Ellen Key - sekelskiftets mest kända svensk

Ellen Key (1849–1926) var en av sekelskiftets mest inflytelserika opinionsbildare, vars röst hördes långt utanför Sveriges gränser. När hon gav ut Barnets århundrade (1900) angrep hon den ”själamördande” skolan, den hårda disciplinen och krävde en uppfostran som tog barnets egenart på allvar. Tankar som idag präglar svensk skola och barnuppfostran.Men samma framtidstro som gjorde Key till en pedagogisk profet rymde också en mörkare baksida. I hennes vision om ”det nya seklet” fanns inte bara ett friare barn, utan också en idé om att mänskligheten kunde – och borde – förbättras biologiskt. Pedagogik och eugenik (rashygien/rasbiologi, som det ofta kallades i Sverige) kom hos Key att fungera som två sidor av samma modernitetsprojekt.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor emerita Ebba Witt-Brattström i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet om Ellen Key och hennes banbrytande syn på utbildning och barnuppfostran. Podden spelades in inför publik under Ellen Key-veckan i Ödeshögs kommun.Ellen Key växte upp i en miljö präglad av både privilegier och intellektuell frihet. Hon föddes på Sundsholms gård utanför Västervik och växte upp i en familj där politik och litteratur stod i centrum. Redan vid fyra års ålder lärde hon sig läsa, och herrgårdens omfattande bibliotek blev hennes främsta lärosäte. Där tillägnade hon sig kunskaper i flera språk och kom i kontakt med Europas stora tänkare.När familjen drabbades av ekonomiska bakslag omkring 1880 tvingades Key att söka sin egen försörjning. År 1878 startade hon och Anna Whitlock tillsammans Whitlockska samskolan, en progressiv institution där hon fick möjlighet att pröva och utveckla sina idéer om mer barncentrerad undervisning. Under dessa år i huvudstaden etablerade hon sig som en av de starkaste rösterna i tidens radikala kretsar, med särskilt engagemang i frågor om yttrandefrihet, kvinnors rättigheter och social rättvisa.Ellen Key var tidigt ute med att formulera en rättighetsliknande barnsyn. I en idealskola skulle barnaga och kroppsstraff höra till det förgångna: katekesläsning och aga skulle ”bannlysas” och ersättas av en konfessionslös och radikalt individualiserad undervisning – för både flickor och pojkar.Målet var större än att bara byta metod. Skolan skulle sluta producera en ”välartad, lydig massa” och i stället utveckla barns och ungdomars personligheter. Den tanken återkommer i Keys kritik av utbildningsinstitutionerna – från folkskola till universitet – som, enligt henne, riskerade att kväva individualitet, självverksamhet och lust att lära.Nyckeln var ofta hemmet. Key föreslog att små barn (cirka 5–7 år) i högre grad skulle fostras i hemmen, i små ”hemkurser” med 8–10 barn. Uppfostrarens främsta roll var att lämna barnet i fred så att intressen och drivkrafter kunde växa fram naturligt. Samtidigt var hon skeptisk mot vissa samtida barnomsorgsformer – som kindergarten – som hon menade riskerade att forma ”hjordmänniskor”. När den offentliga skolan väl tog vid skulle den vara en verklig samskola, med flickor och pojkar från alla samhällsklasser och med studieplaner som i stor utsträckning individualiserades.Ett typiskt drag hos Key är hur estetiken kopplas till moral och mognad. Skönhet – i hem, skola och vardag – var inte prydnad, utan ett medel för att utveckla människan. I hennes bildningsprojekt skulle människor ”föras till konsten” och konsten ”till folket”, eftersom skönheten ansågs kunna göra livet mer människovärdigt och samtidigt bidra till att bygga ett bättre samhälle.Bild: Författaren och pedagogen Ellen Key (1849–1926), taget 1910. Key var en inflytelserik debattör i samtidens frågor om bildning, kvinnors rättigheter och barnets ställning. Foto: Becker & Maass. Public Domain Mark (PDM), via Nordiska museet.Musik: Piano Outro med Humans Win, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget bedrev