetsplats kan folk skapa allianser kring gemensamma intressen. Det kan vara intressant att studera. Två personer hittar varandra kring träning, några andra pratar om sina katter och en tredje konstellation (grupp) formas kring matlagning. Innan semestern hamnade jag på lunch med två kollegor med stort och liknande musikintresse. Plötsligt kunde vi sitta och prata musik i över en timme oavbrutet. Det hade inte varit lika lätt om en fjärde varit med som inte haft vårt intresse.De få nyfiknaJag har en kompis med en talang för att vara nyfiken. Jag minns första gången vi träffades under en flytt. Jag nämnde något om att jag var språklärare. Han började genast ställa intresserade följdfrågor. Jag insåg hur sällan jag är med om det. Om man hittar någon med gemensamma intressen kan ett samtal lätt fördjupas. Men att någon börjar fråga nyfiket om något som är nytt för dem, det är ovanligt. Jag försöker öva mig på det. Men det är inte så lätt. Jag kan tänka mig att det är ännu svårare på ett språk man lär sig.Å andra sidan borde det vara okej att fråga om en kultur som är ny för en. Min erfarenhet är att inte så många gör det. Jag vet inte varför. Känns det kanske ofint på något sätt? Vet man inte vad man ska fråga? Jag minns en kvinna som frågade om hur svenskar ser på hennes hemland. Det var en intressant fråga som var svår att besvara. Men det blev en intressant diskussion.Det egnaAtt vara ensam med sitt eget borde rimligen drabba många som är nya i ett land. Har du erfarenhet av det? Det måste vara en speciell situation att vara ensam från ett land eller ett helt kulturområde på till exempel en arbetsplats eller i en klass. Jag antar att det är personligt hur mycket man ser det som ett problem. Jag har en kille på jobbet som har väldigt smal musiksmak. Jag tjuvkikar ibland på vad han lyssnar på på jobbet. Han pratar gärna om det om han får frågan. Men jag gissar att ha inte förväntar sig det. Det hör till en annan sfär med andra människor. Antar att en del förhåller sig lika till sin nationella och kulturella tillhörighet på till exempel jobbet och i skolan.Men är det inte lite trist att man inte tar vara på folks olika erfarenheter. Både specialintressen och olika kulturella erfarenheter är berikande tänker jag. Vill vi inte ha ett klimat där det är lätt för folk att berätta om sina intressen och det som är viktigt för dem? När det gäller olika kulturer verkar det hjälpa med en större mångfald i en grupp. Min förra arbetsplats var sådan. På mitt nuvarande jobb finns en arbetsgrupp där flera har invandrarbakgrund. Det gör det mer naturligt att frågor om kultur och identitet kommer upp. Och det är ofta intressant att diskutera och lära sig mer om.Olika allmänbildningarJag frågor kollegan om det var en bra omgång av På spåret. Hon hade kunnat en 10-poängsfråga om Warszawa. En annan anslöt och berättade att han aldrig såg programmet i efterhand. Jag berättade att jag tagit en kebabrulle på City Kebab och slagit mig i slang med en ung eritreansk kille som kände igen mig från Svenska med Kalle. “En annan slags allmänbildning”, lade jag till. Och det är ju så det är tänker jag. Våra intressen och nyfikenheter drar oss åt olika håll. I den bästa av världar kan vi mötas och berätta om våra upptäckter och upplevelser. Alltför ofta håller vi oss på vår kant istället.Ja, vad tycker du? Är det utopiskt att önska sig bryggor över olikheter och mellan människor med skilda intressen och erfarenheter? Kanske vi bara ska låta folk vara ifred och sköta sitt. Jag tycker ändå en nyfiken värld låter mer intressant. Förhoppningsvis vill du vara med och göra den snäppet mer nyfiken.Skulle någon till äventyrs vara intresserad att läsa det senaste från Lillpers, Nyberg eller Silkeberg diskuterar jag förstås gärna de böckerna. Men vill du berätta något om de senaste nyheterna inom fotbollen funkar det också.Jag önskar dig en söndag i balans mellan det egna och det gemensamma./Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

– Jag ska gå och se Ina Lundström, säger kollegan.Jag känner inte till henne. Hon säger att det är stand-up. Jag säger att jag inte är så inne på stand-up. Hon berättar att hon varit med i tv-programmet På spåret. Jag säger att jag inte följer På spåret. Hon säger att hon utsågs till Årets göteborgare för några år sedan. Känns ju som någon jag borde hört talas om. Men det hade jag inte. Ina har tydligen flera utsålda shower nu i Göteborg. Framgångsrik med andra ord. Kollegan går. Jag kollar upp Ina på Instagram. Känner inte igen henne. Men hittar ett roligt klipp där hon pratar om svensk humor. Hon bär också en Roffe Ruff-tshirt (rappare från Göteborg). Det lovar ju gott (ger positiva förväntningar). Jag skickar ett meddelande till kollegan: “Nu vet jag vem Ina Lundström är”. Hon replikerar “hon är fantastisk!”