I själva verket

I själva verket med Donia Saleh och Ulrika Stahre har tagit sig till Thielska galleriet och danska Louisiana. Två rätt så högoktaniga konstplatser med stänk av högborgerlighet. Och där tar Lars von Trier respektive Tracey Emin plats vilket vi förstås måste prata om. Är von Trier sexist och vad exakt är det som gör Emins konst så bra? Ljudklipp från Tracey Emins ” Why I Never Became A Dancer” samt ur Kungliga Operans uppsättning efter Lars von Triers film ”Melancholia” (kompositör: Mikael Karlsson, libretto: Royce Vavrek). Bilder: Vilhelm Hammershøi: ”Fem porträtt” (1901) Foto: Thielska Galleriet (beskuren) Tracey Emin: ”My Bed” (1998) samt ”I followed you to the end” (2024) © Tracey Emin, All rights reserved, DACS 2026

I själva verket är tillbaka efter ett långt sommaruppehåll. Trots lätt fotbollsdepression vill Ulrika prata om Halmstad BK:s nya tredjeställ, som är inspirerat av Halmstadgruppens Erik Olsons konkretistiska ”Diagonal Composition K” från 1930. En branding av staden Halmstad som konst- och kulturstad förstås, men är det ändå inte mer positivt än tvärtom? Donia har ägnat sig åt Ruby Nilssons konstnärskap och texter och båda har också sett filminstallation ”Recantation” som visas på Index till och med den 1 november. En halvtimmes excess i kapitalism, katolicism och transpolitik som både lockar och förvirrar. Mest tid ägnas till sist vår favoritkonstnär Bogdan Szyber och hans nya bok ”Yrsel”. Imponerande prosa, men är det något som håller tillbaka? Och var ”Tiggarlördag” mest cyniskt eller ett mästerligt sociologiskt fältarbete? En vecka av valvacuum är till ända och vår poddsäsong är i gång. I podden spelas ljud från Ruby Nilssons verk.

Det är sommar på gång och I själva verket pratar om en del utställningar runt i landet – i Avesta, Rejmyre, Göteborg och Borås visas konst i nedlagda eller fortfarande fungerande industrimiljöer. Men först lite om det figurativa måleriets död och (utan samband) Moderna museets nyutnämnda chef Tone Hansen. Och är den immersiva, omslutande och tröstande konsten det vi tar med oss från våren? Med Ulrika Stahre och Fredrik Svensk. Bild är från Boråsbiennalen och föreställer Terike Haapojas verk ”Socialism for All Animals” (2026). Foto: Hendrik Zeitler.

Det är hetsigare än vanligt i Venedig. Geopolitiken, ekonomin, protesterna. Strejker och stängda paviljonger på fredagen, dagen innan öppningsdagen, på grund av Israels deltagande. Ryssland är tillbaka i sin paviljong (men liksom Israels paviljong under biennalen 2024, kommer den vara både öppen och stängd). Men: när vi spelar in ”I själva verket” torsdag eftermiddag är det fortfarande ganska som vanligt. I stället pratar vi om vad temat ”In minor keys” egentligen står för. Fredrik ser en djupare konflikt än den om Rysslands deltagande, Ulrika lyfter att det faktiskt finns en del humor och Sinziana sätter tre synliga trender. Foton: Från den österrikiska paviljongen Seaworld Venice ©Nicole Marianna Wytyczak.

