I själva verket

Vi sammanfattar 2022. Året då konsten kom tillbaka med full kraft efter pandemin, året då vi poddade om konst och året då den politiska korrektheten korrigerades. Vilka var flopparna och vilka var topparna? Vi tittar tillbaka på skandalerna som skakade biennalerna, vi såg ett myller av optimism, utopier, rent av ett nytt 1968 och vi var på utställningar som mest kändes som en misslyckad kickoff. Och vi utnämner årets genombrott. Det blev två stycken: Salad Hilowle och Theresa Traoré Dahlberg Dessutom är det Silly season i konstvärlden! Många stora konsthallar har bytt ledargarnityr. Vilka är de nya cheferna? Själva funderar vi på att söka jobb på Carl Eldhs ateljémuseum. Tack för oss! Ulrika Stahre, konstredaktör på Aftonbladet Clemens Poellinger, konstredaktör på Svenska Dagbladet Producent: Martin Aagård

Ulrika har varit på kongress om konstkritikens framtid och insett att den varit på defensiven länge. Kanske är det är dags för både konstnärerna och kritikerna att lämna storstäderna? Vi har läst en ”doorstopper”-biografi och recenserar israeliska Maya Attoun som tragiskt nog dog i somras bara 48 år gammal. Nu ställs hon ut på Magasin III, som gör comeback. Länge var det Stockholms viktigaste konsthall men på sistone har de legat lågt och satsat mer på sin verksamhet i Jaffa. Det är en dystopisk, sensuell utställning. Och är kanske miljöaktivisterna som attackerar konstverk framtidens konstkritiker?

Vi har tagit in Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson för att granska den nya kulturbudgeten. Hur fattig är den? Riktigt fattig ska det visa sig. Hon är inte särskilt upprörd över att den fria entrén till statliga muséer försvunnit, däremot över att satsningen på kulturskolan för barn försvinner. Vi kastar oss in i den hetsiga debatten om flytten av konsthallen i Göteborg och fresken av Nils Nilsson som nu riskerar att försvinna. Varför är Göteborgs stad så slöa? Och kommer Ulrika att klistra fast sig i den? Dessutom sänker vi tröskeln till Stockholms gallerivärld som visar upp sig på styva linan under helgen. Och vi lär oss hur man skiljer på modernism och postmodernism med ett enkelt trick.

Nej, Hilma af Klint är inte den första abstrakta konstnären. Hon var ingen pionjär. Hon målade sina andemålningar i smyg och var aldrig med på banan. Det och lite andra hårda sanningar kommer fram när vi granskar Lasse Hallströms film ”Hilma” som gör sitt bästa för att hålla den romantiska konstnärsmyten vid liv. Dessutom pratar vi om potatismosattacker mot klassiska konstverk. Bra eller dåligt? Det är inte så lätt som det verkar vid första anblicken. Men framförallt är vi drabbade av Nan Goldin på Moderna museet. Det bästa utställningsbygget på evigheter och en konstnär som är något av en legend. Men, det är ju inte särskilt subtilt alla gånger. Med Ulrika Stahre och Clemens Poellinger Producent: Martin Aagård

Vår ide om kreativitet är förlegad. Maskiner kan också vara kreativa. Det tycker i alla fall tech-skribenten Mattias Beijmo, så självklart bjöd vi in honom till podden för att prata om konst och artificiell intelligens. Ämnet är superhett. Sen några veckor tillbaka kan nämligen alla med tillgång till internet skapa konst på de mest avancerade AI-verktyg som finns att tillgå här i världen. De har till och med inbyggda konstkritiker. Mattias är entusiastisk över maskinernas konstverk och har till och med låtit dem rita omslaget till hans nya bok. Ulrika är lite mer skeptisk. Och i slutändan är det väl ändå konstvärlden som bestämmer vad som är konst eller inte? Med Ulrika Stahre och Mattias Beijmo Producent: Martin Aagård

Veckans mest oväntade konstnyhet var ändå att Brad Pitt och Nick Cave debuterade som skulptörer i Finland. Kändisar som gör bildkonst är inget nytt fenomen, Ulf Lundell och George W Bush är bara två exempel, men vad är deras konst egentligen värd? Mest pratar vi dock om konstkritikern Mårten Arndtzéns debattbok om Lars Vilks. En bok som vill kritisera den ”politiska korrektheten” i konstvärlden. Den är intressant som konsthistoria men frågorna den väcker är minst lika många. Förenklar han Vilks verk? Och vågar Arndtzén tackla frågan om verket är antimuslimskt? ”I själva verket” är i grunden fega och pragmatiska men Ulrika droppar en överraskande ståndpunkt i frågan om rondellhundens framtid. Dessutom konstaterar vi att Hilma af Klint faktiskt var ett barn av sin tid, trots att hon utmålats som konsthistoriens stora outsider. Och Ulrika har varit på en utställning om bilar –  Burnout på Göteborgs konsthall. Med Ulrika Stahre, konstredaktör på Aftonbladet och Clemens Poellinger, konstredaktör på Svenska Dagbladet. Producent: Martin Aagård