Sovjetunionen ett systematiskt kulturellt påverkansarbete i Sverige via så kallade vänskapssällskap. Det kalla kriget handlade i grunden om en konflikt mellan två samhällssystem – kapitalism och kommunism. Men striden stod inte bara på den militära arenan.Förbundet Sverige–Sovjetunionen och dess lokala sällskap arbetade med en klassisk repertoar av folkbildning, idrott och kulturarrangemang: i konserthus och föreningslokaler, genom tidskrifter, utställningar och delegationsresor. Samtidigt var det en ojämn kamp: Sovjetunionen hade svårt att matcha västs populärkulturella dragningskraft.I detta avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olov Wenell, forskningsrådgivare vid Försvarshögskolan, som disputerade på avhandlingen Sovjetunionen och svenska vänsällskap 1945–1958: Sällskapen Sverige–Sovjetunionen som medel i sovjetisk strategi (Umeå universitet, 2015).Sovjetunionen spelade gärna sina starka kulturkort: klassisk musik, litteratur, konst och idrott. Konserter, filmvisningar och idrottsutbyten gav möjligheter att presentera en attraktiv motbild till den Sovjetbild som dominerade i svensk press. För att lyssna på hela avsnittet behöver du en prenumeration på https://historianu.supercast.com/Ett särskilt format blev “vänskapsveckor” – intensiva perioder med många evenemang, ofta med sovjetiska artister och kulturpersoner. Den första kulturveckan som senare kom att kallas ”Vänskapsvecka med Sovjetunionen” genomfördes i slutet av september 1951: omkring 120 evenemang i 30 svenska städer.Sällskapen arrangerade också resor till Sovjetunionen. Programmen var ofta noggrant koreograferade: delegater skulle se framsteg, ordning och framtidstro. Men allt gick inte alltid enligt plan – och just den typen av friktion (fel besök, fel samtal, fel intryck) blev i sig en risk för ett propagandaprojekt som levde på kontroll.En viktig strategi var att hålla verksamheten på armlängds avstånd från Sveriges kommunister som kunde skrämma bort den politiska och kulturella elit man ville locka. Därför syntes ofta mer “respektabla” namn i styrelser och på ordförandeposter, medan det praktiska arbetet kunde drivas av andra.Tanken på svensk-sovjetiska vänskapsorganisationer fanns redan under mellankrigstiden. Själva Förbundet Sverige–Sovjetunionen har rötter i 1930-talet, men efter andra världskriget och in i 1950-talet intensifierades arbetet och organiserades om i nära samspel med sovjetiska aktörer.Sovjetunionen satsade mer målmedvetet på att bygga upp liknande nätverk runt om i världen. En central aktör var VOKS (Allunionella sällskapet för kulturella förbindelser med utlandet), grundat 1925 för att samordna kulturella kontakter med omvärlden.I Sverige samlades de lokala sällskapen i en riksorganisation. Vid en kongress i november 1950 bildades (i praktiken) Förbundet Sverige–Sovjetunionen med 19 anslutna sällskap. Stockholmssällskapet blev ofta navet och uppges ha varit drivande i att organisera mottaganden av sovjetiska kulturdelegationer och att formera svenska delegationer till Sovjetunionen. Material till föreläsningar och diskussioner kom i hög grad från sovjetiskt håll.Bild: Affisch för frågeaftonen ”Vad såg Docent Silverskiöld i Sovjetunionen?” i Konserthuset Örebro den 22 februari 1952, arrangerad av Sällskapet Sverige–Sovjetunionen. Medverkar: docent Nils Silverskiöld, redaktör Sven Storck och fru Agnes Karlsson. Konserthuset Örebro, CC BY.Kremls befästa murar och torn i Moskva, fotograferade 1967 under sovjettiden – en symboltyngd makt- och regeringsmiljö som ofta står i centrum när 1900-talets ryska och sovjetiska historia diskuteras. Foto: K W Gullers, CC BY-SA, via Nordiska museet (NMAx.0031302).Musik: Vladimir Troshin framför ”Podmoskovnye vechera” (”Moscow Nights”), en sovjetisk sång inspelad 1956 Källa: Internet Archive Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Poeten Lucidor den olycklige (1638-74), eller Lasse Johansson, blev tidigt