. När jag googlar vidare inser jag att jag lyssnat på Ina förut. Hon är en av de som ligger bakom (skapar/är ansvarig för) podden Flashback Forever. Om du inte känner till Flashback är det ett svenskt internetforum. I princip inget censureras där*. Man kan alltså hitta ganska extrema trådar med kontroversiellt innehåll. Bra att känna till om du kollar. Men det finns också många roliga trådar om vad som helst. I podden diskuterar Ina och de andra värdarna roliga trådar på Flashback som de har hittat. Det är riktigt roligt ibland.Det där klippet om svensk humor då? Ina får frågan om det finns någon typisk svensk humor. Hon svarar att det är typisk svenskt att skämta om vem som är bonnigast. Bonnig är ett milt nedsättande ord om någon som kommer från landet. Det bygger på negativa stereotyper alltså, om till exempel klädstil, hur man pratar eller vilka åsikter man har. Ina menar att skämt om det funkar i hela Sverige eftersom alla var bönder några generationer tillbaka. Jag kan inte säga att jag känner igen det. TV-serien Macken skämtade om bonnighet på sätt och vis. Men den är från 80-talet. Ina vet säkert bättre. Hon är ju professionell komiker. Har du stött på att folk skämtar om bonnighet?5 minuter senare kommer nästa kollega förbi och säger trevlig helg. Hon ska hem och titta på just På spåret. Hon tycker att det är höstens höjdpunkt. Hon blir tydligt förvånad när jag inte tittar på det. Jag ser något avsnitt ibland om jag är hemma hos mina föräldrar när det sänds. Men det är inget jag följer. Har du sett det?Det är faktiskt en specfik form av utmaning att navigera ett samtal om något man inte känner till. Eller där någon tar något för självklart. Det borde hända den som lär sig svenska ofta. Det finns ett slags normer för vad alla självklart borde känna till, och kanske uppskatta också. Det är lätt att känna sig lite dum när man har missat något sådant. Jag tycker det brukar fungera att vara nyfiken på det den andra berättar om. Vissa personer reagerar alltid med ointresse eller skepsis (misstänksamhet) mot sådant de inte känner till. Det stänger konversationen. Bättre att vara öppen och intresserad, tycker jag. Inte minst om man lär sig ett språk. Det är den där konsten att intressera sig för det man inte är intresserad av som jag pratar om ibland.Jag fick förresten ett annat tips tidigare i veckan. En annan kollega frågade om jag sett Yung Leans senaste video. Kollegan beskrev det som “den sjukaste musikvideo han sett” (alltså väldigt bra). Jag antar att han menar det här liveframträdandet. Dansen är onekligen imponerande. Yung Lean är/har varit oerhört framgångsrik. Jag har aldrig riktigt fattat grejen. Ett intressant livsöde dock. Det finns en dokumentär på SVT Play som heter Yung Lean - In my head. Den tyckte jag var intressant.En sensmoral av ovanstående är att den som vill lära sig om ett lands kultur behöver ta impulser från många människor. Jag har skrivit ganska mycket om sånt som intresserar mig de senaste breven. Finlandssvensk poesi till exempel. Men för någon annan är helt andra saker intressant. Det säger väl sig själv (är självklart). Men kan vara bra att påminna sig om ändå. Det går till exempel inte att skriva en lärobok som faktiskt representerar folks intressen och vad som är populärt. Det varierar för mycket mellan olika människor.Zara Larsson är jättepopulär. Jag orkade se en halv låt när hon spelade på Way Out West. Det var stor uppståndelse när Swedish House Mafia ställde in sin konsert i Göteborg på grund av vädret. De fyllde hela Avenyn dagen efter med en spontan gratisspelning. Jag kan personligen inte tänka mig något mer ointressant. Smaken är som baken.För att mina tips här i brevet ska bli mer generella försöker jag dela med mig av vad andra uppskattar och nämner för mig. Förhoppningsvis kan du som läser upptäcka nya saker ibland.Min mamma läser ju väldigt mycket hela tiden. Det hon har tipsat om på senare tid är romanerna Inkokt Ruda av Klas Östergren och Ultravåld av Tone Schunneson. Den senare kan du se ett boksamtal om från Bokmässan här. För egen del har jag läst ut romanen Felicia och Vergilius - en kärlekshistoria av Magnus William-Olsson. Det var en riktigt fin skildring av barndom, lek och fantasins makt. Jag ser fram emot att läsa Birgitta Lillpers nya roman Doften, när de rörde sig genom porsriset. Min bokhandlare hade inte den inne. Hon har själv lämnat Dalarna utan att ta med sig någon kärlek till hembygden. Detta har spillt över på Lillpers som kommer från Orsa så hon har inte läst henne och inte tänkt att någon annan är intresserad heller. Rätt roligt faktiskt. Lillpers är en av mina absoluta favoriter bland svenska författare.Slutligen är jag övermåttan förtjust i Malte Perssons fantastiska rimmade nonsens i boken Den fördrivna tiden. Malte är en riktig trollkonstnär med orden och när han inte behöver bry sig så mycket om temana blir den lingvistiska leken helt halsbrytande ibland. Kolla in något av detta om det lockar. Eller tipsa mig om något.Hoppas denna söndag överraskar dig med något yrvaket nyfiket nytt!