Sverigedemokraterna är det parti som har den mest utstuderade kulturpolitiken. Hur kommer den att märkas efter valet? Vi är vana med kulturpolitiker som håller armlängds avstånd till konsten men här kommer ett parti som engagerar sig djupt i bildkonstens och arkitekturens utseende. Alltid med ”svenskheten” i första rummet. I själva verket håller eftervalsdebatt och funderar på hur själva stadsbilden kommer att förändras med SD i maktposition. Alla försök att bygga ”gammaldags” har ju fått stora problem. Jakriborg i Skåne och Stadtschloss i Berlin är i grund och botten bara fasadarkitektur som passat på Disneyland. Ulrika har sett en riktig topputställning – Salad Hilowles ”Homecoming” i Gävle. Det är otroligt helgjutet. Skimrande. Och Hilowle är en av landets mest spännande konstnärer just nu. Cooking sections utställning på Bonniers konsthall hade däremot passat bättre på Naturhistoriska museet, tycker Clemens. Trots att den handlar om laxar så har han inte sett något torrare. Ulrika är mer förlåtande. Konsten måste också få vara lite undervisande ibland. Dessutom har vi läst Per I Gedins bok om Sveriges första professionella konstkritiker –  August Brunius. Och vi har sett Tora Vega Holmström på Thielska. Gatufotografiets fader William Klein är död, förresten. Han blev lika gammal som Drottning Elizabeth. Med Ulrika Stahre och Clemens Poellinger Producent Martin Aagård

I själva verket har läst Claes Brittons jättelånga bok om museimannen och legendaren Pontus Hultén. Vem var han egentligen? Vi blir bara mer och mer osäkra ju mer vi läser. En machoman, patriark, salongsanarkist och lekfarbror som tog popkonsten till Europa från USA, helt klart. Men bilden är onekligen komplex. Och biografier blir ofta hjälteporträtt. Skandalernas tid på Moderna museet är dock över. Numera får man åka till Tyskland för att hitta saker att uppröras över. Såväl årets Berlinbiennal som Documenta har drabbats av skandaler som fått stora konsekvenser. I Berlin har irakiska konstnärer lämnat utställningen eftersom ett franskt konstverk visar bilder på människor som torterades av USA i Abu Ghraib-fängelset. Och Documentas chef Sabine Schormann har tvingats av gå efter att antisemitiska karikatyrer letat sig in i hennes jätteutställning. Frågan är hur såna haverier ska undvikas? I det ena fallet handlar det om kuratorer som har för mycket kontroll över hur saker visas och i det andra fallet om kuratorer som har ingen koll alls. Vi har också varit på en betydligt mera stillsam tillställning – den årliga öppningen av höstens gallerisäsong i Stockholm. Det brukar vara en ganska röjig afton, men i år lade värmen sordin på feststämningen. Men det fanns guldkorn. Ayan Farahs första stora utställning i Sverige på galleri Nordenhake, Amalia Bille på Berg gallery, Fredrik Söderberg på Cecilia Hillström gallery och Jonas Nobels motorsågskonst på Andys gallery. Dessutom fick vi upp ett spår om var Zlatanstatyns näsa befinner sig! Vi nås i alla fall av ett rykte om att Moderna museet har koll på var den är. Med Ulrika Stahre och Clemens Poellinger, konstkritiker på Aftonbladet och Svenska Dagbladet Producent: Martin Aagård