föräldralös. Han figurerade i rättsprotokoll som en ledare av studentoroligheter i Greifswald och i Leipzig. Trots en stor lärdom och språkbegåvning lyckades han inte vinna någon tjänst i stormaktens växande förvaltning.En tillfällighetsdikt, som tog ut svängarna för mycket, till ett högadligt bröllop 1669 resulterade i en lång häktningstid för ärekränkning för Lasse. Det var också en kränkt adelsman som blev slutet för Lasse Johansson efter en natt på krogen Fimmelstången i Gamla Stan i Stockholm.I denna repris av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Annika Sandén är docent i historia och har skrivit ett flertal uppmärksammade böcker om svensk stormaktstid, senast Fröjdelekar. Hon är aktuell med boken Jag en olycklig spåman – Poeten Lasse Johansson Lucidors liv och tid.Lucidor den olycklige, vars verkliga namn var Lars Johansson, föddes den 6 oktober 1638 i Stockholm. Lars Johansson tillbringade sina tidiga år i Svenska Pommern. Efter föräldrarnas tidiga död blev han omhändertagen av sin morfar, Lars Mattson Strusshielm, som var en framstående amirallöjtnant och adlad.Lasse Johansson skrev in sig vid universitetet i Greifswald 1655 och blev snabbt känd som en ledande bråkstake i studentuppror. Efter att ha blivit relegerad från universitetet i Leipzig fortsatte han sina resor genom Europa, bland annat till Holland, England och Frankrike. Under sina resor fördjupade han sina språkkunskaper och fick möjlighet att studera olika litterära traditioner och stilar.Efter att ha återvänt till Sverige bosatte sig Lasse Johansson i Stockholm. Han försörjde sig genom att ge språklektioner och skriva beställningsdikter för olika tillfällen, som bröllop och begravningar. Hans språkkunskaper och skicklighet som poet gjorde honom eftertraktad som författare av tillfällesdikter. Hans dikter spreds i tryckt form och blev mycket populära hos allmänheten.Han hamnade i häktet anklagad för ärekränkning 1669 efter att ha skrivit en bröllopsdikt på spekulation till Conrad Gyllenstierna och Märta Ulfsparres bröllop. Dikten tog ut svängarna ordentligt och Gyllenstierna tog mycket illa vid sig.Lasse Johansson liv kom till en tragisk ände den 13 augusti 1674. Under ett bråk på krogen Fimmelstången i Gamla stan blev han nedstucken av en löjtnant vid namn Arvid Storm. Hans ovanliga liv och tragiska öde har gjort honom till en mytisk figur inom den svenska litteraturen. Hans dikter och sånger, med sin vassa humor, sorgliga ton och djupa innehåll, har fortsatt att fascinera och beröra människor i århundraden.Idag betraktas Lucidor som en viktig föregångare till Bellman och en av de mest betydelsefulla poeterna under 1600-talet. Lasse Lucidor var en banbrytande poet och vissångare som hade en stor inverkan på den svenska poesin och musiken under 1600-talet. Lasse Johanssons dikter var av olika slag, både världsliga och andliga. Hans erotiska dikter följde den tidens konventioner. Hans dryckessånger återspeglade den bullrande och festliga atmosfären på 1600-talets krogar. Lasse Johansson skrev också andliga visor och psalmer som behandlade teman som synd, död och botgöring.Bild: Konserten av Gerrit van Honthorst (1592–1656), National Gallery of Art, Washington, Public Domain.Musik: BWV 2020 av bzur, Storyblocks AudioLyssna också på Glädje, kärlek och fest under den mörka stormaktstiden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Gustav II Adolf (1594-1632) landsteg i Pommern i juni 1630 är det med en av Europas bästa arméer. Kungen har reformerat den svenska armén genom lärdomar från faderns nederlag i Kirkholm 1605. Och Trettioåriga kriget (1618–1648) blev scenen där den reformerade armén prövades i slag som Breitenfelt, Lech och LützenSverige gick in i kriget med en berättelse om att försvara den protestantiska saken och stoppa den katolska offensiven i det Tysk-romerska riket. Budskapet förstärks av statlig propaganda med återkommande böndagar och texter som läses upp i kyrkorna där kriget framställs som nödvändigt.