I själva verket är tillbaka med ett helt vanligt avsnitt. Donia har sett Eric Magassas ”Rumble in the jungle” på Botkyrka konsthall – hans första i Stockholm och ett spännande arbete med rummet och möjligheten till en kollektiv upplevelse. Ulrika är inte jätteimponerad av Lotta Antonssons ”I am everything” vilket kan vara Fotografiskas fel. ”Att slå rot” på Färgfabriken har tagit sitt namn från Simone Weils bok men är en utställning som borde klarat sig – och till och med varit bättre – utan den referensen. Det blev ett avsnitt med mycket Stockholm som ändå inte förhåller sig till Stockholm Art Week. Var det med flit? Kanske det! Bilder: Stillbild från Jumana Mannas ”Wild Relatives”. Foto: Johan Österholm. Eric Magassa: ”Rumble in the jungle”. Foto: Botkyrka konsthall

Vi ville göra en podd om tifo-kultur som konst. Det blev i stället en supporterpodd som mer och mer kretsade kring en viss klubb. Välkommen till ett specialavsnitt av ”I själva verket”, som gästas av författaren och vikarierande biträdande kulturchefen Jack Hildén. Sådant vi glömde nämna i hastigheten – som tifots historia och influenser – får vi återkomma till. Credd för arbete och fotografier: Aktuella tifogrupper.

I själva verket har varit på Index och sett utställningen ”Harun Farocki: Videogramme einer revolution (2026)”, en replik på samma utställning 2006, och funderar tillsammans på hur en utställning i repris kan uppfattas. Vad kan bilder och filmer betyda när vi bara tycks bli mer och mer avtrubbade? Ulrika lyckas som vanligt tjata om biennalen i Venedig och till slut når vi också Nationalmuseum och konstaterar att Johan Tobias Sergel helt domineras av det torg han (tyvärr?) gett namn åt. Men varför måste man trängas i en korridor för att se ”Badin – bortom yta och mask”? Ljudklipp i podden: från Salad Hilowles film ”Maroonen”. Bilder: ur Salad Hilowles film ”Maroonen” samt ur Harun Farockis ”Interface”.

I själva verket är tillbaka! Vi spanar in i framtiden med Konsthall Tornedalens första symboliska spadtag den 7 februari och lite om den kommande Venedigbiennalen med dess helt unika öppenhet för konflikter. Ulrika undrar om den danska paviljongen sätter alla trender och Donia har varit på Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn och sett två spännande utställningar, med Larissa Sansour och Aleksandra Domanović. Det forna Jugoslavien och vad som följde efter splittringen är Domanovićs tema i många verk, bland annat i projektet ”Turbo sculpture” (foto David Stjernholm).

Är det okej att smeta färg på konsten? I veckan var det rättegång mot sex aktivister från Återställ våtmarker, som låg bakom en aktion på Nationalmuseum i juni 2023 (de erkänner handling men inte brott). Kanske är allt motstånd rätt när det gäller att rädda klimatet. Men varför just en målning av Monet? Nationalmuseums krav på ersättning är skyhögt och vi frågar oss varför. Skyhög är också summan 55 miljoner dollar, som blev slutbudet på Frida Kahlos målning El Sueño (la cama). Vi rör oss också från en trist och kanonsäkrad porträttutställning på Nationalmuseum vidare till ”Reading James Baldwin” på Skånes konstförening i Malmö. Där syns Baldwin men framför allt filmskaparen och queeraktivisten Marlon Riggs.

I höstens andra avsnitt bävar vi för Carsten Höllers rutschkanor, ”Stockholms slides”, som vi kanske är för fina för att åka. Ulrika har varit på Fotografiska i Berlin och konstaterar motvilligt att det har blivit rätt ok trots att det är ett gentrifierande rån av gamla Kunsthaus Tacheles. Vi spekulerar i hur länge Fotografiska New York fanns, rätt svar är fem år. Donia reste till Malmö och såg deras utställning Speaking Volumes, en internationell grupputställning där samtliga konstnärer har någon normbrytande funktionalitet. Ett försök att bredda representationen inom samtidskonsten och med många intressanta verk. Hur känns färger om de inte kan ses? Och varför får man inte veta något om konstnärernas arbetsprocesser? Bilder: Nicole Storm: Utan titel (2022), Courtesy konstnären & Creative Growth (Foto: Creative Growth). Carsten Höller: ”Stockholm Slides” (2025) (Foto: My Matson/Moderna Museet)