En tomteverkstad utan tomtar? Ett konstnärligt SIDA? Relationell estetik for kids? En protest mot Art Basel? Konst som bara handlar om att hänga runt? Buden är många när vi försöker förklara vad årets upplaga av jätteutställningen (1500 konstnärer) Documenta i Kassel egentligen handlar om. Kuratorerna i det indonesiska kollektivet Ruangrupa har lanserat begreppet ”lumbung” för att förklara vad de håller på med. Det betyder ursprunligen ”rislada” men ska här förstås som att Documenta är en kollektiv process där konstnärerna fördelar resurser mellan varandra. Det handlar helt klart om att pandemin gjort mänsklig samvaro till en bristvara. Så på årets Documenta är det ingen hejd på hur mycket man ska delta och engagera sig i konsten. En person på pressdagarna sade sig vara beredd att börja slåss om hen tvingades ”delta” i fler konstverk och en tysk ledande kritiker kände sig tvungen att ställa frågan ”Var är själva konsten?” Documenta är på sätt och vis en revival för nittiotalets ”relationella estetik”, men Sinziana vill lansera ett nytt begrepp för att förklara vad som pågår: ”Invitational art”. Det är viktigare att träffa sina kompisar än att göra föremål. Att Documenta numera handlar om något helt annat än att bygga upp Tysklands kulturella status i omvärldens ögon är i alla fall helt uppenbart. Och bara det är ju kul. Anklagelserna om antisemitism som riktades mot kuratorskollektivet innan öppningen faller dock helt platt. Faktum är att politiska konstverk lyser med sin frånvaro. Man måste åka till Berlinbiennalen som pågår samtidigt för att få se lite politisk vrede. Och vill man se sex och erotik får man åka till Venedig. Denna podd spelades in torsdagen den torsdagen den 17e Juni, före det antisemitiska bildspråket i den stora banderollen "Folkets rättvisa" av gruppen Taring Padi uppmärksammades, vilket resulterade i att verket togs bort från utställningen, och Taring Padi liksom curatorerna i ruangrupa bad om ursäkt. Med Ulrika Stahre, Sinziana Ravini, Fredrik Svensk och Clemens Poellinger, kritiker i Aftonbladet och Svenska Dagbladet Producent: Martin Aagård

Samarbetet mellan Svenska Dagbladets och Aftonbladets konstredaktioner testades till bristningsgränsen när vi gick på danske konstnären Jeppe Heins evenemang på Moderna museet häromdagen. Det hela påminde om teambuildingövningar på en kickoff. Clemens och Ulrika fick balansera varandra i ett tält och hålla konstnären i fingret. Tanken var att vi skulle bryta vår ”komfortzon” och kanske lära oss något om oss själva. Vi lärde oss att vi har en sur tonåring inombords som tycker allt är löjligt. Ett konstverk som däremot bryter bekvämlighetszonen på riktigt är Bigert och Bergströms jätteskulptur ”The tipping point” som visas i Stockholm i samband med klimattoppmötet. En gigantisk mobil om klimatförändringarna som är svår att värja sig från. Den tränger effektivt igenom den där avtrubbningen som finns kring frågan. Ulrika blir riktigt gripen av denna ”performativa skulptur” som innehåller allt från scouter och vädergudar till vetenskapsmän. Frågan är bara om dagens klimatkonst kommer att bli lika utskälld som sjuttiotalets plakatkonst om sisådär 20 år? En klimatkonstnär vi vill minnas är i alla fall den allt för tidigt bortgångne Lars Arrhenius (1966-2020). Ulrika har läst en fin minnesbok över humoristen och aktivisten Arrhenius med texter av bland annat Dan Jönsson och Mats Bigert. Konstvärldens internationella superkändisar syns sällan i Sverige, men nu visas den första svenska separatutställningen med Anselm Kiefer på Artipelag i Stockholm. En verklig konsthändelse. Mästaren från Tyskland har alltid tagit sig an de riktigt stora ämnena, som den tyska arvsynden, världshistorien och existensen. Förväntningarna är höga. Clemens har sett en otrolig utställning i Tel Aviv och Ulrika såg Kiefers fantastiska installation i Dogepalatset i Venedig, som inte ens kommer att sparas för eftervärlden. Men… är verkligen 400 kronor en rimlig entréavgift? Det återstår att se. En något mer bortglömd konstkändis är nigeriansk-brittiske Yinka Shonibare, som var väldigt poppis runt millennieskiftet men som nu gör comeback tack vare att prinsessan Estelles kulturstiftelse i år har valt ut en skulptur av honom. Vi konstaterar att konstvärlden är ganska lik popvärlden ibland. Dessutom har dramatiken kring Documenta-utställningen i Kassel trappats upp ett par veckor innan öppningen. Den senaste nyheten är att ett galleri som ska visa en palestinsk konstgrupp vandaliserats av nazister. Med: Ulrika Stahre och Clemens Poellinger Producent: Martin Aagård ”I själva verket” är ett samarbete mellan Aftonbladet och Svenska Dagbladet