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Göran Larsson och Marco Smedberg om trettioåriga kriget, Sveriges inträde 1630, propagandaapparaten – och varför Gustav II Adolfs krigsmaskin fortsatte att fungera även efter kungens död.Gustav II Adolf driver på förändringar i hur krig förs: större rörlighet, tätare samverkan mellan infanteri, kavalleri och artilleri – och en mer offensiv kavalleritaktik än den äldre karakollen. Resultatet syns i slaget vid Breitenfeld den 17 september 1631, där en svensk-sachsisk armé besegrar Tilly och bryter den kejserliga framryckningen. Segern blir en tydlig demonstration av den svenska arméns eldkraft, rörlighet och ledning – och öppnar vägen för ett snabbt avancemang in i Tyskland.Slaget vid Lech vid Rain am Lech den 14–15 april 1632 blev ett av Gustav II Adolfs viktigaste genombrott under trettioåriga kriget. För att ta sig förbi den starka kejserliga spärren lät svenskarna bygga broar över den svullna floden under hård beskjutning. När övergången väl lyckades pressades Tillys trupper tillbaka och den berömde fältherren sårades svårt; han avled kort därefter. Segern öppnade vägen in i Bayern och skakade kejsarsidan.Den 6 november 1632 rider Gustav II Adolf rakt in i ett kaos av krutrök, brinnande hus och dimma vid slaget vid Lützen. Svenskarna kan efteråt hävda seger, men priset blir högt: kungen stupar och de svenska förlusterna uppgår till omkring 6 000 döda och sårade. Kungen krigsmaskin och hans statsbygge överlever honom. Han blir en martyrgestalt – samtidigt som stormaktens verkliga motor i längden visar sig vara diplomati, pengar och administration.Trettioåriga kriget börjar som en konflikt i det Tysk-romerska riket, där reformationens olösta motsättningar skapat ett lapptäcke av furstendömen med olika bekännelser och intressen. När spänningarna briserar 1618 – efter den berömda defenestrationen i Prag – dras snabbt fler makter in. Det som först handlar om religion utvecklas snart till en kamp om Europas maktbalans, där Habsburgarnas ställning utmanas av olika motkoalitioner.Allt detta kräver pengar. En mycket stor del av statens inkomster går till försvaret, och här blir Axel Oxenstiernas roll avgörande. Bättre förvaltning och ordning i finanserna gör det möjligt att planera, försörja och hålla arméer i fält. Samtidigt finns en gräns: en skattestat kan inte pressa sönder sin egen bas. Driver man bönderna för hårt riskerar man ödegårdar – och då försvinner också skatteunderlaget.Efter Gustav II Adolfs död vid Lützen fortsätter kriget ändå. Generalerna i fält och statsförvaltningen hemma gör att systemet fungerar även utan kungens personliga ledning. Stormaktstidens logik blir tydlig: projektet är större än personen.Bild: Sveriges kung Gustav II Adolf (1594–1632) skildras i slaget vid Breitenfeld 1631, en vändpunkt i Trettioåriga kriget som ofta lyfts i poddens avsnitt om Sveriges stormaktstid. Målning av Johann Jakob Walther (ca 1650). Foto: Rama, 2010. Public domain, via Wikimedia Commons.Musik: Aria för sopran med obligat oboe ur Johann Sebastian Bachs kantat BWV 80, Ein’ feste Burg ist unser Gott, komponerad och framförd i kyrklig kontext i Leipzig 1723. Johann Sebastian Bach. Wikimedia Commons. Public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 23 oktober 1956 utbröt ett uppror mot den av Sovjet insatta kommunistregimen i Ungern. Liberaliseringarna efter Stalins död hade öppnat för revolter både i Östtyskland och Polen, som kom att inspirerar studenter och arbetare i Ungern att protestera mot regimen.Upproret hade inledningsvis vissa framgångar innan det krossades brutalt av sovjetiska trupper när det sovjetiska ledarskapet bestämde sig för att agera. Paradoxalt kom upproret att leda till att Ungern blev det land i Östeuropa med störst ekonomisk frihet – den sk gulaschkommunismen.I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Artur