/Kalle*Med att inget censureras på Flashback menar jag att inga ämnen censureras. På forumet kan deltagarna diskutera vilka ämnen de vill. Därför kan man stöta på extrema åsikter i trådarna. Det finns vad jag vet inget olämpligt bildmaterial på forumet. Kan vara bra att veta. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Låt mig pröva en tanke jag fick när jag läste på om Edith Södergran. Jag tänker på vad vi gör med berättelser om kända personer. Jag menar konstnärer, artister, författare, kulturpersoner, politiker, kändisar och så vidare. Vi kan inkludera alla som är offentliga. Men jag tänker framförallt på författare just nu.Bilden av EdithMånga som pratar och skriver om Edith Södergran upprepar samma sak. Blanda inte ihop diktjaget i dikterna med privatpersonen. Det gjorde man tydligen mycket förr. Det finns inte jättemycket biografiska fakta om Edith Södergran. Ibland har man skrivit hennes biografi utifrån hennes dikter. Men man har inte haft så mycket stöd för att tolka det så. Det har varit spekulativt.Ett problem är förstås att man berättar en berättelse som kanske bara är fantasier. Man skapar då också en bild av poeten som blandar ihop sig med hennes verk. Bilden av konstnären påverkar hur vi tolkar konstverket.En annan risk är att vi förminskar Södergrans poesi. Vi missar vad hon gör poetiskt när vi tolkar dikterna för personligt. Hennes “jag” i dikterna skriver fram ett nytt subjekt. Hon gestaltar ett nytt sätt att vara och tänka som människa. Det intressanta är inte vad dikterna säger om privatpersonen Edith. Det viktiga är att hon skapar nya sätt för oss att vara. Då kan vi tolka Södergran mer idéhistoriskt än biografiskt. (Alla läser och tolkar förstås som de vill. Litteraturvetenskapen har rört sig bort från biografisk tolkning. Jag är nyfiken på vilka tolkningar som kan ge oss mest. Och av att reflektera över den här frågan.)Det här med uttrycket skriva fram. Låt mig säga något om det. Jag tycker det är lite intressant. Jag har framförallt hört det i akademiska sammanhang. Från Korp Språkbanken får jag 623 träffar på “skriva fram”. Då har jag inte sorterat ut meningarna där det är partikelverb. Det är i alla fall inte jättevanligt. Ett exempel därifrån är “skriva fram landsbygden”. Det betyder ungefär att gestalta eller skapa en bild av landsbygden. Skriva fram betonar att texten konstruerar ett sätt att tänka om landsbygden. Jag tror det hänger ihop med tankar om att språket är med och skapar verkligheten. Bara mina spekulationer”.Och Karin BoyeMitt intryck är att kvinnor oftare tolkas personligt och privat på det här sättet. Nu har jag inga källor att referera till. Men det är något som upprepas i många diskussioner om mottagandet av litteratur. Hur det än är med det, fick diskussionen om Edith Södergran mig att tänka på en annan känd kvinnlig poet, Karin Boye. Här har man på liknande sätt tolkat privatpersonen genom dikterna. I Boyes fall finns andra intressanta saker att ta upp dessutom.För några år sedan läste jag Johan Svedjedals biografi om Karin Boye. Där diskuterar han tidigare biografier och tolkningar av personen Boye. I en podcast som du kan hitta här säger Svedjedal att “Karin var en kul tjej, det glömmer vi ofta”. En anledning kan vara att hennes självmord har påverkat tolkningen av hela hennes liv. Jag tror också att hennes högtidliga och allvarliga dikter påverkar bilden av personen. Det är lätt att tänka sig en väldigt seriös person vid pennan, när man läser henne.Och än sen då?Vad spelar det för roll vad vi tror om gamla poeter? Jag tror det finns flera skäl att tänka på det. Om jag börjar med det mest generella. Jag tror det säger något om hur vi skapar berättelser och föreställningar om andra människor. Vi kan kalla det fördomar. I så fall får vi acceptera att vi alla gör det hela tiden. Det är ytterst mänskligt. Men vi kan vara skeptiska och kritiska mot våra förhastade slutsatser om andra.Jag tror det här är viktigt när vi diskuterar frågor om invandring och integration. Det är väldigt lätt att köpa (acceptera) generaliserande tankar om hela grupper av människor. När sådana sätts i spel politiskt kan det bli farligt. Det vi kan göra är att granska och utmana sådana fördomar, hos oss själva och andra. Det kan börja med den enkla frågan “stämmer det där verkligen?” eller “är det så enkelt?”.Jag har säkert nämnt det förr. Men det här anknyter till författaren Chimamanda Ngozi Adichies TED-talk om faran med en enda berättelse. Vare sig vi pratar om en människa eller en grupp så finns det alltid flera perspektiv som är giltiga. Människor är komplexa. En beskrivning eller berättelse kan inte fånga in oss. Karin Boye kan både vara en högstämd skald och en kul klipsk självironisk tjej.Och ännu mer än sen då?Och sen fungerar personer som Boye och Södergran som exempel på vad vi kan säga, skriva, skapa och göra i offentligheten. De blir mönster för vilka vi kan vara. Och vare sig vi vill det eller inte kommer de också läsas som kvinnor. Och då blir de exempel på vad kvinnor kan göra och vara i offentligheten. Vi kan berätta berättelser som begränsar eller berättelser som öppnar. Vi kan odla enfald och entydighet eller mångfald och mångtydighet. Alla former av uttryck som bryter eller skaver mot en norm har potentialen att skapa mer utrymme. Mer utrymme för oss alla tänker jag. Det är därför jag tror Vierge Moderne var så djärv (modig) på sin tid. Få kvinnor hade uttryckt sig på det sättet vid den tiden.