Avsnitt #11 – Avslappning & anspänning
Under residenset på Riksteatern i våras undersökte vi vad ett konstnärligt träningspass skulle kunna vara. I Ljusdal träffade vi Cecilia och Suzanne, som jobbar med att utveckla och instruera gruppträningspass. Cecilia har tagit fram en praktik som hon kallar Soma move, med pass som lärs ut till instruktörer för gym i hela Sverige. Cecilia berättar att hon utgått ifrån rörelse snarare än träning. Balans, kordination och mjukhet är lika viktigt som muskelstyrka. Hon pratar om att söka en avspänd styrka. Det finns även en idé om att rytm och puls ska bära deltagaren genom träningen. Cecilia säger att det finns en trend inom träning att tänka utifrån ett upplevelseperspektiv – alltså inte nödvändigtvis ‘vad är mest effektivt’ utan snarare ‘vad upplevs som mer njutbart eller stärkande’. En annan, motsatt, trend är att passen blir kortare och kortare och att idrottares träningsformer används som ideal även för vardagsträning. Gruppträning attraherar främst kvinnor mellan 25 och 60. Det gäller även soma move. När de designat passen har de utgått från sig själva, men utvecklar formen utifrån sina möten med deltagare. Nya övningar testas genom att de smygs in i redan befintliga klasser. Soma använder djuriska metaforer. Grundpositionen är ett hukande “lejon”, där händer och fötter tar ungefär lika mycket vikt.
Efter vårt möte med Cecilia Gustavsson spenderar vi dagen tillsammans med Suzanne Bäckman, gyminstruktör på Pace Gym och näringslivsutvecklare för Ljusdals kommun. Hon berättar med om jobbet som träningsinstruktör. Grunddramaturgin för ett träningspass är att börja med ett lugn och samla upp gruppen. Ledaren är noga med att starta i tid och avsluta i tid. Sedan ökar tempot och intensiteten, även i ledarens röst. Ledaren driver på deltagarna och uppmuntrar dem att utmana sina gränser. Sedan avslutas passet med en kortare vila där upplevelsen förhoppningsvis “landar” i kroppen. Om den första delen av passet handlar om att öppna upp så är avslutningen stängande.
Suzanne berättar att de försöker nå deltagarna på tre olika nivåer. Genom att beskriva, visa och uppmuntra dem att känna. Kännandet kommer också på instruktion, exv “utforska det här” eller “undersök det här”. Gruppträning är individuell träning, i grupp. Detta är en utmaning – att deltagarna ska jobba individuellt, på sin nivå, med sina begränsningar och sina intressen. När ledaren ser att någon gör fel eller slarvar så kan den i positiva termer säga hur övningen ska göras, så att ingen känner sig utpekad och alla får en påminnelse om tanken med övningen. Deltagaren vill bli sedd, men inte utpekad, en tanke som är lätt att föra med sig in i scenkonsten. Deltagarna vittnar om att känslan av träning sitter kvar. Men folk tar med sig väldigt olika saker, någon känner sig lång, någon glad, någon avslappnad. Någonting liknande kanske också kan sägas om den konstnärliga upplevelsen, envar tar med sig olika saker från en föreställning.
Ledaren måste alltid lyssna både inåt, till sin egen kropp och sina egna behov och utåt, mot gruppen och dess behov. Vad träningsledaren gör och som Nyxxx sällan gör är att ta deltagarna över olika fysiska gränser. Vad krävs för att kunna göra det? Suzanne pratar om att inspirera, informera och motivera. De två första är tydliga men hur motiverar en? Det handlar om att visa på att uppgiften är genomförbar för var och en av deltagarna. För att det ska vara sant behöver det finnas olika svårighetsgrader av en övning. Alla behöver kunna se ett mål som är möjligt att nå för en själv.
Vi pratade mycket om metaforer och bilder som verktyg för att instruera kroppen, till exempel lejonet i soma move. Idén kommer från yogan arbetar med djurmetaforer som tranan, fisken, kobran, tigern osv. Det finns andra exempel, som i afro-dans där ledaren föreslår olika situationer som dans runt en lägereld, till ljudet av trummor. Det är en sorts fantasier som ger rörelsen en riktning eller stämning.
Ett problem som vi delar med tärningsinstruktörerna är att de flesta riktiga träningspass är svåra att delta i första gången. På samma sätt kan deltagare i Nyxxx verk vittna om att de blir roligare andra gången, när förutsättningarna är tydligare.
Vi är vana att jobba i ett konstnärligt rum där allt från färgen på ledarens kläder till ljussättning blir betydelsefullt. Vi är också vana vid en publik som är mer eller mindre inställda på att betrakta och värdera sådana val som symboler. Vad skulle hända om vi bytte rum och gjorde vår föreställning i en gruppträningssal?
Musik i podden av Elize Arvefjord.