Szulc, författare aktuell med boken Ungernrevolten.Upproret inleddes den 23 oktober, då studenter och intellektuella demonstrerade i Budapest för att kräva en mer demokratisk och fri politisk och ekonomisk miljö. Protesterna spred sig snabbt över hela landet och började utvecklas till en allmän strejk. Till slut gick hela landet ut i strejk, och regeringen tvingades avgå.Den nya regeringen som tog över efter att den gamla hade avgått, under ledning av Imre Nagy, utropade Ungern som en fri och självständig stat. Denna utveckling var emellertid inte populär hos Sovjetunionen, som ockuperade landet den 4 november 1956. Under de följande veckorna utkämpades hårda strider mellan de sovjetiska styrkorna och de ungerska rebellerna.Upproret varade i 13 dagar och ledde till att tusentals människor dödades och ännu fler skadades. Det var en blodig tid i Ungerns historia, men det ledde också till att landet förändrades på många sätt. Upproret var en signal om att det fanns en stor längtan efter frihet och demokrati bland det ungerska folket, och det inspirerade senare generationer av ungerska reformister och politiker.Efter ockupationen av Sovjetunionen följde en period av återuppbyggnad och återhämtning för Ungern. Landet förblev dock under sovjetiskt inflytande fram till 1989, då det kommunistiska styret slutligen föll.Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – önsketänkande och hjältemod.Bild: Ungerska civila vid en förstörd sovjetisk stridsvagn i Budapest. Fotograf: okänd, Wikipedia, Public Domain,Musik: Beethoven no 3, Egmont overturen. The Silverstar Band, Internet Archive, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tillfället gjorde tjuven när drängen Carl Grandell (1793-1848) begick sitt första brott. Hans framtida kumpan Lovisa Herlin (1798-1869) hamnade på brottets bana efter att hon kommit i svårigheter i spåren av Åbo brand 1827. Vägen till arbetsläger i Sibiren och spinnhus blev krogigCarl Grandell var en begåvad ung man som lärde sig både att läsa och skriva i början på 1800-talet när få av den finska allmogen behärskade skrivkonsten. Men ett stelt och hierarkiskt samhälle gav litet utrymme åt människor som Carl Grandell och Lovisa Herlin. Båda var uppenbart begåvade, men de valde bort den smala vägen, efter att deras familjer förlorat sin ställning.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Kirsi Vainio-Korhonen och Mikael Korhonen om boken Förfalskaren Grandells liv och lögner (Appell Förlag). Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland.Den 14 mars 1837 påbörjar 43-årige Carl Grandell i järnbojor den långa marschen från Viborg till Nertjinsk i sydöstra Sibirien, ett område känt för sina arbetsläger och gruvdrift. Han var en tidigare dräng från Bjärnå i Finland som hade fått sin dödsdom för förfalskning omvandlad till ett liv i arbetsläger.Grandell var inte ensam. I bakgrunden finns kontakter och medhjälpare, och framför allt Lovisa Herlin – piga och gårdfarihandlare – som rörde sig på vägarna och marknaderna, idealiskt för att sprida sedlar och skaffa material som papper och bläck.Ett av de listigaste dragen var deras sociala maskering. På en marknad i Åbo presenterar Herlin Grandell som sin fästman. Ett ”förlovat par” kunde få en sorts avskildhet som en ogift man och kvinna annars inte beviljades. Den privata zonen blev ett skydd – inte för kärlek, utan för förfalskning.De hade växt upp i ett bondesamhälle där människor var hårt bundna till jord, husbonde och socken. Det var en värld av tjänstehjon som levde på årskontrakt, små löner och andras nåd. Att hamna snett var lätt; att ta sig tillbaka var svårt. Men de kunde läsa och skriva. I ett tidigt 1800-tal där skrivkunnigheten långsamt ökade blev texten ett nytt slags maktmedel – och ett nytt brottsverktyg.När Carl Grandell närmast av en slump väl hamnar i rättsmaskineriet blir fängelset inte bara en plats för straff, utan också