Än män då?Men gäller det här verkligen bara kvinnor? Det känns vanligare att prata om begränsande stereotyper i samband med kvinnor. Men samma diskussion finns om män, mansroller och maskulinitet. Jag kom att tänka på ett exempel. För länge länge sedan, när jag bodde i Gävle faktiskt, läste jag boken Ställd (Stiffed på engelska) av Susan Faludi. Den handlar, som jag minns det, om hur föreställningar om maskulinitet begränsar och skadar män. Jag minns särskilt hur hon tolkade rockstjärnan Anthony Kiedis, sångare i Red Hot Chili Peppers, i relation till den maskulina rockstjärnemyten. Jag minns att jag tyckte det var intressant. Jag var stort Chili Peppers-fan på den tiden. Tesen var ungefär att Kiedis fallit offer för sina egna föreställningar om den manliga rockstjärnan. Poängen i det här sammanhanget: diskussionen handlar lika mycket om män som kvinnor och bortom den dikotomin.Ett sidospår kan vara basisten Flea som nyligen släppte en jazzskiva. Han berättade i en intervju om sin djupa osäkerhet att spela jazz och att dela sin musik med jazzmusiker. Där har vi en annan typ av föreställning som håller tillbaka: “jag är bara en rock dude, jag får inte göra det här”.Och varför inte en filosof när vi ändå är igång?Jag har länge velat läsa den rumänske filosofen E. M. Cioran. Han är känd för att vara en extrem pessimist. Jag brukar finna sådana upplyftande att läsa. På biblioteket hittade jag en översättning av hans första bok On the heights of despair (på förtvivlans höjder). Det är verkligen en beckmörk buffé Cioran bjuder in till. Kapitlen heter saker som The passion for the absurd, Weariness and Agony, Despair and the Groteusque, The World in Which Nothing Is Solved och så vidare. En lång radda munterheter.I alla fall är det intressant att läsa översättaren Ilinca Zarifopol-Johnstons förord. Han skriver om översättarens relation till författaren: “Like Jacob who wrestled a mysterious being all night long, the translator struggles silently with the author until he blesses him or lets him go. Like Jacob, he wants to know his opponent, to see him face to face…”Han berättar han om när han träffar Cioran. Han hoppas att författaren ska vara en “ung” gammal man (Cioran är då 80 år gammal). Genom texter föreställer sig Ilinca en ung man som krockar med den riktiga personens ålder. Och han blir inte besviken. Han träffar en vital äldre herre som inte vill ta hissen och tar med honom på en rask promenad genom Paris. Just det, Cioran flyttade till Frankrike och skrev efter det på franska. Ännu en historia om exil och att byta land och språk.De flesta har väl någon erfarenhet av att träffa en person vi läst eller sett på scen eller i en film? Sådana möten kan vara intetsägande, pinsamma, göra en besviken eller i bästa fall överraska en positivt. Sällan är väl en person som man tänkt sig? Sådant kan ändå vara värt att fundera över när vi lätt skap… This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.Så skriver poeten Edith Södergran i förordet till sin andra diktbok Septemberlyran. Här har vi att göra med en kaxig poet. Hon skriver dikt på svenska som ingen gjort innan. Hon är nästan först med att skriva fri vers. Det innebär att hon överger traditionella rim och rytmer. Raderna är olika långa. Södergran introducerar modernismen på svenska språket. Hennes produktion är ganska liten. Mer om det snart. En kaxig poet som tar plats som kvinna i den mansdominerade litterära offentligheten. Hon revolutionerar dessutom poesin på svenska. Och hon läses än idag. Din lokala bibliotekarie kommer älska att hjälpa dig hitta Södergrans poesi.Hur hamnade jag här?Jag nämnde väl att jag läste svår samtida poesi i förra texten? Det var det som fick mig att tänka på Szymborskas Samtal med stenen. Jag satt där förra helgen med de nya svenska poeterna och kände mig småkorkad (inte så intelligent). Då fick jag tanken att jag borde gå tillbaka till början. Äldre dikter som jag tyckte var svåra förut. Borde inte de kännas lättare nu? Det skulle stärka självförtroendet. Och ge mer kött på benen (mer kunskap och kontext) för att läsa ny poesi. Så tänkte jag. Men vadå början? Jag tänker inte i första hand på Georg Stiernhielm, Carl Michael Bellman, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Anna Maria Lenngren, Erik Johan Stagnelius, eller ens Gustaf Fröding. De här äldre grejerna är supercoola. Det finns massor att hämta. Låna gärna en antologi och pröva att läsa.Men jag är sugen på att komma djupare in i den moderna poesin. Så “början” för mig blir när den föds i svenskspråkig poesi. Jag tittade i bokhyllan. Och Edith Södergran kändes mest rätt av det jag har hemma.Lite om hennes livSödergran fick