en skola. Häktet och fängelsemiljön framträder som en grogrund där skrivkunniga fångar kunde agera skrivare och där material, verktyg och kunskap cirkulerade.När de väl står inför rätta framträder Lovisa Herlin heller inte som ett bihang. Hon agerar, ljuger, skyller ifrån sig när det behövs – och blir i berättelsen en aktör som försöker överleva på egna villkor i ett mansdominerat samhälle. Herlin lyckas också genom list svära sig fri från själva förfalskningsbrottet som skulle resulterat i dödsdom som senare förvandlats till straffarbetet i Sibirien.Förfalskning av pengar och dokument sågs som ett angrepp på staten. Därför hamnade fallen högt upp i rättssystemet. I december 1835, hade Åbo hovrätt dömt honom till hängning för sedelförfalskning. Grandell avrättades dock inte. Domen omvandlades till tvångsarbete och deportation österut. Slutpunkten blev ändå brutal: deportation och tvångsarbete i Sibirien. I mars 1837 lämnar han Viborg med konvoj mot Nertjinskområdet, en plats som under 1800-talet var förknippad med katorga och gruvor.Bild: Hästmarknad i Borgå (1845) skildrar den livliga hästhandeln i stadsmiljö och belyser 1800-talets marknadskultur samt samspelet mellan landsbygd och stad. Målning: Johan Knutson (1816–1899). Public domain, via Wikimedia Commons.Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D780 med Michele Nobler, Storyblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 30 september 1938 skrev Europas ledare under Münchenöverenskommelsen som gav Hitler Sudetlandet, Tjeckoslovakiens gränsfästen och industribälte, i utbyte mot löftet att detta skulle vara hans ”sista territoriella krav”. Den berörda demokratiska staten som styckades fick inte ens sitta med vid förhandlingsbordet.I efterhand har München blivit en symbol för eftergiftspolitikens risker: att en välmenande vilja att undvika krig kan ge en aggressiv stat både tid, prestige och materiella vinster – och därmed göra det kommande kriget större och svårare att stoppa.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Münchenöverenskommelsen 1938. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/München kan bara förstås mot bakgrund av 1930-talets utdragna sammanbrott för den ordning som skulle säkra freden efter första världskriget. När Hitler tog makten i Tyskland 1933 drevs utrikespolitiken av två mål: att riva upp Versaillesfredens begränsningar och att expandera österut. Västmakterna svarade ofta med diplomati, protestnoter och kompromisser – delvis av krigströtthet, delvis av rädsla för ett nytt storkrig.I den logik som präglar denna genomgång blir München därför mindre en “enskild katastrof” och mer en slutpunkt i en kedja: varje eftergift lärde Berlin att risker lönade sig – och att gränser kunde flyttas utan att mötas av militärt motstånd.Sudetkrisen handlade inte bara om “tyskar utanför rikets gränser”. Sudetlandet var också Tjeckoslovakiens naturliga skyddsvall: berg, vägar, järnvägsknutar – och en utbyggd gränsförsvarszon. När Sudetlandet överlämnades tappade Prag inte bara territorium, utan själva möjligheten att försvara landet på rimliga villkor.Överenskommelsen slöts dessutom utan Tjeckoslovakien i rummet. Konferensen i München (29–30 september) samlade Hitler, Chamberlain, Daladier och Mussolini – men inte den stat vars gränser skulle ritas om.Münchenöverenskommelsen gav Tyskland rätt att annektera Sudetlandet, och tjeckoslovakerna ställdes i praktiken inför valet att acceptera eller stå ensamma. Signalen till omvärlden var minst lika viktig som kartlinjerna:Stormakter kunde förhandla bort småstaters suveränitet.Hot om våld fungerade.Ett löfte från Hitler kunde räcka som “garanti”.När Chamberlain kom hem och talade om “fred i vår tid” blev det för många en bild av lättnad. Men i Berlin blev München också ett kvitto: det gick att vinna utan krig – och därmed förbereda nästa steg. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots att kung Pyrrhos (319–272 f.Kr) betraktades som den största generalen någonsin under sin levnad har han gått till världshistorien som den främsta förloraren eftersom det var romarna som skrev historien - men hur blir bilden av Pyrrhos om man kritiskt granskar de källor som finns?Historien skrivs av segrarna och Pyrrhos eftermäle har präglats av att han levde i en tid när romarriket formerades. Idag minns vi bara Pyrrhos för citatet ”En sådan seger till och jag är förlorad” som ska ha yttrats efter en blodig seger mot romarna. Men Pyrrhos vann under sin långa regenttid mer segrar genom diplomati än krig.I reprisen av avsnitt 116 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikvetaren Allan Klynne som bland annat skrivit boken Pyrrhos – Segraren som förlorade.Pyrrhos namn bar med sig mytisk kraft eftersom han var släkt med Alexander den store, som dött som 33-åring efter att ha erövrat områden ända till Indien.Pyrrhos liv började dramatiskt när han som tvååring tvingades fly från faderns kungadöme Epyros till Illyrien. Men vid tolv år ålder återfick Pyrrhos den mördade faderns kungarike bara för att förlora det några år senare igen.Pyrrhos var en skicklig fältherre som tillfogade romarna allvarliga nederlag och de romerska förlusterna var större än Pyrrhos förluster, men romarna kunde hela tiden få förstärkningar som gjorde det möjligt för dem att sätta upp nya arméer. Därför kunde inte Pyrrhos vinna kriget trots att han vann de flesta slagen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Oden, Tor, Frej och Freja är färdiga gestalter i de isländska sagorna – med hemvister, släktband och ett kosmos där allt tycks ha sin givna plats. Men den nordiska gudavärlden var inget färdigt ”system” som någon en gång uppfann. Den är ett lager på lager av berättelser, kultbruk och politiska behov som formades under årtusenden.Asarna gudavärld byggde på muntliga traditioner där variation var normen. Därför hade en bonde i de norska fjällen, en krigare i en dansk kungshall eller en nybyggare på Island inte nödvändigtvis samma bild av kosmos eller samma prioriteringar i sin kultutövning.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen och författaren Jonathan Lindström om den förkristna nordiska kosmologin.Den vetenskapliga förståelsen av fornnordisk religion har under de senaste decennierna genomgått ett grundläggande paradigmskifte, där Terry Gunnell, professor i folkloristik vid Islands universitet, har omdefiniera religionen som en levande, muntlig tradition snarare än en fixerad textbaserad dogm.Om vi backar till stenåldern som i Norden sträcker sig från istidens slut till bronsålderns början möter vi inte “Oden och Tor”, utan något äldre och mer lokalt: en platsreligion. Människor band sin trygghet till jaktens djur, fiskevattnens rytm, gravarnas närvaro och landskapets farliga gränser. Religion var inte främst tro på berättelser, utan handlingar som gjorde världen hanterlig: gåvor, förbud och ritualer kring död och övergångar.I bronsåldern blir Norden tätare kopplat till långväga utbyten och en mer hierarkisk social värld. Det syns i praktfulla gravar och i bildvärldar där skepp, solen och rituella färder återkommer. Oavsett om vi tolkar allt som “solkult” eller inte pekar materialet mot en religion som i högre grad iscensätter ordning i stor skala: årstider, resor, fruktbarhet och social rang.Kring 500-talet växer en krigararistokrati fram i södra Skandinavien. Den behöver lojalitet som sträcker sig bortom klangränser och blodsband. Hallen blir centrum: där knyts följen, där delas gåvor, där formas minnet av vilka som hör till “vi”.Samtidigt inträffar den kraftiga klimatstörningen 536/540 e.Kr., kopplad till stora vulkanutbrott, med nedkylning och samhälleliga omvälvningar som diskuteras i både naturvetenskapliga och arkeologiska studier.I en sådan tid blir det begripligt att religionen skiftar från fruktbarhetsorienterad trygghet (få året att