ett kort men intressant liv. Hon föddes 1892 i Sankt Petersburg men familjen flyttade snart till byn Raivola på Karelska näset. Då tillhörde byn Finland om jag fattar historien rätt. Nu ligger den i Ryssland. Södergran var i alla fall finlandssvensk. Hennes modersmål var svenska. Men hon gick i tyskspråkig skola i Sankt Petersburg. Där lärde hon sig tyska, franska, engelska och ryska. Hon fick också en gedigen grund i klassisk litteratur och konst. Det kan vara värt att tillägga att familjen hade det gott ställt (hade bra ekonomi) när Södergran var barn. Det kom att ändras senare.1908 blev Södergran sjuk i tuberkulos. Hennes far hade dött av samma sjukdom. Det fanns ingen riktigt bra behandling av sjukdomen på den här tiden. Det man gjorde var att spendera tid på sanatorium där man fick frisk luft och bra mat. Edith var inlagd på sanatorium i både Finland och sedan Schweiz. I Schweiz fick hon kontakt med många skrivande och tänkande människor. Hon fick ny inspiration från europeisk litteratur, konst och filosofi. Kan tilläggas att Södergran tog mycket inspiration av filosofen Friedrich Nietzsche (som även Karin Boye lite senare).Viktiga för Södergrans litterära karriär blev vännerna och författarna Hagar Olsson och Elmer Diktonius. De stöttade henne, marknadsförde henne och gav ut hennes sista diktsamling Landet som icke är postumt (efter Södergrans död).Det finns massa intressant att läsa om Södergrans liv och historien som påverkade det. Här har jag tagit fakta från Wikipedia och diverse poddar. Sök på Edith Södergran på till exempel Spotify så hittar du flera intressanta podcastavsnitt om poeten och poesin.Några nedslag i dikternaDagen svalnarI debuten Dikter från 1916 hittar vi den berömda dikten Dagen svalnar. Ett fint minne från universitetet är när min lärare läste och tolkade den här dikten högt för oss under en föreläsning. Dikten består av 4 delar och har en starkt erotisk ton:Tag min hand, tag min vita armtag mina smala axlars längtan…ochDu kastade din kärleks röda rosi mitt vita skötejag håller fast i mina heta händer —din kärleks röda ros som vissnar snart…Allra mest känd är sista delen som jag citerar i sin helhetDu sökte en blommaoch fann en frukt.Du sökte en källaoch fann ett hav.Du sökte en kvinnaoch fann en själ —du är besviken.Här ser vi ett tema som återkommer i Södergrans poesi, kvinnorollen och förväntningar på kvinnor. Både genom sitt liv och i sin poesi utmanade hon hur kvinnor skulle leva och skriva. Det fina tycker jag är att dikten är öppen nog att läsas generellt. Många kan känna igen sig i att begränsas av någon annans förväntningar. Dikten är ganska enkel men fångar in något djupt mänskligt som vi kan läsa både mot den historiska kontexten och våra personliga erfarenheter. Det är sådant som skapar klassiker.Vierge ModerneDet känns naturligt att gå över till en annan känd dikt som heter Vierge Moderne, också den från debutsamlingenVierge betyder jungfru (oskuld, kvinna som inte har haft sexuellt umgänge) på franska. I dikten talar en modern jungfru. Jungfrun hittar vi i fler dikter av Södergran. Vi kan fortsätta tolkningen av den metaforen i kommentarerna om någon vill.Notera först formen. Litteraturvetare pekar ut att Södergran här skriver fram ett modernistiskt jag, en fri individ som skapar sig själv. Hon använder en typisk modernistisk form där det första ordet upprepas genom hela dikten. Walt Whitman är till exempel känd för det. Även om det är fri vers arbetar Södergran här med diktens rytm som understryker diktens kraft och självförtroende.Jag skulle säga att det är en oerhört kaxig dikt. Poeten gör sig till talesperson och levande exempel på en ny tid med nya fria villkor. Hon föregriper också vår tids diskussioner om sexuell identitet med första radens Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag föreställer mig att Södergrans läsare under hennes tid fann det provocerande eller fascinerande.Landet som icke ärDet finns alldeles för många bra dikter att prata och skriva om. Jag nöjer mig med en till från den sista diktsamlingen med samma namn Landet som icke är. Läs den först om du vill och så några kommentarerJag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är jag trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom landet som icke är.Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka vår sargade pannai månens dagg.Mitt liv var en het villa.Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –vägen till landet som icke är.I landet som icke ärdär går min älskade med gnistrande krona.Vem är min älskade? Natten är mörkoch stjärnorna dallra till svar.Vem är min älskade? Vad är hans namn?Himlarna välva sig högre och högre,och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmoroch vet intet svar.Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.Jag läser dikten som både metafysisk, existentiell och metapoetisk (dikt om dikt). Kanske har jaget i dikten hittat vägen till ett faktiskt paradis. Är det i så fall ett kristet eller hedniskt? Runor konnoterar ett hedniskt sammanhang. Min älskade med gnistrande krona ger mig bilden av en frälsargestalt. Mina associationer går till Jesus törnekrona.Det sätts upp ett motsatsförhållande mellan livet och det paradisiska tillståndet. Det känns nästan platonskt. Het villa syftar här på en illusion eller fantasi, tänk dig som hallucinationer när du har feber (inte villa som i hus alltså). I landet som icke är befrias vi och kan svalka oss. Det låter lite som att vi både släpper våra begär och kan se sanningen.Det finns också en paradox i att människobarnen drunknar i ändlösa dimmor och vet intet svar men ändå är de ingenting annat än visshet. Den här dikotomin (motsatsen) kan läsas mot flera filosofiska och andliga traditioner. Kanske kan Södergrans idéhistoriska kontext ge ledtrådar. Tanken på att vi är vilsna och förblindade men också bär sanningen inom oss känns välbekant. Återigen kan vi stanna upp vid Södergrans självförtroende. Hon tar självklart på sig profetens roll och uppenbarar något för läsaren. Vi ser igen det erot… This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Jag har inte den blå boken Dikter 1945-2002 med översättningar av Wisława Szymborskas poesi. Men den står i mina föräldrars bokhylla. Jag bad pappa att skicka foton på dikten Samtal med stenen. Du kan läsa den längst ner i brevet.Jag har förut skrivit om ett av mina tidiga minnen av poesi. Det var pappa som läste Nils Ferlin för mig. Ferlin och Szymborska har liknande kynne (karaktär, sinnelag). De har både en milt ironisk och humoristisk inställning till människan och samhället.Det var en kursare (kurskamrat) på universitetet som fick in mig på Szymborska. Vi läste henne tillsammans och diskuterade dikterna. Samtal med stenen har varit med mig i snart 20 år. Jag kom att tänka på den igår. Spontant fick dikten en ny innebörd. Motivet att inte släppas in aktualiserades på nytt. Vi kommer dit snart.En metafysisk fantasiFilosofen Immanuel Kant skrev om vad vi kan veta. Verklighetens sanna natur kallade han tinget i sig. Hans tes är att vi inte kan veta något om hur världen verkligen är. Tinget i sig är för alltid onåbart för oss människor.Den svenska poeten Hjalmar Gullberg har faktiskt skrivit en dikt om tinget i sig. Det är stackars adjunkt Örtstedt som i drömmen får ett paket direkt från Kant. Du kan läsa dikten längst ner.Szymborskas diktjag längtar efter en personlig kontakt med världen och naturen. Hon knackar på stenens dörr. Hon ber att få komma in. Hon vill se och till och med andas in stenen. Hon har hört om vackra salar. Hon planerar att göra samma sak med bladet och droppen. Hon lovar att det enda hon ska ta med sig är ord. Hon ska berätta om sin upplevelse och ingen kommer tro henne. Men stenen säger nej.Poeten är inte värdig att komma in. Hon har inte det rätta delaktighetssinnet. Hon har inte ens fantasi nog. Synen räcker inte till. I slutet skrattar stenen hånfullt åt poeten och säger att den inte har någon dörr alls. Människan är för alltid utestängd från naturens innersta väsen. Vi är dömda att leva på avstånd.SpråketDe ord som Szymborska vill ta med sig kan vara själva förbannelsen. Seendet och språket är nära sammankopplade. Den som ser är skild från det sedda. Ordet är skilt från det ordet betecknar. Människan står ett steg från naturen. Vi kan inte komma in. Vi är inte inbjudna. Vi är dömda att betrakta och tala om. När Szymborska försöker tala till blir hon avvisad och utskrattad.Människans tillvaro präglas av begär. Det temat återkommer i andliga och filosofiska traditioner. Det kan vara begär efter andra människor, makt, pengar eller status. Det kan också vara begär efter kunskap. Kants insikter innebär ett slags besvikelse. Szymborskas längtan blir obesvarad. Vi kan inte komma i närkontakt. Vi kan inte få perfekt kunskap om naturen. Det är slutsatsen. Hjalmar Gullbergs huvudperson Örtstedt blir skräckslagen när han får möjligheten i drömmen.Konsten och poesinSå har jag tolkat dikten innan. Igår slog mig spontant en annan tolkning. Jag har de senaste dagarna försökt läsa böckerna Ägt av Alva Hedberg och Mullvadens kärlek till buffeln av Erik Lindeman Mata. Båda är svårlästa och svårtillgängliga, särskilt den senare.Då slog det mig att Szymborskas dikt kan läsas som att den handlar om poesin själv. Läsaren försöker komma in i dikten, försöker få tillträde till konsten men avvisas hela tiden. Man tror att det finns något vackert därinne men man får inte se det.Jag tror absolut inte att Szymborska avsåg den läsningen av dikten. Det finns inte tillräckligt stöd i texten för det. Men inget förbjuder oss att associera. Konst och litteratur kan verkligen kännas så ibland, att den stänger oss ute. Det är lätt att känna sig dum. Man kan också bli lite irriterad. Varför ska det vara så svårt och märkvärdigt med konst?Och allt annat som stänger uteOch vi kan låta associationerna vandra vidare. Det finns så många sammanhang som säger stopp, här är du inte välkommen. Det är inte bara stenen