bära) till ödesmättad krigarideologi (få döden att bära mening).I eddadiktningen ser vi Oden som strateg, poet, magiker och dödsgud, men Gunnells poäng är att vi inte ska ta Snorres system (Allfader, ordnat panteon) som en neutral spegling av äldre tro. Snorre skriver i en kristen lärdomsmiljö och fogar samman fragment till en helhet som lätt kan uppfattas som en “nordisk bibel”.Arkeologin visar att religion inte bara bodde i ord och minnen, utan också i rum som byggdes, byggdes om och laddades över generationer. Vid centralplatsen Uppåkra i Skåne har en ceremoniell byggnad tolkats som ett kulthus med lång kontinuitet, och arkeologen Lars Larsson har argumenterat för att Uppåkra är en av de tydligaste kandidaterna i Skandinavien för en byggnad som faktiskt kan kallas “tempel”.Bild: Titelsida ur det isländska 1700-talsmanuskriptet ÍB 299 4to (1750) av Snorres Edda/Prosa-Eddan, med Oden, Heimdall och Sleipner samt andra gestalter ur nordisk mytologi. Public domain via Wikimedia Commons. I montage med illustration av världsträdet Yggdrasil ur det isländska 1600-talsmanuskriptet AM 738 4to (ca 1680), med örnen Viðofnir och höken Veðrfölnir överst, hjortarna Dåin, Dvalin, Dunöyr och Duratro i kronan, ekorren Ratatosk samt ormen Nidhogg nederst.Musik: Electra To The Baltic Sea Full av Giuseppe Rizzo, Storyblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I finska kriget 1808–1809 förlorade Sverige sin östra rikshalva Finland till arvfienden Ryssland. Därmed gick landet miste om ungefär en tredjedel av sitt territorium och omkring en fjärdedel av sin befolkning. Kriget var en del av Napoleontidens maktspel: genom freden i Tilsit 1807 pressades Ryssland att tvinga Sverige att bryta med Storbritannien och ansluta sig till kontinentalblockaden. Förlusten av Finland, som varit en integrerad del av det svenska riket sedan medeltiden, blev ett nationellt trauma. Kriget var också den sista gången större strider utkämpades inom dagens svenska gränser, när ryssarna 1809 förde kriget in i Västerbotten och stred vid Sävar och Ratan. I avsnitt 59 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessor Martin Hårdstedt vid Umeå universitet, författare till Finska kriget 1808–1809. Utan att först ha förklarat krig anföll ryska styrkor Finland den 21 februari 1808 med omkring 24 000 man. Sverige hade visserligen påbörjat mobilisering i Finland, men årstid och isläge försvårade snabba förstärkningar och försörjning över Östersjön. Kriget var en direkt följd av överenskommelsen i Tilsit året innan mellan Napoleon och tsar Alexander I. Den svenska försvarsplanen var i hög grad defensiv. Ryssarna bestod av erfarna förband, medan den svenska armén till stor del byggde på indelningsverkets soldater och fältförband som slets av brist på utrustning och underhåll. Svenskarna kunde slåss hårt och vinna enskilda framgångar, men i längden hade Sverige svårt att stå emot stormakten Ryssland. En av de mest omstridda händelserna under kriget var Sveaborgs kapitulation våren 1808, som blev ett svårt slag mot Sveriges möjligheter att hålla stånd i Finland. Samtidigt pekar många framställningar på att den avgörande svagheten låg i logistiken: underhållet brast i ett fattigt och glest befolkat land, med dåliga vägar, långa avstånd och sjukdomar som drabbade både soldater och civila. Gustav IV Adolfs militära misstag och bristande utrikespolitiska omdöme bidrog också till nederlaget. Förlusten av Finland fick stora politiska konsekvenser och blev en del av bakgrunden till att kungen avsattes i statskuppen 1809. Musik: ”Björneborgarnas marsch”, text av Johan Ludvig Runeberg. Inspelning med Muntra Musikanter (Bengt Carlsson, dir.), 1928. Public domain (Public Domain Mark 1.0). Bild: Björneborgarnas marsch (”March of the Pori Regiment”), Albert Edelfelt, 1892 (vanligt årtal för originalet; Edelfelt gjorde även en senare version). Public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.