som inte har någon dörr. På samma vis är det med många sociala sammanhang. Du vet inte ens vart du ska vända dig. Ingången är gömd. Du kan inte se var du ska knacka på. Jag lämnar till dig att fylla på med exempel.Jag vill tillägga att jag vet att polska och svenska skiljer sig mycket åt. Szymborska skriver på rim tror jag. Det återges inte i översättningen. Polskan har också kasus vilket ger en stor frihet att anpassa meningarna och ordföljden. Svenskan är på det sättet ett mindre flexibelt poetiskt språk. Det påverkar förstås också översättningen. Men jag kan inte polska så jag får hålla till godo med översättningen.1996 tilldelades Wisława Szymborska nobelpriset i litteratur. Du kan läsa mer om det på nobelprisets hemsida. Där finns också dikter på polska, svenska och engelska.Som alltid är du välkommen att fråga, kommentera och reflektera vidare. I regel svarar jag med en veckas fördröjning.Så länge får vi hoppas att vår knackning besvaras och att vi ges tillträde till denna söndag./KalleDikternaSamtal med stenenJag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag vill stiga in i ditt inre,se mig omkring,andas in dig ordentligt.«»Gå din väg,« säger stenen.»Jag är ogenomtränglig.Slår man oss också i bitarär vi ogenomträngliga.Mal man oss också till sandsläpper vi ingen in.«Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag kommer av pur nyfikenhet.Livet är den enda chansen.Jag ämnar går runt i ditt palatsoch sedan bese även bladet och droppen.Jag har så lite tid på mig för att hinna allt.Min dödlighet borde röra ditt hjärta.«»Jag är av sten«, säger stenen,»och nödgas hålla mig allvarlig.Gå härifrån.Jag har ingen skrattmuskel.«Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag har hört att du har stora tomma salar,skådade av ingen, vackra i onödan,dova, utan ekot av någons steg.Erkänn att du själv vet ganska lite om det.«»Stora och tomma salar«, säger stenen,»men det finns inte plats i dem.Vackra, kanhända, men ingentingi dina arma sinnens smak.Du kan leva med mig men aldrig uppleva mig.Med hela min yta vänder jag mig till dig,med hela mitt inre vänder jag ryggen till.«Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag söker ingen fristad för evigt i dig.Jag är inte olycklig.Jag är inte hemlös.Min värld är värd att återvända till.Jag ska gå in och gå ut med tomma händer.Och som bevis på att jag verkligen har varit därska jag ingenting framlägga utom ordsom ingen kommer att tro på.«»Du kommer inte in«, säger stenen.»Du saknar delaktighetssinne.Inget sinne kan ersätta delaktighetssinnet.Inte ens synen skärpt till allseendetjänar något till utan delaktighetssinne.Du kommer inte in, du har knappast i sinnetansatsen till detta sinne, fantasin.«Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag kan inte vänta i två tusen sekelpå att få komma under ditt tak.«»Om du inte tror mig«, säger stenen,»vänd dig till bladet, det ska säga som jag.Till droppen, den ska säga som bladet.Fråga till slut hårstråt på ditt huvud.Jag sväller av skratt, ett jättelikt skratt,som jag inte kan skratta.«Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.«»Jag har ingen dörr«, säger stenen.Tinget i sig (av Hjalmar Gullberg)En vinterafton läser Örtstedt Kant och finner honom verkligt intressant. Men filosofens tyska flyter tungt. Snart somnar över boken vår adjunkt. I nattens dröm gror dagens tankesådd. Kant illustreras och blir lättförstådd. Det kommer, svept i brokig omslagsfärg, Till Örtstedt ett paket från Königsberg. Aktas för stötar! Står det utanpå med petig stil som verkar rokoko. Avsändare och varans fabrikant är ingen mindre än professor Kant. Han granskar lådan vid sin fönsternisch. Det står som innehåll: DAS DING AN SICH. Kring tinget i sig själv, de vises sten, är sinnevärlden blott ett brokigt sken. Vem törs dock rycka undan slöjan kring den rena verkligheten, tingens ting? Adjunkten Örtstedt ryggar bort bestört från det som ingen sett och ingen rört. Om gåvan i hans grova händer sprack! - Han returnerar den med tusen tack. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

»Så du är en läsare alltså?«Jag har stoppat poeterna Fredrik Nyberg och Lars Mikael Raattamaa på festivalområdet. Jag börjar något i stil med »det är ju inte så ofta man hoppar på poeter i offentligheten«. Fredrik håller med medan Lars Mikael invänder att det faktiskt händer ibland. Jag har sett dem här tillsammans tidigare år. Och eftersom jag läst dem båda kändes det lite kul att säga hej.Fredrik undrar om jag också skriver. Jag svarar att det gör jag inte. Inte riktigt sant förstås men känns inte som sammanhanget att pitcha Svenska med Kalle. »Så du är en läsare alltså«, säger Fredrik. Det är något milt komiskt med den frågan. Det är förmodligen fler personer som skriver poesi än som läser den. Fenomenet har diskuterats på poesipodden Örnen och kråkan. Här står alltså en livs levande läsare framför de två poeterna. (Undrar om de läser mycket poesi själva.)Fredrik Nybergs två näst senaste diktsamlingar har jag faktiskt läst i sin helhet. Märkliga skapelser som bland annat fantiserar om hemliga tunnlar under Carl Von Linnés bostad. Raattamaa har jag läst mer fläckvis. Han har publicerat en filosofisk essä om förorten, med tonvikt på Angered. Den har jag läst men har bara vaga minnen av innehållet. Sedan har han skrivit en fantastisk dikt om barn som länsar en sopstation efter att samhället kollapsat. Den finns i en antologi med politisk dikt sammansatt av författaren Göran Greider.Något av allt detta hann jag bara antyda i mitt korta samtal med poeterna innan jag lämnade dem ifred. Med tog jag mig en fundering om det här med att vara läsare. Kultur är ju ingenting utan sin publik. Det är inte mycket lönt med en bok som ingen läser. En teaterföreställning utan någon som tittar blir ett sorgligt spektakel.En gång för länge sedan såg jag Margareta Krook på Dramaten i Stockholm. Hon satt ensam på scenen i en tronlik stol. Hon var majestätisk i sin uppenbarelse (som jag föreställer mig att hon alltid var). När jag satt där på andra eller tredje balkongen slog det mig att jag var lika viktig som hon. Det är ju att jag är här och tittar som ger mening åt hennes konst, tänkte jag. Drabbades jag månne av hybris? Måhända (kanske) satt det någon viktigare på parkett.Jag kommer att tänka på den somalisk-amerikanska poeten Ladan Osman. I en intervju pratar hon om vikten av att stötta det poetiska communityt där hon bor. Besöka uppläsningar. Köpa böcker. (Har för övrigt bara läst hennes debutbok. Hon har släppt två till. Kanske någon mer som vill läsa?) Ett annat exempel var mina två professorer i dramatik på Göteborgs universitet, när jag studerade litteraturvetenskap. De var båda flitiga teaterbesökare. Du kunde se dem även på de mindre teatrarna. Det är något fint med människor som bevarar sin entusiasm för konsten. Även om de hade ägnat sig åt konst akademiskt under många år hade de sin passion kvar.Även vi vanliga dödliga är viktiga. Kultur är ett socialt och kollektivt fenomen. Genom att uppleva, delta och diskutera håller vi kulturen levande. Alla kan dra sitt strå till stacken, vare sig det handlar om att besöka den lokala filmklubben eller handla böcker från en bokhandel i ditt område.Och lär du dig svenska finns det något fint med att upptäcka vår kultur. Vi är ett litet och obetydligt land. Det är alltid trevligt när någon har engagerat sig för att upptäcka vad Sverige har att erbjuda, både bakåt i tiden och här och nu. Innan sommaren tog jag en fika med en kvinna som ville bli svenska som andraspråks-lärare. Efter ett tag gled samtalet in på litteratur och det visade sig att hon hade koll på klassiska svenska författare som Karin Boye och Pär Lagerkvist. Sånt är imponerande. Det finns många svenskar som knappt har läst dem.Engagerat fokusDet är förstås fint att lära sig mer om en kultur och stötta konst där man bor. Men vad är poängen egentligen? Om det finns någon? Jag tror förstås det finns flera. Men en central poäng tror jag “helt enkelt” är att skänka sin tid, sin uppmärksamhet och inte minst sitt engagemang till något som en annan människa skapat.Vi kan rikta vår kärleksfulla uppmärksamhet mot många saker: en älskad, ett djur, en vacker vy i naturen. Men konstnärliga artefakter utmärker sig på vissa sätt. De är resultatet av någons medvetna skapande. Det finns en intention och en vilja att kommunicera i verket. Att göra sig öppen för och anstränga sig för att ta emot den konstnärliga kommunikativa handlingen tycker i alla fall jag är något alldeles speciellt.Det finns en podcast som heter Dissect, skapad av en riktig musiknörd som heter Cole Cuchna. I podcasten ägnar han en hel säsong åt en skiva som han analyserar låt för låt, både texterna och musiken. Det är fantastiskt att följa med när någon låser upp ett verk för en på det viset. Jag tyckte Kendrick Lamar var en okej rappare men inte mycket mer än så. Efter att ha lyssnat på Cuchnas ingående analyser av teman, enskilda textrader och musikalisk komposition på tre Kendrick-skivor har jag en helt annan relation till hans konstnärsskap.Cuchna släppte nyligen ett TED-talk om värdet av att lyssna noga på musik. Jag har inte lyssnat på det än men gissar att han kommer ge stöd åt det jag skrivit ovan.Det är så mycket i vårt liv vi gör på autopilot. Vi går genom dagarna i en instrumentell slummer: tränar för att hålla kroppen vid liv, lagar mat för att äta, jobbar för att tjäna pengar, scrollar på telefonen för att distrahera oss. Konsten bjuder in till möjligheten att engagera oss fullständigt i vad en annan människa skapat och den värld som verket öppnar för oss. Det är en möjlighet jag vill bli bättre på att odla och vårda. Kanske du känner samma?Är du också en läsare, lyssnare, eller betraktare? Vad riktar du din uppmärksamhet mot för tillfället?Jag hoppas din söndag berikas med möjligheter att rikta ditt fullt engagerade fokus mot något vackert och utmanande som en annan människa skapat./Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com